Läget på en udde med skyddad hamn var strategiskt och lockade tidigt bosättare till platsen. Piran är en mycket gammal bosättning. I antikens Grekland var stadsudden känd som ”pyros” (eld), eller ”pyranos” (röd), antingen av det ”faros” (fyrtorn) som skall ha stått på udden för att leda skepp till Aegida (dagens Koper), eller av den rödgula flyschsten som klipporna runt staden består av [1]. Piran med Istrien anslöts till Romarriket efter en krigskampanj 178 och 177 f. Kr [2]. Under folkvandringstiden intensifierads urbaniseringen på den lättförsvarade udden som befästes med kraftiga murverk. År 933 slöts ett handelsavtal med Venedig. Pirans välstånd växte under medeltiden genom handeln med salt från stadens saltiner i floden Dragonjas mynning. Venedig beslöt därför att med militärt våld annektera staden och helt ta kontroll över den lukrativa salthandeln. Piran tvingades underkasta sig Venedig 1283 och förblev i Republiken Venedigs kontroll till 1797 [2].

Piran är en arkitektonisk pärla i venetiansk gotik, renässans och barock, med saltvittrade fasader och smala gränder.

Barockkompositören och violinvirtuosen Giuseppe Tartini, son till en lokal borgardam och en florentinsk ämbetsman, föddes i Piran.

Tidigare gick en trådbuss (första trådbussarna köptes in 1909 från Daimler-Motoren-Gesellschaft [3][4]) och senare spårvagnslinje från Piran längs kusten via orten St. Bernadin, badorten Portorož, till marinan i Lucija. Den ersattes 1953 med bussar.