Vraket av Maine, vars sprängning i Havannas hamn föranledde amerikanskt ingripande i det kubanska upproret.

Före spanjorernas upptäckt av Amerika var Kuba bebott av amerikanska stammar. 1492 kom Christofer Columbus till Kuba under sin första resa. Han återkom på sin andra resa. 1511 grundade spanjorerna sin första stad på Kuba och besegrade lokalbefolkningen i ett tre år långt krig. Havanna grundades 1514. Kuba blev en viktig koloni i det spanska imperiet.

Under 1800-talet skakades det koloniala styret av oroligheter. Ett inledningsvis hopplöst uppror, som kostade nationalhjälten José Martí livet, vändes efter amerikanskt ingripande till en militär seger över de spanska styrkorna. Kuba erhöll självständighet den 20 maj 1902 genom Theodore Roosevelts försorg, medan USA:s regering genom det så kallade Plattillägget försäkrade sig om långtgående befogenheter i såväl öns inrikes- som utrikespolitik. Landets förste president, Thomas Estrada, avsattes genom amerikansk intervention 1906, men landets självständighet återupprättades tre år senare. Kronisk politisk oro stabiliserades sedan självständighetskämpen Gerardo Machado valts till presidentposten 1925, men sedan han nekats omval utvecklades regeringen mot ren diktatur. Kommunistpartiets ledare Julio Antonio Mella mördades i exil i Mexiko 1929, ett dåd som tillskrevs kubanska agenter. Machado flydde landet för Bahamas efter upplopp 1933, och i sviterna efter regimens fall tillsatte ett femmannaråd den radikale läkaren Ramón Grau San Martin till president, men denne avsattes följande år av den nya arméchefen Fulgencio Batista. Batistas populistiska regim, i nära samarbete med den amerikanske ambassadören, genomförde en rad reformer: kvinnlig rösträtt infördes, Plattillägget avskaffades och en rad ekonomiska regleringar genomfördes. Batista valdes 1940 i ett fritt val till Kubas förste icke-vite president, stödd på en koalition av bland annat kommunistpartiet, som därmed för första gången tog säte i Kubas regering; den första delvis kommunistiska regeringen i västra hemisfären.[1][2][3]

En ny och radikal grundlag antogs 1940, grundad på maktdelning mellan president, premiärminister och ett tvåkammarparlament, med förbud mot direkta omval till presidentposten. Under påtryckningar av kommunisterna, som fick inflytande i regeringen infördes en rad reformer till stöd för fackföreningar. Kuba deltog i båda världskrigen på USA:s sida och föreslog under Batista ett amerikanskt ingripande mot Francisco Francos regim i Spanien.

Presidentvalen 1944 och 1948 vanns av den öppet Batista-fientlige Grau och hans skyddsling Carlos Prío, och medan Kuba förblev ett av kontinentens mest utvecklade länder med åtskilliga sociala förmåner, bland annat Latinamerikas största medelklass, stagnerade näringslivet i recessioner och grasserande korruption. Den kubanska ekonomins hjärta, sockerrörsodlingen, stod vid andra världskrigets slut för 25 procent av världsmarknaden. Tio år senare, efter år av ekonomiskt vanstyre, hade andelen fallit till 10 procent.[4] Ekonomiska regleringar eskalerade under epoken Batista-Grau-Socarras 1933-1959, vilket sammanföll med en långvarig ekonomisk nedåtgång samtidigt som en rad sociala förmåner genomfördes. I fråga om kött, grönsaker, bilar och radioapparater var Kuba den största per capita-konsumenten i Latinamerika, delvis på grund av amerikansk turism.[5][6][7]

 

Kubas president Carlos Prío Socarras (1948-52) i sällskap med Harry S. Truman.

 

Fulgencio Batista, Kubas de facto ledare 1933-44 och 1952-59 i samtal med USA:s ambassadör Sumner Welles.

Inför valen 1952 ledde det radikala Kubas folkparti (Partido Ortodoxo) på ett program om nationell solidaritet, långtgående konstitutionella rättigheter och ett kraftigt åtgärdsprogram mot korruptionen. Tre månader innan valen övertogs emellertid regeringen av Batista i en militärkupp, varpå landets sista folkvalda regering gick i exil. Konstitutionen åsidosattes och Batista etablerade rad säkerhetsorgan till stöd för sin regim, som snart utvecklades till en brutal och antirevolutionär polisstat med över 20 000 oppositionellas liv på sitt samvete.[8]
Den 26 juli 1953 misslyckades ett anfall mot Moncada-kasernen utanför Santiago, och en rad rebeller under ledning av den unge advokaten Fidel Castro, som kandiderat till Kubas representanthus för de ortodoxa, fängslades (som Castro) eller avrättades. Castro frigavs 1955 i en amnesti och återvände följande år i spetsen för 82 upprorsmän, bland annat den argentinske läkaren Che Guevara. Batistas regering förblev djupt impopulär med grasserande korruption och arbetslöshet, en fortsatt stagnerande ekonomi och undertryckta mänskliga rättigheter.[9] 1956 genomförde överste Ramón Barquin ett USA-stött kuppförsök, vilket misslyckades men bidrog till att försvaga armén, vilket våren 1958 följdes av ett amerikanskt vapenembargo.[10] Val utlystes samma höst, i vilka Andrés Rivero Agüero valdes till Batistas efterträdare.[11] Batista och Agüero lämnade landet för Dominikanska republiken natten till den 1 januari 1959, sex dagar innan Castros styrkor tågade in i Havanna.

Regeringen övertogs av liberalen José Miro Cardona, medan oppositionsledaren och juristen Manuel Urrutia Lleó utsågs till provisorisk president. Efter en övergångsperiod övergav Castro sin roll som oberoende konstitutionsupprättare och ersatte Cardona som premiärminister den 16 februari. Lleó avgick i juli efter interna svårigheter då Castro själv förklarat sig beredd att lämna politiken, och ersattes av kommunisten Osvaldo Dorticós Torrado, samtidigt som det stod allt klarare att val inte skulle utlysas. Efter två år vid makten hade den revolutionära regeringen nationaliserat egendomar till ett värde av 25 miljarder dollar (varav fyra procent hade amerikanska ägare), stängt ned alla oppositionella tidningar och avrättat eller förpassat tiotusentals oppositionella till arbetsläger, ett öde som även drabbade åtskilliga av öns homosexuella. Offer från Castros innersta krets som drabbades av utrensningarna fanns Humberto Sorí Marin, som avrättades, Huber Matos, som tjänade 20 år i fängelse (varav sju på Isla de la Juventud, där Castrobröderna avtjänat sina straff efter Moncadaattacken) och Camilo Cienfuegos, vars flygplan störtade under oklara omständigheter efter meningsskiljaktigheter med Castro. I mitten av 1960-talet var uppskattningsvis 25 000 kubaner fängslade av politiska skäl.[12][13] Upp till två miljoner kubaner sökte sig inom de närmaste åren till huvudsakligen USA och särskilt till Miami, Florida. Emigration var från början begränsad huvudsakligen för läkare, lärare och män i vapenför ålder, innan det totalförbjöds 1971, samtidigt som arbetsplikt infördes. Efter Östblockets fall har emellertid möjligheterna att emigrera ökat något, med ökad emigration som följd.[14][15][16]

 

Raúl Castro och Che Guevara, Fidels närmaste män under gerillakampen 1956-1959.

1960 slopade den amerikanska Eisenhoweradministrationen frikostiga sockerimporter från Kuba, följt av en ekonomisk blockad som svar på uteblivna ersättningar för exproprieringarna. Det USA-stödda försöket att invadera Kuba vid Grisbukten bröt det redan ansträngda förhållandet mellan länderna och ledde till förhandlingar om handels- och försvarsutbyte mellan Kuba och Sovjetunionen. Avtal mellan försvarsminister Raúl Castro och Nikita Chrusjtjov om placering av sovjetiska kärnvapen på ön utlöste Kubakrisen. Utbildning och sjukvård nationaliserades 1961 och planekonomi infördes; den främsta konsekvensen av den radikala politiken blev att Kuba till isolerades från så gott som hela Latinamerika, en ställning som delvis brutits på senare år. 1940 års demokratiska konstitution förblev ur spel till 1976, då en socialistisk grundlag infördes. Den nyvalda nationalförsamlingen, som helt dominerades av kommunistpartiet, valde Castro till stats- och regeringschef med titeln president. Direkta val till parlamentet och en sekulär (snarare än en ateistisk) grundlag fastställdes 1992.

1983, till följd av pågående reformer i Sovjetunionen, drog sovjetledaren Jurij Andropov in militära säkerhetsgarantier till ön, och Kuba vidtalades att sköta sitt eget försvar,[17] något som ledde till att Castro byggde upp Latinamerikas näst största väpnade styrkor efter Brasilien.[18] Efter Sovjetunionens och östblockets upplösning lät Boris Jeltsin det ekonomiska stödet till Kuba upphöra helt,[17] liksom de nya icke-kommunistiska regeringarna i Mellan- och Östeuropa gjorde.

Castros regering har ofta framhållits som ett exempel av latinamerikanska men också västerländska vänsterintellektuella som välordnat med utbyggda sociala rättigheter för landets breda lager, bland annat skattefinansierad utbildning och sjukvård. Kritik har dock riktats mot att denna samhällsservice införts och utbyggts på helt odemokratisk väg, att den kubanska socialvården var förhållandevis utvecklad redan 1959, att den ekonomiska situationen försämrats kraftigt under Castros tid vid makten samt att dessa ofta framhållna rättigheter systematiskt förnekas de som motsätter sig regimens politik. 1933, vid början av den stora depressionen, hade Kuba den tredje bästa levnadsstandarden i Amerika efter USA och Kanada. Under 1950-talet, trots korruption och ekonomisk stagnation, befann sig Kubas BNP per capita strax efter Venezuelas och Argentinas. Under de senaste årens svårigheter har avståndet eskalerat [19].

Under Fulgencio Batistas sista tid vid makten riktades terrorkampanjer mot oppositionella. CIA uppskattar en konservativ siffra på 20 000 politiska mord, varav de flesta ska ha begåtts mellan 1957-58 när Castro och det revolutionära hotet växte och 80-90% av folket stöttade oppositionen mot Batista.[20]

Uppskattningsvis 15 000-17 000 kubaner uppges ha mördats mellan 1959 och sent 1990-tal [21]; vissa historiker placerar emellertid antalet döda på runt 4 000 medan andra placerar antalet mördade och försvunna under Castros tid vid makten till över 70 000, inräknat tusentals flottflyktingar (balseros) som dött under försök att fly till fastlandet. Hopp om att Östblockets upplösning skulle leda till en liberalisering krossades, senast genom den s.k. Kubavåren, då sammanlagt 75 anhängare av den fredliga demokratirörelsen arresterades och dömdes till hårda fängelsestraff (sammanlagt 1 456 år).[22] Sedan försvarsminister Raúl Castro övertagit presidentposten 2008 från sin svårt sjuke bror genomfördes emellertid vissa reformer, bland annat decentralisering av ekonomiska frågor till lokala organ, ökade löneklyftor samt legalisering av privata mikrovågsugnar, persondatorer och DVD-spelare.[23][24] De sista fångarna från Kubavåren frisläpptes 2010 varav flera deporterades till exil i Spanien. I juli 2012 dödades landets ledande regimkritiker Oswaldo Paya, mottagare av Sacharovpriset för sitt arbete för en fredlig övergång till demokratiskt styre på Kuba, i en krasch med en lastbil. Hans familj höll Castroregimen som ansvarig för händelsen, medan andra oppositionella stött teorin om en olycka.[25][26]

När general Raúl Castro år 2008 efterträdde sin äldre bror Fidel som statschef inleddes en gradvis uppluckring av den statsstyrda ekonomin, men de ekonomiska reformerna åtföljdes inte av någon politisk öppning. Partiet fortsatte att kontrollera i stort sett alla aspekter av kubanernas liv och oppositionen hölls i strama tyglar. Vid det historiska maktskiftet 2018, då den betydligt yngre vicepresidenten Miguel Díaz-Canel tog över efter Castro, föddes ett hopp om förändring på Kuba. Díaz-Canel har dock hållit fast vid Castros politik.[27]

 

Raúl Castro och Dmitrij Medvedev i Havanna i november 2008.