Det finns arkeologiska fynd som visar på att vintillverkning i regionen härrör från slutet av Västromerska rikets tidevarv, på 200- och 300-talet, även om vindruvor även hittats i äldre fornminnen.[1] Under medeltiden från mitten av 1100-talet hade Cistercienserorden stort inflytande över vintillverkning i regionen, genom sina tre kloster Salzedas, São João de Tarouca och São Pedro das Águias.

På 1600-talet utvidgades regionens vingårdar och det tidigaste omnämnandet av ”portvin” är från 1675. Methuenfördraget mellan Portugal och England 1703, och den följande etableringen av många brittiska vinhus i Porto innebar att portvin blev regionens främsta produkt, och blev ekonomiskt betydelsefullt för hela Portugal. Som ett led i regleringen av produktionen och handeln av denna värdefulla handelsvara, definierade en kunglig portugisisk stadga den 10 september 1756 produktionsområdet för portvinet. Detta blev därigenom den första vinregionen med en formell avgränsning. Vingårdarna inom denna avgränsning låg i västra delen av den nuvarande regionen. Senare har vingårdarna gradvis expanderat österut till varmare och torrare områden.

Douro kom inte undan utbrottet av gräsmjöldagg 1852 och vinlusens härjningar 1863. Då bordsvin alltid producerats i regionen, sågs under lång tid inte mycket av detta utanför själva regionen. Vinhusen fokuserade på produktionen och exporten av portvin som var deras unika produkt på exportmarknaden och hade lite intresse för andra vinsorter. Således, då vinerna kunde vara bra, gjordes inga försök under lång tid att producera mer exklusivt bordsvin. Den som skapade det första ambitiösa dourovinet var Fernando Nicolau de Almeida, som arbetade som oenologist på vinhuset Ferreira. Han besökte Bordeaux under andra världskriget, vilket gav honom inspiration att skapa ett vin av högsta kvalitet. Vinet Barca Velha blev resultatet, första gången producerat 1952 med druvor från Quinta do Vale de Meão beläget i vindistriktet Douro Superior.[2] Barca Velha fick inte omedelbart många efterföljare, då de flesta portvinshusen förblev ointresserade av vanligt vin under lång tid. Ett fåtal mer ambitiösa douroviner framträdde från början av 1970-talet, men det var inte förrän på 1990-talet som ett större antal viner kom ut på marknaden. En bidragande faktor var Portugals inträde i Europeiska ekonomiska gemenskapen 1986, som innebar att portvinshusens monopol avskaffades,[3] och därigenom beredde vägen för producenter i Douros dalgång att producera och buteljera sina egna viner – portviner eller torra douroviner. I detta skede introducerade flera portvinshus även douroviner i sitt sortiment.

Vinregionen Douro fick världsarvsstatus 2001.[4]