Förhistoria

Lämningar efter människoarten Homo erectus har hittats i Šandalja-grottan några kilometer nordöst om centrala Pula.[1] Ett omkring 800 000 år gammalt huggverktyg[2] av denna art kan vara det äldsta föremålet tillverkat av en människa i vad som idag är Kroatien.[1] Arkeologiska fyndigheter från Pula-området i form av keramiska delar från den yngre stenåldern (6000–2000-talet f.Kr.) tyder på att området var befolkat under forntiden. Föremål tillverkade av ben, såsom synålar och spiralhängsmycken från den äldre bronsåldern, har hittats i området kring Pula. De typer av arkeologiska föremål som generellt påträffats i Istrien anknyter till liknande fyndigheter som hittats vid Donau. Människorna som bebodde Istrien under bronsåldern benämns proto-illyrer av eftervärlden.

Antiken

Under den klassiska antiken beboddes Istrien av histrierna, en venetisk eller möjligtvis illyrisk folkgrupp, som omnämns i den grekiske geografen Strabons verk Geographica från det första århundradet f.Kr. Pulas tidiga historia är okänd men staden kan vara uppemot 3 000 år gammal och tros ha vuxit fram ur vad som ursprungligen var en histrisk bosättning på Kaštel-höjden,[3] platsen där Pulaborgen idag står. Arkeologiska fynd såsom grekisk keramik och resterna efter en Apollon-staty i Pula-området bekräftar närvaron av och influenser från den antika grekiska kulturen.[4]

År 177 f.Kr. hade romarna erövrat och inlemmat hela Istrien i Romerska riket och lokalbefolkningen romaniserades gradvis. Det är först med romarnas erövring som Pulas mer kända historia inleds. Mellan åren 46–45 f.Kr.,[5] under Julius Caesars regeringstid, upphöjdes stadens status till romersk koloni. Romarna kallade kolonin Pietas Iulia,[6] formellt Colonia Pietas Iulia Pola.[3][6] De kommande åren steg invånarantalet till omkring 30 000 invånare och kolonin utvecklades till en betydande romersk hamnstad med ett stort omgivande område under sin jurisdiktion.

I samband med inbördeskriget år 42 f.Kr. där triumvirerna Octavius, Antonius och Lepidus utmanade Caesars mördare Brutus och Cassius tog staden parti för Cassius eftersom dennes bror Cassius Longinus hade grundat kolonin. Efter att Octavius gått segrande ur konflikten raserades staden men återuppbyggdes därefter på initiativ av dennes dotter Iulia. Det är epigrafiskt bevisat att kolonin från 100-talet och framåt formellt kallades Colonia Iulia Pola Pollentia Herculanea.[6]

 En skiss från år 1728 föreställande Pulas arena.

Inom det romerska Italien ingick kolonin i den tionde provinsen Venetia et Histria och under romartiden tillkom flera av Pulas klassiska byggnadsverk, däribland stadens amfiteater som uppfördes åren 27 f.Kr.–68 e.Kr. och Augustus tempel som uppfördes åren 2 f.Kr.–14 e.Kr. Romarna försåg även staden med vattenförsörjning och avloppssystem. Därtill befästes staden med en ringmur och tiotalet portar varav tre finns bevarade (Dubbelporten, Herkulesporten och Sergiusbågen). Åren 78–79 e.Kr., under kejsar Vespasianus regeringstid, anlades den romerska vägen Via Flavia som förband Tergeste (Trieste) med provinsen Dalmatia och hade en sträckning förbi Istrien och till Pula. Under kejsar Septimius Severus regeringstid ändrades stadens namn till Res Publica Polensis. Flera betydande händelser utspelade sig i det antika Pula. Bland annat avrättades kejsar Crispus år 326 i Pula och år 354 gick kejsar Gallus samma öde till mötes i staden.

Medeltiden

År 476[7] föll det Västromerska riket och den tidigare romerska kolonin Pula attackerades och intogs av ostrogoterna under ledning av den germanska krigarhövdingen Odovakar. År 533 tillföll staden det Bysantinska riket.[5] Under det bysantinska styret som varade åren 533–788 ingick Pula i Ravennas exarkat.[5] Staden fick en ny blomstringstid och utvecklades till den viktigaste hamnstaden för den bysantinska flottan. Under det bysantinska styret uppfördes basilikan Sankta Maria av Formosa av vilken endast Sankta Maria av Formosa kapell kvarstår.[8] Det bysantinska styret sammanföll med folkvandringstiden och under 600-talets[3] andra hälft bosatte allt fler slaver i Istriens inland och Pulas utkanter. Under de kommande århundradena skulle de ur ett demografiskt och kulturellt perspektiv komma att lämna ett allt större avtryck på Istriens romaniserade kuststäder.

 Sankta Maria av Formosas kapell – ursprungligen en del av en mycket större bysantinsk basilika uppförd på medeltiden.

Från år 788 styrdes Pula av Frankerriket som då regerades av Karl den store.[5] Under det frankiska styret introducerades feodalismen i Istrien vilket hade en negativ inverkan på kuststäderna men möjliggjorde att slaver slog sig ned permanent i området. Inom Frankerriket ingick Pula i Kungariket Italien och staden var säte för de utsedda markgrevarna av Istrien till år 1077.

De istriska kuststädernas allt starkare positioner i den norra delen av Adriatiska havet ledde på 1100-talet till konflikter med Republiken Venedig. Vid flera tillfällen gjorde Pula tillsammans med andra städer uppror mot venetiansk repression och dominans. År 1148 intog venetianarna Pula och år 1150 tvingade de staden att svära trohet mot Republiken Venedig. Pula blev därefter en venetiansk besittning. År 1192 intogs staden kortvarigt av pisanerna men återerövrades av venetianarna.

Fram till 1200-talet hade Pula haft samma status som en fri kommun. Det politiska livet präglades av kampen mellan adelsätten Castropola och andra nordadriatiska feodalherrar.[5] Vid upprepade tillfällen påtvingade Republiken Venedig staden Pula att ingå olika allianser.[5] Något som ogillades av stadens lokala härskare. Vid upprepade tillfällen under 1100- och 1200-talet bemäktigades Pula av Venedig. Som bestraffning för sin olydnad lät Venedig riva Pulas stadsmurar.[5] Med militär hjälp av Fridrik III Frankopan fördrevs Castropola-ätten från Pula och år 1331 överlämnades styret av staden till Venedig.[8]

Venetianskt, franskt och österrikiskt styre  Kulturminnesmärkta Pulaborgen i gamla stan, ursprungligen uppförd åren 1630–1633[9] av den venetianska administrationen.

År 1331 befäste Republiken Venedig permanent makten över Pula och en av Venedig utsedd rektor gavs uppdraget att styra staden.[5] Det venetianska styret varade till år 1797 då Republiken upplöstes av Napoleons franska styrkor. Under 1400-, 1500- och 1600-talet attackerades staden vid olika tillfällen av genuesarna, Ungern (som sedan år 1102 var i personalunion med det medeltida Kroatien) och habsburgarna. Istriens politiska indelning mellan det av habsburgarna kontrollerade inlandet och av Venedig kontrollerade kustlandet ledde till kuststädernas ekonomiska tillbakagång.[8] De många krigen men också de återkommande utbrotten av pest, malaria och tyfus ledde till befolkningsminskning.[8] Trots att de venetianska myndigheterna lät människor från sina besittningar i dagens Kroatien, Dalmatien, Italien, Albanien och Grekland bosätta sig i staden hade Pulas befolkning på 1600-talet minskat till omkring 1 000 personer.[8]

I samband med Republiken Venedigs sammanbrott år 1797 och fredsavtalet i Campo Formio inlemmades staden i Habsburgska riket. Det första österrikiska styret varade åren 1797–1805. Sedan österrikarna besegrats i krig övertog fransmännen kortvarigt (1805–1813) kontrollen över Pula. Under franskt styre inlemmades Pula åren 1805–1809 i den av fransmännen upprättade lydstaten Italien. Österrikiska försök till att återta de tidigare besittningarna slogs tillbaka av Frankrike och ledde år 1809 till fredsavtalet i Schönbrunn. Som en konsekvens av fredsavtalet upprättade fransmännen de illyriska provinserna i vilken Pula kom att ingå åren 1809–1813. Det åtta år långa franska styret av Pula avbröts år 1813 då österrikarna återtog kontrollen över de forna illyriska provinserna (inklusive Pula). I Wienkongressen år 1815 bekräftades Kejsardömet Österrikes överhöghet över området. Pula stod därefter under österrikisk administration fram till första världskrigets slut och Österrike-Ungerns upplösning år 1918.

 Kejsar Karl I besöker och besiktigar de marina enheterna i Pula, i bild på fartyget Navarra år 1917.

Den österrikiska perioden i Pulas historia (1815–1918) präglas av kraftig befolkningstillväxt till följd av ekonomisk återhämtning och progress. Stadens naturliga hamn utvecklades till Österrikes främsta marinbas med stor skeppsvarvsindustri.

År 1850 utsågs Pula till Österrikes krigshamn på förslag av den danske sjömilitären Hans Dahlerup som åren 1849–1851 var i Österrikes tjänst.[10] År 1856 lade kejsarinnan Elisabeth grundstenen till vad som skulle bli rikets nya marinbas, på tyska kallad See-Arsenal (formellt K. u. K. Kriegsmarine See-Arsenal).[11] Vid ceremonin närvarade hennes gemål, kejsar Frans Josef I.[11] Stadens nya betydelse som marinbas innebar att Pula utvecklades från en provinsiell stad till industristad. Kring staden uppfördes två försvarslinjer bestående av befästningar och fortifikationer som skulle skydda Pula från land och till sjöss. Kaserner, officers- och arbetarbostäder, domstol, fängelse, sjömanssjukhus, sjömanskyrkogård, observatorium och andra objekt relaterade till marinens närvaro uppfördes eller etablerades runt om i staden. Utvecklingen ledde till att människor från den istriska landsbygden och hela riket sökte sig till Pula.

Officiellt talades tyska, italienska och kroatiska i staden. Som en konsekvens av det stora antalet inflyttade människor hördes dock även tjeckiska, slovakiska, slovenska, ungerska och andra språk från riket på stadens gator.[8] År 1857 hade Pula 3 628 invånare.[8] År 1910 hade stadens befolkning vuxit till 59 498 invånare varav drygt 23 000 invånare inte var italiensk- eller kroatisktalande.[8] I folkräkningen år 1910 svarade 45,8 procent av befolkningen att italienska var deras primära språk för kommunikation. 15,2 procent av invånarna uppgav kroatiska som sitt förstaspråk. Resterande var mestadels tyskspråkig militär personal. Noterbart är att personer inte efterfrågades etnisk tillhörighet i folkräkningen utan om vilket språk de primärt använde i sin vardagliga kommunikation. Av lokalbefolkningen var många två- eller flerspråkiga. Siffrorna från folkräkningen speglade således inte etnisk tillhörighet men belyste italienskans historiska dominans i staden.

Administrativt ingick Pula åren 1816–1848 i den österrikiska provinsen Illyrien som efter revolutionerna år 1848 delades upp i mindre delar. Åren 1849–1918 ingick Pula i Markgrevskapet Istrien som ingick i kronlandet Österrikiska kustlandet.

Mellankrigstiden och andra världskriget

Efter första världskrigets slut och Österrike-Ungerns upplösning år 1918 uppstod en territoriell dispyt mellan Kungariket Italien och den nyskapade sydslaviska staten Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike (från år 1929 kallat Jugoslavien). Dispyten handlade om rätten till de forna österrikiska besittningarna och områdena längs med östra Adriatiska havet. Italien gjorde anspråk på bland annat Istrien och staden Pula. Den 28 oktober 1918 överlämnades kontrollen över flottan i Pula till Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike men efter två dagar (den 30 oktober samma år) lät italienska militära enheter sänka fartyget Viribus Unitis.[8] Den 5 november 1918 tågade italienska trupper in i Pula och en majoritet av den icke italiensk- och kroatisktalande befolkning lämnade staden.[8]

Genom Rapallofördraget år 1920 befästes Italiens kontroll över Pula vilket inledde en period där staden antog en allt starkare italiensk prägel. Det italienska styret som formellt varade till år 1947 kännetecknas av ekonomisk stagnation, befolkningsminskning, etniska spänningar och politisk repression. Efter det italienska maktövertaget blev Pula administrativt centrum i den italienska Pula-provinsen (Provincia di Pola) och en stad i Italiens östligaste periferi. Den tidigare rollen som staden haft som österrikisk-ungersk flottbas var utspelad och en allt större utflyttning av människor ledde till att stadens befolkning år 1921 hade minskat till 38 591 invånare.[8]

 Den 13 maj 1945 samlades tusentals människor i Pulas amfiteater för att fira fascismens fall och stadens befrielse.

År 1926[8] blev Italien en fascistisk diktatur under ledning av Benito Mussolini (1883–1945). De nya myndigheterna inledde en process kallad italienisering i syfte att assimilera Pulas kroatisktalande befolkning. Under loppet av ett år stängde de italienska myndigheterna kroatiskspråkiga skolor och institutioner.[8] Kroatiska publikationer förbjöds och en stor del av stadens intellektuella kroater emigrerade.[8] Italieniseringsprocessen påskyndades genom att italienska myndigheter samtidigt lät människor från andra delar av Italien bosätta sig staden.[8] År 1931 hade Pulas befolkning vuxit till 44 219 invånare.[8]

År 1939 bröt andra världskriget ut och det fascistiska Italien ingick i axelmakterna. Efter att Italien år 1943 kapitulerat övertog tyska Wehrmacht kontrollen över Pula. Det tyska maktövertagandet ledde till att de allierade vid flera tillfällen (1944–1945) bombande Pulas militära positioner, däribland hamnen.[5] I attackerna träffades även bostadshus i gamla stan och några hundratal människor dödades.[5] Efter flera dagars stridigheter tågade jugoslaviska partisaner in i staden den 5 maj 1945 men tvingades kort därefter (den 9 juni samma år) överlämna kontrollen till de allierades styrkor under ledning av britterna.[5]

Efterkrigstiden och framåt

I samband med Parisfreden år 1947 tillföll Pula officiellt Jugoslavien vilket ledde till en utflyttningsvåg av italiensktalande. Jugoslavien hade efter andra världskriget ombildats till en kommunistisk federal stat och en stor del av Pulas italiensktalande befolkning emigrerade till Italien och andra delar av världen i rädsla för kommunismen och jugoslavisk repression. Efter kriget förekom att den jugoslaviska kommunistiska statsförvaltningen diskriminerade de italiensktalande och utflyttningsprocessen fortgick till 1950-talet. Stadens befolkning minskade men under de efterföljande årtiondena ökade den igen till följd av bland annat inflyttning av människor från andra delar av dåvarande Jugoslavien. Det jugoslaviska styret (1947–1991) kännetecknas av demografiska förändringar, urbanisering, industrialisering och den jugoslaviska arméns närvaro. I administrativ bemärkelse ingick Pula i den kroatiska delrepubliken inom Jugoslavien.

Sedan år 1991 ingår Pula i det självständiga Kroatien.