Antiken

Under antiken utgjorde Kosovo en del av en större region som kallades först för Illyrien och sedan för Dardanien. Området låg ofta i krig med det växande antika Makedonien och dess södra del erövrades under Filip II (382–336 f.Kr.), far till Alexander den store. Området kom senare att bli en del av Romerska riket då Augustus erövrade området 28 f.Kr. och området kom att ligga i provinsen Moesien.

Medeltiden

Sedan den bysantinske kejsaren Herakleios bjöd in slaverna till Balkan på 600-talet har Kosovo varit bebott av albaner och serber. Under 1100-talet blev Serbien ett självständigt rike men Kosovo låg fortfarande under bulgariska härskare som höll Kosovo från 850 till början av 1100-talet.

Under 1100-talet etablerades en serbisk statsbildning under ledning av Nemanjić-dynastin. Den serbiska kyrkan bröt med Konstantinopel och blev självständig 1219 och Serbien växte till en betydelsefull stat där Kosovo blev kulturellt och administrativt centrum.[1] Serbien styrde Kosovo fram till 1450-talet då det Osmanska riket erövrade Balkan. Fram till efter den serbiska tsaren Stefan Dušans imperium på 1300-talet, som sträckte sig över hela västra Balkan, var Kosovo Serbiens politiska, ekonomiska, religiösa och kulturella centrum. Kyrkorna med sina fresker och ikoner är en betydande kulturskatt för serberna och en symbol för deras identitet.[2]

Den 28 juni 1389 stod slaget vid Kosovo Polje mellan å ena sidan en kristen allierad styrka (bestående av mestadels serber men även många albaner, bosnier, kroater, ungrare, bulgarer, vlaker och andra) under befäl av den serbiske fursten Lazar Hrebeljanović, den bosniske befälhavaren Vlatko Vuković och den serbiska adelsmannen Vuk Branković samt albanska adelsmän och å den andra sidan trupper tillhörande Osmanska riket (varav en icke obetydlig del utgjordes av serbiska och grekiska vasaller).[3] Den kristna armén besegrades och fursten Lazar avrättades, men även den osmanske sultanen Murat I dog, mördad av Miloš Obilić, och osmanerna kunde inte konsolidera segern. En stor del av den kristna armén gick under och under efterföljande år stod Serbien svagt mot osmanerna. Området blev 1448 ett osmanskt lydrike, för att 1459 uppgå i det osmanska riket tillsammans med Serbien, som blev ett självstyrande despotat under Osmanska riket. Som en del av Osmanska riket fick den serbiska befolkningen färre rättigheter än vad man hade haft under de kristna härskarna, även om livegenskapen avskaffades.[4]

1600-talet till slutet av 1800-talet

I samband med kriget mellan Osmanska riket och Habsburg och dess allierade 1683–1699 reste sig serberna i ett uppror. Då habsburgarna drog sig tillbaka norr om floden Donau vid fredsslutet följde osmanernas hämnd som slog hårt mot den serbiska befolkningen. Därav följde en stor utflyttning av serber; det finns uppgifter om att 37 000 serber lämnade Kosovo[5] och angränsande områden till de katolska områden under Habsburg norr om Donau. Efter detta skedde en storskalig inflyttning av albaner från norra Albanien till Kosovo. Denna process pågick i cirka 200 år fram till sekelskiftet år 1900, under denna period bevittnades även en albanisering av delar av den serbiska befolkningen[6] som övergick till att tala albanska och konverterade till islam.

Andra hälften av 1800-talet såg den första större konflikten mellan albaner och serber då de muslimska albanerna tog ställning för den osmanska regimen i kriget 1876–1877. Vid fredslutet var Serbien tvunget att återlämna Kosovo till osmanerna som sedan påbörjade en utrensning av de ortodoxa serberna från det nyskapade vilâyetet Kosovo. Många uppgifter talar om att totalt mellan 200 000 och 400 000 serber blev tvångsdeporterade[7] från vilâyetet Kosovo i samband med förföljelser från den muslimska befolkningen. I sin tur var cirka 30 000 albaner tvungna att fly från de områden som Serbien behöll vid krigsslutet. Den etniska rensningen av serber i Kosovo nådde sin höjdpunkt i samband med kriget mellan Grekland och Osmanska riket 1897.[7]

1900-talet

Under Balkankrigen 1912 intogs Kosovo av Serbien och i samband med frederna 1913 avträdde Osmanska riket en del av Kosovo, den östra delen till Serbien. Den västra delen av Kosovo som innehåller för Serbien viktiga kloster och kyrkor och som därför kallas för Metohija tillföll Montenegro. Uppemot 25 000 albaner mördades det året i Kosovo.[8] Efter första världskriget blev Kosovo en del i det nybildade konungariket Jugoslavien. Under andra världskriget införlivades Kosovo i det Italienkontrollerade Albanien och kontrollerades av Italien 1941–1943 och sedan av Nazityskland 1943–1945. Många kosovoalbaner samarbetade med axelmakterna, och väpnande albanska grupper anföll den serbiska befolkningen och förstörde kyrkor och kloster.[9][10] Under ledning av den albanska SS Division Skanderbeg mördades 10 000 serber medan ungefär 100 000 flydde Kosovo.[11] 1944 återtogs Kosovo av de jugoslaviska partisanerna, ledda av Tito. 3 000–25 000 kosovoalbaner dödades och närmare 400 000 utvisades till Turkiet[12] när partisanerna återetablerade jugoslaviskt styre i Kosovo.[9] Från 1960-talet fram till konflikten på 1990-talet flyttade många kosovoserber från provinsen för att bosätta sig i andra delar av Serbien, men även till andra republiker i Jugoslavien. Kosovo var en fattig del av Jugoslavien och de som emigrerade arbetade framför allt med kroppsarbete i gruvor, på byggarbetsplatser, m.m.[13]

Kosovo var en autonom provins i delrepubliken Serbien i Jugoslavien från 1974 fram till 1989 då Slobodan Milošević avskaffade Kosovos självstyre, vilket bidrog till missnöje hos den kosovoalbanska befolkningen. Detta ledde till att hundratusentals kosovalbaner blev utan arbete, utbildning och sjukvård.[14] Miloševićs avskaffande av Kosovos privilegier försämrade kosovoalbanernas situation avsevärt. Hundratusentals kosovoalbaner emigrerade till väst (bland annat 40 000 till Sverige).

Den 2 juli 1990 förklarade de nyligen avsatta medlemmarna av Kosovos regionala parlament att de ville att Kosovo skulle bli en delrepublik inom Jugoslavien. Detta var som en reaktion på förslaget till en ny serbisk konstitution.[15] Den 7 september 1990 antog Kosovos parlament en ny konstitution i den kosovanska gränsstaden Kaçanik (Kačanik). Dessa två beslut godkändes aldrig av Serbiens ledare Milošević. Den 26 september 1991 organiserade Kosovos parlamentet en folkomröstning om självständighet som den serbiska regimen icke erkände. Folkomröstningen övervakades av internationella observatörer men den blev aldrig internationellt erkänd. 87 procent röstade och 99 procent av dem röstade för självständighet.[förtydliga][källa behövs]

Kosovos folkvalde president Ibrahim Rugova ledde under dessa åren före kriget, under kriget och efter kriget den kosovoalbanska befolkningen genom sin antivåldspolitik. Han stannade i Kosovo under kriget ända till maj 1999 då han gick i landsflykt till Italien för att efter krigets slut återvända till Kosovo.[16]

Kosovokriget

Konflikten hade pågått sedan början av 1990-talet då Slobodan Milošević, den dåvarande presidenten i Serbien, tagit bort Kosovos autonomi, vilket provinsen haft i viss utsträckning sedan 1969 (fullständig autonomi erhölls 1974). Kosovoalbanerna protesterade och utropade den självständiga Republiken Kosovo, vilket dock bara erkändes av grannlandet Albanien, och vägrade samarbeta med myndigheterna. Milošević svarade med avskedandet av alla kosovoalbaner i kommunalt område och andra trakasserier, vilket ledde till våldsamheter mellan serbiska militärer och albanska invånare i Kosovo i mitten av 1990-talet.

Kosovoalbanernas armé UÇK inledde en väpnad kamp för självständighet år 1996.[17] Den 28 februari 1998 bröt en öppen väpnad konflikt ut mellan en av Kosovos två gerillor, UÇK, och Serbiens armé, när den serbiska armén och serbisk paramilitär belägrade familjen Adem Jasharis gård i Prekaz. Kosovokonflikten var ett faktum. Senare, i augusti 1998 bildades den andra kosovalbanska gerillan, FARK,[18] under ledning av Kosovos premiärminister Bujar Bukoshi som vid tillfället flytt till Tyskland och opererade därifrån.[19][20][källa behövs]

Den 24 mars 1999 inledde NATO ett bombkrig mot Serbien och Montenegro. FN hade hotat att tillåta bombning av serbiska trupper i Kosovo om inte våldet tog slut, och Milošević hade gått med på FN:s krav. Efter provokationer från båda sidor skickade Milošević in mera trupper och tre dagar efter att OSSE dragit bort sina observatörer inledde NATO bombningarna, utan att ha fått tillstånd av FN.[17] Kampanjen riktades inte enbart mot trupperna utan också mot civil infrastruktur i Serbien utanför Kosovo.[21] Nato tvingade de serbiska styrkorna att lämna Kosovo mellan den 10 juni och den 12 juni 1999. Kriget kostade över 10 000 människors liv och tvingade över en miljon att fly.

Efter Kosovokriget och 2000-talet

Sedan dess har Kosovo administrerats av FN genom UNMIK med stöd av säkerhetsrådets resolution 1244. Sedan kriget tog slut 1999 har större delen av den serbiska och romska befolkningen varit tvungen att fly på grund av våldsaktioner som har utförts av albanska extremister, sedan UNMIK har varit oförmögen att ge det utlovade beskyddet. Ett antal kulturminnesmärken, bland annat medeltida kloster och kyrkor, har förstörts av albanska extremister i Kosovo[22] som hämnd.[23] Under kriget förstördes ett stort antal moskéer i Kosovo av serbiska styrkor.[24]

Sedan juni 1999 har NATO haft trupper i Kosovo, den internationella fredsstyrkan har namnet KFOR och har haft som uppgift att upprätthålla fred och allmän säkerhet i Kosovo.

KFOR-styrkan har kritiserats för att vara underlåtande mot kosovoalbansk repression mot serber, romer och judar. Vad gäller landets romer skall enbart 200 av 17 500 romska hem som förstörts under kriget eller av Natos bombningar ha återuppbyggts medan de flesta kosovoalbanska bostäder är återställda. 35 000 romer från Kosovo uppges ha flytt till Tyskland enligt tyska myndigheter. Andra folkgrupper som är hårt drabbade av ett självständigt Kosovo är ashkalier och egyptier, vilka dock som albansktalande anses ha större chans att överleva som etnisk grupp än romerna, vilka företrädesvis talar serbiska.[25] Av 120 000 romer i Kosovo innan Nato-truppernas anländande uppskattas 30 000 leva kvar.[26]

Enligt Kosovo.net ska förstörelsen av Kosovos serbisk-ortodoxa kulturarv och andra kulturminneslämningar i form av historiska byggnader och kyrkor ha varit systematiskt.[22] Av 34 angripna kloster och kyrkor från olika tidevarv ska fem ha varit från 1300-talet. Bland annat Den heliga jungfruns 1300-talskyrka i medeltidsstaden Prizren, som var aktuell att föras in på Unescos världsarvslista, ska ha förstörts. Detta är något KFOR-styrkorna har kritiserats för, eftersom dessa uppgett att skyddandet av liknande kulturminnen skall ha varit särskilt prioriterade. NGO:en Cultural Heritage Without Boarders är kritiska över att återuppbyggandet av minnesmärkena negligerats och menar att de nedbrunna kyrkorna är tragiska monument över förbrytelserna under Kosovokravallerna.[27]

Kosovos självständighetsförklaring

2006 hade den kosovoalbanska ledningen och Serbien under FN:s medling börjat förhandla om Kosovos slutliga status, vilket hade givits en tidsfrist till mitten av 2007. En överväldigande majoritet av den etniska albanska befolkningen i Kosovo ville ha ett självständigt Kosovo, medan bland annat majoriteten av den etniskt serbiska befolkningen i Kosovo var emot. I april 2007 lade FN:s chefsförhandlare Martti Ahtisaari fram en plan för Kosovo som skulle genomföras på längre sikt under internationell övervakning. Enligt planen skulle Kosovo få övervakad självständighet och rätten att skaffa egna nationella symboler: så som till exempel en egen flagga, nationalsång och söka medlemskap i internationella organisationer, bland annat Världsbanken. Den kosovanska regeringen (som till större delen består av kosovoalbaner) var positiv till förslaget, medan det avvisades av den kosovoserbiska ledningen.

FN satte en ny deadline till november 2007, men frågan kunde inte lösas då heller. Kosovoalbanerna krävde full självständighet och Serbien kunde sträcka sig till en långt gången autonomi inom Serbien. Den kosovanska regeringens strävade efter självständighet, med stöd från USA och ett flertal EU-länder, medan den kosovoserbiska ledningen motsatte sig detta, med stöd från bland annat Ryssland och Kina. De ansåg det vara ett brott mot Serbiens integritet som självständig stat och ett hot mot stabiliteten i regionen.

Eftersom Ahtisaaris förslag inte godtogs av samtliga parter organiserade Ryssland, USA, Storbritannien, Italien, Frankrike och Tyskland en gemensam grupp under FN:s övervakning för att förhandla med Serbien och den kosovanska regeringen. Då det låsta läget fortsatte tillkännagav det kosovanska parlamentet att de ensidigt tänkte förklara Kosovo självständigt. De kosovserbiska ledamöterna vägrade närvara i parlamentet. Detta skedde den 17 februari 2008. UNMIK är dock fortfarande den högsta myndigheten i Kosovo, men kommer att överföra sina befogenheter på Europeiska unionen, i form av EULEX. Kosovos regering har ansökt om och beviljats medlemskap i Internationella valutafonden och Världsbanken.[28] Republiken Kosovo antog denna nya konstitution den 15 juni 2008, men den kom endast att tas i bruk i de områden som är kosovoalbanskt dominerade, vilket de facto ledde till en delning av republiken, då de serbiskt dominerade områdena (framför allt norra Kosovo) antog självstyre (se nedan i denna text, nästa stycket).[29] Serbien, som anser att Kosovo fortfarande utgör en del av dess suveräna territorium, förklarade den genast ogiltig. Enligt den serbiska regeringens ståndpunkten har Kosovos självständighetsförklaring inget som helst stöd i folkrätten och internationell rätt, vilket enligt dem gör utbrytningen helt olaglig. De hänvisar att Serbiens territoriella integritet understöds av FN och bland annat Helsingforsavtalet som starkt understryker att ingen ny gränsändring är laglig efter andra världskriget i Europa.[30][31]

Den 28 juni 2008 öppnade en del av den kosovoserbiska minoriteten i Kosovo ett eget parlament i staden Mitrovica som en markering emot självständighetsförklaringen och för att bidra till samordning med Serbiens regering i Belgrad.[32] Öppnandet av det lokala parlamentet skedde på den för många inom den serbisk-ortodoxa kyrkan betydelsefulla helgdagen Vidovdan.

Afghanistan[33] var det första land att erkänna Kosovo som därefter även erkänts av bland andra USA och mer än hälften av Europas länder, däribland många av Kosovos grannländer, Sverige[34] samt 22 av 27 EU-länder.[35] Totalt har 93 av FN:s 193 länder erkänt Kosovo.[36] Många av världens länder har deklarerat att man inte har för avsikt att erkänna Kosovos självständighet, däribland FN-vetoländerna Kina och Ryssland. Många länder har också tvekat med att erkänna Kosovos självständighet och har därför avstått från att hittills erkänna Kosovo, däribland Spanien som har en stor inhemsk rörelse för självständighet för de spanska regionerna Katalonien och Baskien. Kosovo är inte medlem i FN men däremot i Internationella valutafonden och Världsbanken.

På Vidovdan den 28 juni 2008 öppnade den kosovoserbiska minoriteten ett eget parlament i Mitrovica, som ligger i norra Kosovo och som mestadels bebos av kosovoserber. Detta skedde som en markering mot självständighetsförklaringen och för att bidra till samordningen med Serbiens regering.[32] Få kosovoserber samarbetar med Kosovos regering men en kosovserb, Saša Rašić, är minister i regeringen.[37]

Den 16 augusti 2008 meddelade Serbiens regering att de skulle anmäla Kosovos självständighetsdeklaration till den Internationella domstolen i Haag som olaglig.[38] Serbiens regering lovade att följa Internationella domstolens beslut.[39] I september 2009 stödde Rumänien och Brasilien denna anmälan.[40] Internationella domstolen beslutade den 22 juli 2010 att Kosovos självständighetsdeklaration stämmer väl överens med internationell rätt. [41][42][43][44] Domen blev ovanligt tydlig.[45] Beslutet öppnade för att andra folkslag och regioner världen runt kommer agera för självständighet ansåg Anders Hellner, senior rådgivare på Utrikespolitiska Institutet.[46] Försvarshögskolans professor i folkrätt Ove Bring ansåg att beslutet var väntat och skall inte ge några större framtida internationella konsekvenser.[47] Så tyckte även den i Sverige boende kosovoalbanen Salih Shala som representerade Sveriges Albanska Ungdomsförbund men inte serben Lubisha Rajić som representerade Sveriges Serbiska Förbund i en debatt i Sveriges Radios program Studio Ett.[48] Kosovos premiärminister sade att ”Kosovos historiska seger bör inte uppfattas som en förlust i Belgrad […] utan som den bästa möjliga lösningen för hela världen”.[49] Sveriges utrikesminister Carl Bildt sade att ”domen öppnar en ny fas i förhållandet mellan Serbien och Kosovo”.[50][51] Serbiens regering sade att de kommer aldrig erkänna Kosovos självständighet.[49] De kommer att fortsätta bekämpa Kosovos självständighet, men med fredliga medel. Serbiens regerings vägran att erkänna Kosovos självständighet kan dock förhindra Serbiens önskan om ett framtida EU-medlemskap.[52]

Den 9 september 2010 antog FN en resolution som uppmanar till dialog mellan Serbien och Kosovo. Den antogs med acklamation sedan Serbiens regering som eftergift till EU lovat att samtycka. Först hade Serbiens regerings representanter krävt att Kosovos premiärminister och president skulle tvingas lämna FN-salen, men efter över två timmars försening lyckades man lösa det genom brittisk och fransk diplomati. Lösningen blev att Kosovos representanter fick närvara vid omröstningen som gäster till de fem västländerna. I utbyte mot att Serbiens representanter godkände Kosovos närvaro lovade EU främja dialogen mellan de båda länderna och även hjälpa Serbien och Kosovo i deras försök att bli medlemmar i EU.[53]

Senare utveckling

FN:s säkerhetsråd är delat i frågan om Kosovos självständighet. Ryssland och Kina säger sig inte godkänna självständighetsförklaringen. Även EU är splittrat i frågan där framför allt Grekland har tydligt deklarerat de aldrig kommer godkänna Kosovo som en självständig stat. I övriga EU är det Cypern, Slovakien och speciellt Rumänien som säger att de inte kan godkänna Kosovo. Andra stora länder som sagt sig inte erkänna Kosovo är bland andra Indien, Argentina och Brasilien.[källa behövs]

Presidenten Fatmir Sejdiu avgick den 27 september 2010 efter ett domstolsutslag som meddelade att det stred mot författningen att han var både president och ordförande för ett politiskt parti. Sejdiu var då ordförande i LDK. Talmannen Jakup Krasniqi som tillhör partiet PDK tog då tillfälligt över presidentposten tills ny president kunde utses.[54].

Kosovos regering avsattes den 2 november 2010 efter en förtroendeomröstning i parlamentet. Enligt det paramentariska regelverket skall nyval skall hållas inom 45 dagar.[55] Det fastställda datumet för nyvalet till parlamentet var den 12 december 2010. När valresultatet på valdagens kväll inkom utropade Kosovos statsminister Hashim Thaçi sig som segrare [56] Resultatet för det första valet sedan självständighetsdeklarationen blev följande, med de största partierna nämnde först här nedan och de minsta sist och antal röster för respektive politiskt parti först, sedan procentantalet och sedan inom parentes förändringen från föregående val[57][58] i det första valet[59][60]:

Parti Antal röster Andel Förändring PDK - Partia Demokratike e Kosovës 238 959 33,5 % -1,2 % LDK - Lidhja Demokratike e Kosovës 168 120 23,6 % +1,0 % Lëvizja Vetëvendosje 86 924 12,2 % — AAK - Aleanca për Ardhmërinë e Kosovës 76 859 10,8 % +1,2 % Sjupartialliansen AKR-PD-PSD-PPI-PPK-PNDSH-PGJK 50 720 7,1 % -5,2 %

Källa:[61]