Antiken

Under antiken var nuvarande Bosnien och Hercegovina en del av Illyrien. Sydslaviska folkstammar flyttade in i området från norr under folkvandringstiden på 600-talet. De sydslaviska folkstammarna som flyttade in i området assimilerade de tidigare befolkningarna, främst illyrer men även romare, goter, kelter, hunner, alaner, avarer och gepider. Bosnien omnämns för första gången i skrifter från 800-talet. En teori är att namnet Bosnien kommer från det illyriska ordet bosona som betyder ’rinnande vatten’, av floden Bosna som rinner i centrala Bosnien.

Medeltid

Enligt vissa historiker har bosniakerna varit ett enskilt folk åtminstone sedan 900-talet. Dock har språket som människor talat i södra, östra och mellersta Bosnien och Hercegovina sedan cirka 900-talet fram till osmanernas erövring av Bosnien och Hercegovina under denna period kallats för gammal bosniska, T.ex. så skrev den bosniske kungen Tvrtko fyra kopior av ett dokument. Två på, som han skriver på gammal bosniska som på den tiden skrevs på en gammal kyrilliska, ser (Bosniens språk) och två på latin, dåtidens lingua franca.[1]

Perioden mellan 600- och 900-talen bevittnade både externa migrationer och räder av slaver och avarer, samt en intern politisk och kulturell omorganisation av den tidigare romerska provinsen Dalmatien. Det är inte förrän på 800-talet som frankiska och bysantinska källor börjar nämna de tidiga slaviska statsbildningarna i västra Illyricum.

På 600-talet skapade slaverna längs floden Bosna det första oberoende kungadömet Sklavinia, (grekiska: Σκλαβινίαι, latin: Sclaviniae), som styrdes av lokala hövdingar, kallade županer. Egentligen var Sklavinierna, ett samlingsbegrepp för de sydslaviska bosättningarna som ursprungligen var oberoende och självständiga från bysantinskt styre, men som kom att tidvis fungera som vasallstater till Avarkhaganatet. Dessa små slaviska kungadömen kom att ge upphov till ett flertal statsbildningar, bland annat Bosnien, vars namn troligtvis är av illyriskt eller romerskt ursprung.[2][3][4]

En andra våg av slavisk folkvandring från norr kom efter framställan från den bysantinske kejsaren Herakleios i syfte att driva ut avarerna från Dalmatien.

I krönikan De Regno Sclavorum – som egentligen är en sammanfattning av olika dalmatiska krönikor skrivna under tidig medeltid, förmodligen skriven någon gång på 1200-talet av Presbyter Diocleas – omnämns en viss Ratimir (? – cirka 850) som Bosniens regent. Ratimir omnämns också år 838 i de frankiska krönikorna, som härskaren över det land som ligger "söder om floden Sava och mellan Frankerriket och bulgarerna" - vilket är just Bosnien. Efter Ratimirs död styrdes området av olika lokala hedniska stamherrar, en av de Budimir (regent mellan år 877 och 917), som satte igång processen av kristnandet av Bosnien. Efter Budimirs död tog Svetolik över makten, och regerade mellan år 917 och 932/34. Enligt Presbyter Diocleas krönika var Svetolik gift med Margareta, som omnämns som drottning över Bosnien. Margareta lät i Dubrovnik resa kyrkan tillägnad helgonet Margareta. Till hennes ära reste ragusinerna år 1571 en minnestavla där det står följande: ”Bosniens drottning Margareta lät uppföra ett tempel åt det heliga helgonet Margareta, i en gång välsignad tid”.[5]

Första gången landet Bosnien nämns är i verket De administrando imperio av den bysantinske kejsaren Konstantin VII Porfyrogennetos under 900-talet. Bosnien omnämns då som Horion Bosona (χοριον Βοσωνα), en provins i dåtidens Serbien, vars två städer var Katera (strax sydväst om Sarajevo) och Desnik (norr om staden Zenica, förmodligen Vranduk). Under denna tid tillhör mellersta, östra och södra Bosnien att införlivas i Časlav Klonimirovićs kortvariga serbiska rike, och delar i väst av Krešimir II i Kroatien. Även kung Tomislav I av den kroatiska Trpimirović-ätten skall på 900-talet ha gjort anspråk på en del av Bosnien. År 997 tar bulgarerna under Tsar Samuil över delar av landet, innan han kort därefter besegras av den bysantinske kejsaren Basileios II år 1018.[6]

 Konungariket Bosniens expansion under medeltiden.

Efter att på 1100-talet erkänt Bélas II av Ungern överhöghet uppstod återigen ett bosniskt lydrike, under regenten Ban Borić (1154–1163), som ursprungligen omfattade norra delar av Bosnien och området kring floden Bosna. Efter Ban Borić tog Kulin Ban över styret av Bosnien år 1180. Ban Kulin var en av Bosniens mest framstående och betydande historiska härskare och hade en stor inverkan på utvecklingen av Bosniens tidiga historia. Under hans tid kom Bosnien att bli en av Balkans mest välmående stater, främst genom Kulins ambitioner att hålla fred i regionen och skapandet av starka handelsförbindelser med Dubrovnik och Republiken Venedig. Under denna tid var Bosnien en vasallstat, om än oftast nominell, under Ungern eller Bysantinska riket som slogs om kontrollen av området. Enligt en del källor skulle Ban Kulin haft alltför stora styrkor för att Ungern skulle ha ingripit på påvens order, då landet fortsatte att gynna den kätterska Bosniska kyrkan. Kulin Ban lyckades till slut, genom allianser med Béla III av Ungern, Miroslav av Zahumlje och den serbiske storfursten Stefan Nemanja, hålla Bosnien helt borta från bysantinskt inflytande.

Efter en tid, omkring år 1251–1314, då Bosniens beroende av Ungern ökade, övertog den mäktiga Kotromanić-dynastin makten i Bosnien, sedan de besegrat med kroatiska adelsätten Šubić av Bribir. År 1377 kröntes Tvrtko I Kotromanić till kung över Bosnien, i klostret Mile, utanför staden Visoko i centrala Bosnien. Under hans korta välde upplevde Bosnien återigen en glansperiod. Han införlivade delar av Kroatien, hela Dalmatien och delar av Raška i sitt bosniska rike, vilket ledde till att han även antog den serbiska härskartiteln, för att visa på sin makt över serberna. Efter Tvrtko Kotromanićs död, år 1391 gick det snabbt utför. Sigismund av Ungern befäste Ungerns överhöghet över Bosnien, och Osmanska rikets expansion mot området gjorde sig alltmer kännbar, samtidigt som den bosniske kungens makt över adeln minskade. Efterträdare till den bosniska kronan efter Tvrtkos död blev Stjepan Dabiša som kom att utnämna Sigismund av Ungern, som var gift med hans släkting, och dotter till Elisabet av Bosnien Maria av Ungern, till sin efterträdare. Den bosniska adeln vägrade att godkänna Sigismund som monark och uppsatte i stället änkedrottning Helena Gruba på tronen. Helena av Bosnien kom att bli Bosniens enda kvinnliga monark.

Under banen Stefan II av Bosnien (cirka 1318–1353) kom den bosniska staten att signifikant förstärkas, främst tack vare banens ambitioner att hålla fred med det Ungerska kungadömet. Men under hans tid ökade rivaliteten mellan det bosniska kungahuset och den serbiske kungen och tsaren Stefan Uroš IV Dušan vilket ledde till att ett serbiskt angrepp mot Bosnien genomfördes år 1350. Serbiens fälttåg inom Bosniens gränser kom att bli kortvariga efter ett flertal grekiska uppror i de södra delarna av det Serbiska tsardömet.

Under mitten av 1400-talet uppstod häftiga inre strider om makten i landet. Den bosniska adeln, som ständigt kämpade om kungamakten, tog hjälp utifrån, i första hand från Ungern och Osmanska riket. Detta resulterade i en osmansk intervention under Mehmet II där större delen av Bosnien år 1463 införlivades med turkarnas imperium och Bosnien blev ett paschalikat i det Osmanska riket. Bosniens konung Stefan Tomašević avrättades, och drottningen Katarina Kosača-Kotromanić gav sig i landsflykt, och dog i Rom den 25 oktober år 1478, där hon än idag ligger begraven, i kyrkan Santa Maria in Aracoeli. Kungaparets två barn Katarina och Sigismund Kotromanić konverterade till islam. Sigismund av Bosnien blev senare vesir i det Osmanska riket och blev efter konverteringen till islam mer känd som Ishak-bey Kraljević. Sigismund av Bosnien var Kotromanić-dynastins och Konungariket Bosniens sista arvtagare.

Många bosnier konverterade därefter till islam delvis frivilligt men även genom sociala förhållanden (se även bosniaker). Idag finns tre större religiösa grupperingar i Bosnien: muslimer (55 %), katoliker (15 %) och ortodoxa (30 %). Den sista kungligheten i den bosniska monarkin blev drottning Katarina, vars barn rövades bort av osmanerna och tvingades konvertera till islam. Under följande period övergick en stor del av den bosniska adeln till islam för att nyttja förmånerna som det medförde. Den bosniska adeln och Bosnien tilldelades senare autonom status inom Osmanska riket, man blev ett självstyrande ejalet, vilket innebar att provinsens lokale härskare även i fortsättningen skulle väljas ur den bosniska adeln.

Under medeltiden hade Bosnien sin egen bogomilska bosniska kyrka som var självständig från påven i Rom. Därför skickades katolska korståg mot de ”kätterska” bosnierna. Den så kallade bogomilska religionen, den medeltida bosniska tolkningen av kristendomen, växte sig som starkast i Bosnien under 1100-talet och idag finns över 80 procent av alla bogomiliska efterlämningar på Balkan i Bosnien. Bogomilismen har gjort ett visst avtryck i dagens religiösa samfund i Bosnien, landet är till exempel en av de få platser idag där katoliker (men även muslimer) brukar hålla mässor ute i naturen, något som bogomilerna även gjorde eftersom de inte fäste vikt vid materiella byggnader. Efter Osmanska rikets intåg i Bosnien gick många bosnier över till islam. En förklaring till detta var att det huvudsakligen var överklassen i landet, jordägare och handelsmän, som konverterade för att anpassa sig till den nya politiska situationen i landet. Detta resulterade bland annat i att städerna kom att domineras av muslimer.

Osmanska rikets förfall

Sedan osmanerna besegrats i slaget vid Wien 1683 började en långvarig tillbakagång för Osmanska riket och därmed också den osmanska provinsen Bosnien. Under det stora turkiska kriget mot habsburgarna 1683–1699 förlorade Osmanska riket stora delar av sitt territorium i Europa och plötsligt hade det tidigare rika och stora Bosnien förvandlats till en yttersta gränspostering för osmanernas välde i väst. Under kriget hade Bosnien plundrats av habsburgska trupper under ledning av Eugen av Savojen och huvudstaden Sarajevo hade bränts till marken sedan invånarna vägrat överge staden. En annan effekt av kriget 1683–1699 blev en stor inflyttning av muslimer från Ungern och Kroatien till Bosnien till följd av att osmanerna tvingats lämna ifrån sig dessa två länder till habsburgarna. Samtidigt emigrerade en stor del av Bosniens katoliker (kroater) till dessa habsburgska territorier. Den katolska befolkningen utsattes i högre grad för förföljelser eftersom den katolska kyrkan fortfarande var den främste fienden till Osmanska riket.

Det osmanska Bosniens huvudstad var först Sarajevo 1463–1583, därefter Banja Luka 1583–1686, samt Travnik 1686–1851 och sedan åter Sarajevo från 1851.

Under ledning av den bosniske adelsmannen Husein Gradaščević (1802–1834) gjorde huvuddelen av den bosniska adeln 1831 uppror mot Osmanska riket. Upproret var en reaktion mot ett av Höga portens reformprogram, som bland annat innebar att Bosnien skulle fråntas sin autonoma status. Trots att upproret slogs ner 1832 och att regionen Hercegovina som en följd av detta gavs autonom status i förhållande till övriga Bosnien, anses Gradaščević idag vara en av de främsta bosniska nationalhjältarna.

I Österrike-Ungern

Som en följd av den osmanska förlusten i det rysk-turkiska kriget 1877–1878 överlämnades Bosnien och Hercegovina av Berlinkongressen till Österrike-Ungern för att de skulle ”besätta och förvalta” provinsen. 1908 annekterades Bosnien och Hercegovina formellt av Österrike-Ungern. Serbiska nationalisters harm över detta var en del av motivet till skotten i Sarajevo som dödade den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand 1914 vilket utlöste det första världskriget.

I Jugoslavien

Direkt efter första världskriget, 1918, kom Bosnien och Hercegovina att bli en del av Slovenernas, kroaternas och serbernas stat, ett försök att samla de sydslaviska delarna av Österrike-Ungern. Efter bara en månad gick denna stat samman med segermakten Serbien i Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, under serbisk kung och serbisk dominans. Detta omvandlades sedan 1929 till Kungariket Jugoslavien.

Under andra världskriget drabbades Bosnien och Hercegovina även av inbördeskrig och omfattande etnisk rensning. Titos partisaner och Tito befriade större utsträckningar av landet redan år 1943, därför blev Bosnien platsen för de största tyska offensiver i regionen under kriget.

Under den tysk-italienska ockupationen blev Bosnien och Hercegovinas judiska befolkning näst intill förintad. Antalet serber som mördades i Jugoslavien under andra världskriget var minst 347 000, medan andra pekar på en siffra upp till 750 000. Den lista som gjordes 1964 av den federala byrån i Belgrad visar personer födda i Bosnien och Hercegovina som miste livet under krigsåren 1941–1945. Listan är inte fullständig men innehåller namnen på 179 173 personer. Den bekräftar att den serbiska civilbefolkningen led de största förlusterna i regionen. Enligt listan var de dödade 72,1 % serber (129 114), 16,5 % muslimer (29 539), 4,4 % kroater (7 850) och 7 % av annan etnicitet. Särskilt utsatta var muslimer i östra Bosnien och Hercegovina längs floden Drina på gränsen till Serbien och Montenegro medan serber och judar var utsatta i hela landet.

Draža Mihailović ledde den kungatrogna armén (četniks) och ville återskapa kungariket Jugoslavien. I början förde han gerillakrig mot ockupationsmakterna i landet men kort efter detta kollaborerade med ockupationsmakterna och förde ett krig mot Titos partisaner. Efter att Ustaša-regimen i Kroatien och Bosnien och Hercegovina inlett sin stora utrensning av icke-kroater och muslimska bosniaker (som de ansåg vara kroater av muslimsk tro) blev målet hos den serbiska četnik-rörelsen att skapa en etnisk och religiöst homogen stat[källa behövs], som precis som Ustaša-rörelsen fick som mål att ”en tredjedel av icke serber skulle drivas ut ur landet, en tredjedel dödas och en tredjedel tvångsomvändas till rätta kyrkan”.[7]

Våren 1943 bildades den av Heinrich Himmler grundade 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar. Förbandet utbildades i Tyskland och en del återvände till Bosnien i februari 1944 medan resten skickades till östfronten. Samtidigt hade många bosnienserber anslutit sig till četnik-rörelsen. Titos partisaner hade, medan Handschardivisionen utbildades, deltagit i strider mot četnik-förbanden. Handschardivisionens soldater fick endast undantagsvis möta några četniker i strid; i stället sattes de in i strider mot partisanerna. När de tyska styrkorna retirerade från området i september 1944 lämnade ett stort antal av soldaterna förbandet och anslöt sig ofta till just partisanerna.

I Titos Jugoslavien

Efter att Titos partisaner befriade landet från Nazityskland 1945 blev Bosnien en delrepublik i den nya Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. Landet industrialiserades snabbt under 1950- och 1960-talet. Socialismen i Jugoslavien (Titoismen) blev säregen eftersom den var självständig från Sovjetunionen. Tito styrde landet fram till sin död 1980.

Jugoslaviens sönderfall, det bosniska kriget

Efter Titos död växte nationalismen hos de olika folkgrupperna i Jugoslavien och konflikter bröt först ut i Kosovo och kom sedan att spridas till övriga delrepubliker. Serbien påstod sig vilja ena hela Jugoslavien, vilket många uppfattade som ett försök att genom centralisering av statsfederationen Jugoslavien skapa ett ”Storserbien”. Majoriteten av bosnierna var villiga att stanna inom Jugoslavien så länge det fanns någon sorts etnisk maktbalans i detta nya Jugoslavien. Denna etniska maktbalans utgjordes av Slovenien och framför allt Kroatien. Dessa båda delrepubliker förklarade sig självständiga 1991. I en folkomröstning 1992 röstade majoriteten av de bosniska kroaterna och bosniaker för ett självständigt Bosnien och Hercegovina medan de flesta bosniska serber bojkottade omröstningen. Bosnien och Hercegovina blev en självständig stat som Republiken Bosnien och Hercegovina den 5 april 1992 och erkändes som sådan av Förenta nationerna, Europeiska unionen, USA, Ryssland och Kina men inte av den bosnienserbiska folkgruppen och Jugoslavien (Serbien och Montenegro).

Den bosnienserbiska separatiströrelsen under ledning av Radovan Karadžićs SDS-parti hade redan under hösten 1991 utropat autonoma serbiska områden i Bosnien. I och med Bosniens självständighet utropades nu en ”serbisk republik” (Serbiska republiken) i likhet med den som tidigare utropats i Kroatien. Med hjälp från den Jugoslaviska folkarmén och trupper från Serbien och Montenegro expanderades den självutnämnda ”serbiska republiken” genom att man ockuperade omkring 70 procent av Bosniens territorium. Detta var början på Bosnienkriget där 110.000 människor fick sätta livet till varav var hälften civila varav 83 procent var bosniaker. Kroater och bosniaker var allierade när kriget bröt ut, men 1993 utbröt dock inbördes strider då kroater ville tilldela västra delar av landet till Kroatien. I takt med att den bosniska armén skaffade sig fler vapen och blev mer organiserad, befriade man också mer territorium främst i centrala Bosnien där kroaterna omringades, vilket 1994 resulterade i den bosnisk-kroatiska federationen. Under 1995 fick de bosniska och kroatiska styrkorna övertaget. Kriget tog slut 1995 efter Natos och andra internationella organs påtryckningar med bland annat Natos bombkampanj mot serbiska militären, Operation Deliberate Force.

Som självständig stat

Fredsavtalet undertecknades den 14 december 1995 i Dayton, Ohio och kallas därför för Daytonavtalet. Avtalet innebar att serberna fick majoritet i en av landets två ”entiteter”, Serbiska republiken. Den andra entiteten utgörs av en federation mellan bosniaker och kroater och heter Federationen Bosnien och Hercegovina. Tillsammans med Brčkodistriktet i nordöstra delen av landet utgör dessa enheter idag landet Bosnien och Hercegovina. Detta har bland annat lett till en ganska komplicerad och svag politisk apparat som gör det svårt att ta några konkreta beslut, inte minst i känsliga frågor som lever kvar från 1990-talet.

Efter krigsslutet 1995 hade Nato länge fredsbevarande trupper i landet (SFOR) men år 2004 tog Europeiska unionen över uppgiften i den så kallade Operation Althea. Även om efterkrigstiden inte har präglats av några väpnade konflikter så har Eufor idag ungefär 2000 man stationerade i Bosnien och Hercegovina.