Området där Poreč ligger har varit befolkat sedan förhistorisk tid.[1] Staden utvecklades på en utskjutande halvö (idag Gamla stan) långt innan den kom att domineras av den antika illyriska folkstammen histrierna.[1] Med histriernas ankomst befolkades och utvecklades området utanför halvön och den naturligt skyddade hamnen skulle framdeles spela en viktig roll i bosättningens fortsatta utveckling. I bevarade grekiska dokument från 600–400-talet f.Kr. omnämns en liten fiskeby på platsen för dagens Poreč.[1]

Området intogs gradvis av romarna århundradena innan vår tideräkning. Omkring 100-talet f.Kr. anlade romarna ett castrum (befäst läger) på halvön som utgör Porečs gamla stad.[1] Lägret utvecklades över tiden till ett militärt fort. Den romerska stadsplaneringen med nord–sydgående gatuaxlar (cardo maximus) och öst–väst-gående gatuaxlar (decumanus maximus) med ett central placerat torg (forum) är än i våra dagar synliga i Poreč. Under den romerske kejsaren Tiberius fick Poreč samma status som en romersk stad eller kommun. Under 100-talets första hälft utnämndes Poreč till den romerska kolonin Colonia Iulia Parentium.[1]

På 200-talet hade en kristen församling vuxit fram i staden och det var också då Porečs stift grundlades. Porečs första biskop (biskopen Maurus) blev ett offer för förföljelserna av kristna och led martyrdöden på 200-talet. På 300-talet uppfördes en katedral på platsen där biskopen led martyrdöden och 500-talet uppfördes Eufrasiusbasilikan på samma plats.[1] Sankt Maurus av Parentium är idag ett romersk-katolskt helgon och firas i Poreč som stadens skyddshelgon.

Romerska rikets fall år 476 skulle komma att markera en ny era. Efter rikets upplösning dominerades Poreč av olika härskare. Efter romarna var ostrogoterna bosättningens härskare och från år 529 inlemmades Poreč i Bysantinska riket. Under 500-talet utsattes Istrien av regelbundna angrepp av avarerna och i samband med folkvandringstiden slog sig slaverna gradvis ner i området. Det bysantinska styret upphörde år 751 då Poreč intogs av langobarderna. Omkring år 788 hamnade staden under frankernas inflytande.

År 1267 erövrade republiken Venedig Poreč och behöll sedan herraväldet fram till 1797 då staden inlemmades i kejsardömet Österrike.[2] Det mer än 500 år långa venetianska styret var det längsta sammanhängande styret av staden som genom sin historia bytt härskare flera gånger.[1]

Bortsett en kortvarig fransk ockupation som varade åren 1805–1815[2] då staden besattes av Napoleon Bonapartes styrkor varade det österrikiska (sedermera österrikisk-ungerska) styret mellan åren 1797–1918.[2] År 1844 öppnade rederiet Österreichische Lloyd en båtförbindelse till Poreč och staden blev ett turistmål. År 1861[2] utsåg de österrikiska myndigheterna Poreč till den istriska provinsens huvudort och säte för den istriska lantdagen.

Efter första världskrigets slut, dubbelmonarkins upplösning och skapandet av Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike år 1918 uppstod en territoriell dispyt om Istrien mellan Italien och det sydslaviska kungariket (från år 1929 kallat Jugoslavien). Dispyten löstes genom Rapallofördraget år 1920.[2] Avtalet innebar bland annat att Istrien (inklusive Poreč) införlivades i Italien. Dispyten skulle dock åter komma att blossa upp efter andra världskrigets slut år 1945. I samband med Parisfreden år 1947 beslutades att Istrien (och därmed Poreč) skulle tillfalla Jugoslavien. Inom Jugoslavien införlivades merparten av det kroatiskspråkiga Istrien och Poreč med den kroatiska provinsen.