Schematisk genomskärning:
1. Kapell över gravkammaren 2. Slänt som frilagts sedan 300-talet för kyrkan 3. Bisättningslokal 4. Kyrkans kontur sedan 1800-talet 5. Golgataklippan.

Konstantin den stores mor Helena fick platsen påvisad under sin vallfärd till Jerusalem år 324. Det låg då ett romerskt tempel helgat till Venus där. Templet revs och en gravvård och en kulle upptäcktes, kullen utsågs till Golgata och en kyrka byggdes som stod klar år 335.[1][2] Kyrkan brändes under belägringen av Jerusalem år 614 då den persiske storkungen Khusrov II ska ha tagit det sanna korset som krigsbyte. Den drabbades svårt av flera bränder och jordbävningar under de kommande århundradena, vissa så omfattande att kyrkan till stora delar förstördes, men förblev en välbesökt kristen helgedom även efter att araberna erövrade Jerusalem år 637. Den 18 oktober 1009 beordrade den fatimidiske kalifen al-Hakim bi-Amr Allah, som då regerade över Jerusalem, att kyrkan skulle totalförstöras. Kyrkan återuppbyggdes åren 1027-1048 med medel från den bysantinske kejsaren Konstantin IX efter en överenskommelse med den nya kalifen, al-Hakims son Ali az-Zahir.[3]

Korstågsperioden

Under det första korståget och korsfararnas erövring av Jerusalem var det i gravkyrkan som Gottfrid av Bouillon utsågs till det nyutropade Kungariket Jerusalems ledare. Han valde att inte kalla sig kung utan Advocatus Sancti Sepulchri, ungefär "Heliga gravens beskyddare".[4] Under 1100-talet bebyggdes området som tidigare bestått av flera kapell och de heliga platserna samlades under ett tak. Kyrkan fick vara kvar även efter att Saladin tog över Jerusalem och kristna pilgrimer fick besöka den enligt tredje korstågets fredsavtal.[5]

Senare tid

Franciskanerna renoverade kyrkan 1555 efter en lång tid av misskötsel trots ett stadigt ökande antal pilgrimer.[6] Under århundradena som följde skulle kontrollen över Heliga gravens kyrka ständigt orsaka dispyter mellan de kristna samfunden i Jerusalem, främst de latinska och ortodoxa som ofta mutade lokala makthavare och vars rivalitet inte sällan eskalerade till regelrätta slagsmål mellan präster. För att få bukt med de konstanta oroligheterna kring helgedomen valde Höga porten att utfärda ett edikt år 1767 som delade upp själva kyrkobyggnaden mellan de olika sekterna.[7] Efter en svår brand 1808, där kyrkokupolen rasade in, återuppbyggdes den 1810 i dåtida osmanskt inspirerad barock. Vid en jordbävning 1927 skadades kyrkan svårt och kunde inte repareras förrän på 1960-talet.[8]