Dagens Laos bestod under 1800-talet av tre självständiga kungariken: Champasak i söder, Luang Phrabang i norr och Vientiane däremellan. Med tiden kom dessa tre att domineras av det mäktigare Siam, dagens Thailand, i väster. Till följd av kriget mellan Frankrike och Siam år 1893 inkorporerades de tre laotiska kungadömena i den koloniala federationen Franska Indokina.

Japan erövrade Laos och resten av Indokina i mars 1945, då den franska Vichyregimen, som styrde kolonin, hade fallit i Europa.[1] Den japanska ockupationen och den franska kolonialadministrationens fall gav utrymme för nationalistiska självständighetsrörelser som fortsatte att verka efter Japans kapitulation. Avkoloniseringen i området motverkades dock av Frankrike och också Laos drogs så småningom in i Indokinakriget.

År 1951 grundades den kommunistiska rörelsen Pathet Lao av prins Souphanouvong, "den röde prinsen". År 1953 invaderades landet av Pathet Lao, understödd av vietnamesiska Vietminh. Samma år utropade landet sig självständigt från Frankrike (erkänt av Frankrike 1954), och Kungariket Laos bildades. Enligt Genèvekonferensen 1954 drog sig de vietnamesiska styrkorna ut ur landet och Pathet Lao tilläts behålla styret över två provinser i norr. Efter fortsatta oroligheter och flera statskupper inleddes 1960 ett inbördeskrig mellan Pathet Lao, en kunglig högerregering stödd av västmakterna under ledning av Boun Oum i huvudstaden Vientiane och slutligen den nyligen avsatta regeringen under ledning av prins Souvanna Phouma, Pathet Lao-ledarens bror.

1962 bildades en enhetsregering mellan rojalister, Pathet Lao och neutralisterna under Souvanna Phouma. Souvanna Phouma blev då åter premiärminister. Året därpå bröt stridigheter mellan parterna ut än en gång och under 1960-talets gång intensifierades amerikansk inblandning i konflikten. Striderna fortsatte med inblandning av grannländerna fram till 1973, parallellt och direkt kopplat till Vietnamkriget. Men stärkta av kommunisternas seger i grannländerna Vietnam och Kambodja satte Pathet Lao år 1975 igång en ny offensiv som slutade med seger i december samma år. Kung Sisavang Vatthana abdikerade, neutralisternas premiärminister prins Souvanna Phouma avgick och prins Souphanouvong installerades som president. Över 40 000 laotier ur den etniska hmongminoriteten flydde över Mekongfloden till Thailand i fruktan för kommunistiska hämndaktioner för folkgruppens allmänt proamerikanska inställning.[2] Under de kommande decennierna blev Laos allt mer isolerat från omvärlden, men knöt band till Sovjetunionen och Vietnam. Det styrande Laotiska revolutionära folkpartiet under ordförande Kaysone Phomvihane införde en planekonomisk utvecklingsmodell för landet och Laos blev observatörsstat i Comecon 1986.

Till följd av regeringens isoleringspolitik blev landets redan sköra ekonomi med åren allt mer ansträngd och 1991 vid kalla krigets slut tvingades regeringen lätta på isoleringen mot omvärlden. Det året fick man en ny författning som bland annat sa att Laos var en multietnisk stat med religionsfrihet och jämställdhet samt yttrandefrihet och andra grundläggande rättigheter.[3] Det har dock uttryckts oro över fortsatta övergrepp och förföljelser i landet. Amnesty International menar att fortsatta brott mot de mänskliga rättigheterna begås av de laotiska myndigheterna trots ratificerandet av FN:s konvention om civila och politiska rättigheter.[4]

Val till Laos nationalförsamling hölls 1992 och Laotiska revolutionära folkpartiet vann en överlägsen seger. Kommunisterna har behållit fortsatt strikt kontroll över den lagstiftande makten. Laos har under senare år tagit allt större steg i riktning mot demokrati men kommunistpartiet har fortfarande starkt folkligt stöd och sitter alltjämt kvar vid makten.[5] Under 1990-talet har ekonomiska liberaliseringar skett, och landet har upprättat förbindelser med många västländer.