Jerusalem (hebreiska: יְרוּשָׁלַיִם (ljud) , Yerushaláyim; arabiska: القُدس (ljud) , al-Quds) är en stad på Judéens högland mellan Medelhavet och Döda havet med cirka 900 000 invånare (2019).
Jerusalem är Israels administrativa centrum och de facto-huvudstad. Internationellt stöds Israels anspråk på staden endast av ett fåtal länder, bland annat USA. Även Palestina gör anspråk på staden. Israels överhöghet över den östra halvan betraktas internationellt som en ockupation. Israel har fått kritik för att inte uppfylla reglerna i Fjärde Genèvekonventionen, som säger att en ockupationsmakt inte får flytta in sin egen befolkning i ett ockuperat område och att övermakten måste sörja för civilbefolkningens behov i det ockuperade området.
Jerusalem har en historia som går tillbaka till omkring 4000 f.Kr.. Den är den...Läs mer
Jerusalem (hebreiska: יְרוּשָׁלַיִם (ljud) , Yerushaláyim; arabiska: القُدس (ljud) , al-Quds) är en stad på Judéens högland mellan Medelhavet och Döda havet med cirka 900 000 invånare (2019).
Jerusalem är Israels administrativa centrum och de facto-huvudstad. Internationellt stöds Israels anspråk på staden endast av ett fåtal länder, bland annat USA. Även Palestina gör anspråk på staden. Israels överhöghet över den östra halvan betraktas internationellt som en ockupation. Israel har fått kritik för att inte uppfylla reglerna i Fjärde Genèvekonventionen, som säger att en ockupationsmakt inte får flytta in sin egen befolkning i ett ockuperat område och att övermakten måste sörja för civilbefolkningens behov i det ockuperade området.
Jerusalem har en historia som går tillbaka till omkring 4000 f.Kr.. Den är den heligaste staden inom judendomen och kristendomen. Den räknas dessutom som den tredje heligaste staden inom islam, efter Mekka och Medina. Trots att Gamla Staden bara har en area på 0,9 km² rymmer den en mängd platser av religiös betydelse, bland dem Tempelberget, Västra muren, Den heliga gravens kyrka, Klippdomen och Al-Aqsamoskén.
FN:s före detta generalsekreterare Ban Ki Moon menar att östra Jerusalem skall utgöra huvudstaden i en palestinsk stat medan västra Jerusalem ska fungera som israelisk huvudstad. EU erkänner inte Israels annektering av östra Jerusalem utan ser det som ockuperat och menar att en genuin fred förutsätter att Jerusalems status som framtida huvudstad i två stater avgörs genom förhandlingar. Jerusalem har erkänts som Israels huvudstad av USA:s tidigare president Donald Trump 2017, den amerikanska kongressen 1990 och 1995, och senaten 1995 och 2017.
Rester av Jerusalems äldsta bosättning från före 4 000 f.Kr. har hittats söder om gamla staden.[1] Vid tiden för israeliternas kung Davids regering (1010–970 f.Kr.) beboddes nuvarande Jerusalems område av jebuséerna som var ett kanaanitiskt folkslag och staden kallades av dem Jebus.[2][3]
Enligt den judiska Tanak - det kristna Gamla testamentet - intogs Jerusalem omkring 990 f.Kr. av kung David. Denne gjorde staden till huvudstad i sitt rike, som vid denna tid även omfattade israeliternas 10 nordliga stammar. Efter David uppförde hans son Salomo Templet på Moria berg i Jerusalem.
Efter Salomos död splittrades israeliternas rike i en nordlig och en sydlig del och kung Davids ättlingar kom att behålla makten i det södra riket (Juda rike) ända till dess att den babyloniske kungen Nebukadnessar II erövrade och förstörde staden och templet år 587 f.Kr. och förde bort befolkningen i den så kallade babyloniska fångenskapen. Sedan Babylonien fallit för Persien fick judarna återvända till staden och då återuppfördes Templet under persiskt beskydd (480-talet f.Kr.) och förblev en samlingspunkt för judarna fram till dess att den och staden i övrigt erövrades av romarna efter det misslyckade judiska upproret 66-70. Efter det sista stora judiska upproret i Israel mot det romerska styret, den så kallade bar-Kochbarevolten 132-135, förbjöds judar att bo i Jerusalem och i en radie på omkring 50 kilometer från staden. Jerusalem ombyggdes till en romersk stad under namnet Aelia Capitolina. Romarna döpte samtidigt om Judéen till Palestina, efter filistéerna som var ärkefiender till israeliterna.[4] Hundra år efter att Romarriket antagit kristendom som statsreligion återfick staden sitt gamla namn och den kristne biskopen där upphöjts till rang av "patriark".
Moderna historiker och arkeologer som Finkelstein och Silberman ifrågasätter Bibelns berättelser om det tidiga enade kungariket och kungar som David och Salomo och tidiga kungar för Juda och Israel. Trots en rikedom av arkeologiska fynd och flera externa samtida textkällor från tidsperioden, menar forskarna att inga av dessa fynd verkar ge stöd åt att dessa bibliska personligheter existerat.
Arabiska styretJerusalem är islams tredje heligaste plats, efter Mekka och Medina. Av de första muslimerna kallades staden Bayt al-Maqdes men det är som al-Quds al-Sharif staden är känd inom modern islam och i Västasien. 638 utökade Rashidunkalifatet sin makt till att omfatta Jerusalem.[5] Med den muslimska erövringen av Syrien tilläts judar att flytta till staden[6] och rashidunkalifen Umar ibn al-Khattab utfärdade ett dekret tillsammans med den kristne patriarken Sophronius att kristendomens utövare och heliga platser i staden skulle skyddas under det muslimska styret. Muslimen Umar vägrade be i de kristna kyrkorna (vilket väl tilläts av islam), detta för att hans muslimska efterlevande inte skulle göra om kyrkan till moské. När han kom till Den heliga gravens kyrka bad han i stället utanför kyrkan, där en moské senare byggdes som kallades Omars moské.[7][8] På Tempelberget lät kalif Umar år 638 bygga Al-Aqsamoskén. Umayyadkalifen Abd al-Malik ledde mellan åren 687 och 691 byggandet av Klippdomen.[9] Den med 1000-talet samtida historikern al-Muqaddasi skriver att Abd Al-Malik byggde detta tempel för att visa de kristna att muslimsk arkitektur var mätbar med de vackra kristna kyrkor som fanns i staden.[10]
Besök av vikingarInga härnadståg från Norden torde ha gått just till Jerusalem, men enskilda vikingar färdades dit kring 1000, när Norden var på väg att kristnas. Nordborna kallade staden för Jorsala.[11]
Korstågen1099 erövrades Jerusalem av de kristna korsriddarna som massakrerade de flesta av de judiska och muslimska invånarna i staden i ett angreppskrig. Jerusalem belägrades och ett kristet kungadöme instiftades. På mindre än ett år sjönk befolkningen från 70 000 till 30 000.[12]
Saladin och ayyubidernaKungadömet satt vid makten i 88 år, till 1187 då det störtades av den muslimske Saladin och hans mannar. Saladin tillät såväl de judar som muslimer som flytt sin stad undan korstågen att flytta tillbaka till Jerusalem.[13] Under Saladins Ayyubid-dynasti satsades stora investeringar på byggandet av nya bostadsområden, marknadscentra, allmänna bad och värdshus för pilgrimer men också på religiösa monument och byggnader. Stadens internationella betydelse kom efter tiden dock att minska på grund av minskat strategiskt värde och slitningar inom dynastin.[14]
Tatarer, ayyubider, korsriddare, mamluker och mongoler1244 tog tatarerna under Khwarezmian-dynastin över makten i staden. Den kristna befolkningen decimerades och judarna jagades på flykt.[15] Saladins dynasti drev tillbaka tatarerna 1247. 1250 härskade det egyptiska slavfolket mamlukerna i staden, dessa bekämpades i sin tur av såväl korsriddare som mongoler och kom att förlora makten över staden. 1347 återerövrade mamlukerna staden.
Osmanska styret och Jerusalems renässans1517 blev Jerusalem en del av Osmanska riket till dess upplösning 1917. Jerusalems folk levde under Suleiman den stores styre i en tid av förnyelse och fred. Osmanerna var de som byggde de stora murarna runt gamla staden.[16] I mitten på 1800-talet byggde osmanerna den första vägen som ledde till Jaffa. 1892 byggde de järnväg i staden. Med den egyptiska annekteringen av Jerusalem 1831 började utländska beskickningar och konsulat att etablera sig i staden. Ibrahim Pasha av Egypten lät de judiska invånarna resa fyra stora synagogor (bland annat Hurva-synagogan)[17] 1834 organiserades ett palestinskt arabiskt uppror, där sufiern Qasim al-Ahmad ledde en här från Nablus till Jerusalem för att bistå i det. De besegrades av Ibrahims arméer efter en månad.[18] Det osmanska styret återinstiftades 1840, men många egyptier stannade kvar i staden. Det kom också invandrande judar från Algeriet och norra Afrika i stort antal. En folkräkning från 1845 gjorde gällande att det i staden vid denna tidpunkt levde 16 410 invånare. Av dessa ska 7120 varit judar, 5000 muslimer, 390 kristna, 800 turkar och 100 européer. De kristna pilgrimerna som kom till Jerusalem växte lavinartat i antal under det osmanska styret, under påsken mer än fördubblades stadens invånare.[19] 1860 byggdes nya områden utanför gamla stan för att husera de många pilgrimerna och för att förbättra den sanitära miljön i den överbefolkade stadskärnan. Den ryska katedralen med omgivande inackorderingar (al-Muskubīya) och det första judiska området utanför gamla stan, Mishkenot Sha'ananim byggdes.[20] Från 1884 uppges befolkningen om 25 000 invånare bestått av 14 000 muslimer, 7 000 kristna och 4 000 judar.[21] Från 1910 finns uppgifter om att befolkningen var större än 60 000. 40 000 av dessa utgjordes av judar och 7 000 av muslimer.[22]
Lägg till ny kommentar