Förhistoria  Kungariket Israel, runt 1020 f.kr.

Området historia är nära kopplad till Judendomens historia. De israelitiska stammarna skall enligt Torah ha bosatt sig i Kanaan omkring 2000 före vår tideräkning.[1] och Israelerna omnämns även på Merneptahstelen uppsatt cirka 1200 år före vår tideräkning.

Under 400 år till ca 1400 f.Kr. styrdes Jerusalem av Egypten, därefter återerövrade Abrahams ättlingar landet, som ledda av Mose utvandrat från Egypten där de levt i flera hundra år.[2] Omkring 1000 f.Kr. erövrades nya områden under kung David, som gjorde Jerusalem till huvudstad i kungariket. Davids son Salomo etablerade staden som religiöst centrum genom byggandet av templet.[3] Efter Salomos död splittrades riket i en nordlig del (Israel) med Samaria som huvudstad och en sydlig del (Juda) med Jerusalem som huvudstad. Det norra riket gick under vid ett assyriskt anfall år 722 f.Kr. Omkring år 586 f.Kr erövrade babylonierna Juda rike och rev det första templet. Cirka 70 år senare blev judakungens sonson Serubbabel ståthållare i Israels land och lät bygga upp det andra templet. Cirka 410 sammanfördes Judeen politiskt med Syrien som då löd under Persien medan det lokala styret låg i översteprästens händer. Alexander den store erövrade Jerusalem år 332 f.Kr, och även under andra tider fram till romarnas erövring styrdes området av ockuperande makter.

Före år 1 hade romarna ockuperat landet och tillsatte lokala lydkonungar, men folket, som då av andra brukade kallas judar efter Judeen, eller israeliter oavsett stamtillhörighet, gjorde ett flertal uppror, bl.a. Judiska kriget då romarna rev det nya templet. 135 e.Kr. nedkämpades den judiska befolkningen brutalt efter den så kallade bar-Kochbarevolten och majoriteten deporterades till andra delar av imperiet. Kejsar Hadrianus bytte namn på hela området inklusive Ioudeia till "Syria Palæstina".

År 636 erövrades landet av araberna i den islamiska expansionen och judar och kristna i landet fick status som dhimmi. De arabiska erövrarna fortsatte att använda namnet filastin som motsvarighet till det tidigare namnet. Till dess hade många avkomlingar till araméer och arameiskspråkiga bott där, och även grekiska och latin hade varit lingua franca, och dagens syrianer hävdar direkt koppling till det heliga landet och språket där under första århundradet. Under medeltiden växlade styret mellan korsfarare och muslimer. 1577 införlivades det med det turkiska ottomanska väldet. Majoriteten av judarna förblev i diasporan. Efter Turkiets sammanbrott i första världskriget överlämnade Nationernas förbund Palestina till Storbritannien.[2]

Strävan efter en självständig judisk stat i provinsen Palestina  Kartan visar mark som ägdes av judar 31 mars 1945. Marken utgjorde 6 procent av den totala landarealen.

Allt sedan 300-talet har det funnits en judisk minoritet boende i den forna judiska huvudstaden genom historien, tidvis i majoritet. Samtidigt fanns bofasta och nomadiska folk med andra språk, efter islamiseringen typiskt arabiska, vilket även de kristna och judarna kom att använda.

Små immigrationsvågor hade skett kontinuerligt under århundraden och både spanska (sefardiska) och östeuropeiska (ashkenaziska) chassider slog sig ner i landet. Redan på 1850-talet kunde en av Karl Marx utsänd reporter konstatera att judarna utgjorde majoriteten av Jerusalems befolkning. I hela Palestina utgjorde judarna dock en minoritet, 1871/1872 utgjorde de 4 procent av områdets befolkning. Man började nu diskutera judisk bosättning där bland europeiska judar. Franska judar grundade en jordbruksskola för ändamålet på 1870-talet och 1882 migrerade en grupp ryska judar dit och antalet judar ökade till 24 000. 1896 publicerade den ungerske juden Theodor Herzl boken Judestaten och året efter organiserade han den första sionistiska kongressen i Basel i Schweiz. Rörelsens mål var ett judiskt nationalhem i Palestina. Genom ekonomiska bidrag från världens judar började judar utvandra från främst Europa till Palestina. Ett tusental jemenitiska judar migrerade även till området. Under den första aliyan 1881-1904 kom 30 000 judar till Palestina, under den andra aliyan 1904-1914 kom ytterligare 40 000 judar.

Under denna tid började också det arabisk-palestinska motståndet mot den sionistiska rörelsen att ta form, pådrivet av en rädsla att bli utdriven från eller marginaliserad från området.

Efter det osmanska rikets fall kom immigrationen igång än mera och en befolkningsexplosion skedde under brittiskt mandat. Araber som hade kämpat med britterna mot turkarna i första världskriget hoppades få ett självständigt land i området och började strömma in. Vid folkräkningen 1922 fanns 83 907 judar i Palestina, motsvarande 12,9 procent av befolkningen. Under 1920-talet ökade årligen antalet judar med 9 800 och araber med 12 700, samtidigt som antalet beduiner var konstant. I augusti 1929 utbröt gatubråk mellan judar och araber där 133 judar och 87 araber dödades. Under 1930-talet flydde alltfler judar från Europa och den ökade invandringen, 350 000 judar mellan 1930 och 1939, ökade spänningen mellan judar och araber. 1945 hade befolkningen vuxit till: 608 230 judar, 1 076 780 muslimer, 145 060 kristna och 15 490 övriga.[4]

Israels bildande  FN delningsplan 1947.  Brittiska Palestinamandatet 1920–1948.

1917 utfärdade Storbritannien Balfourdeklarationen om att ge det judiska folket ett hemland i det land som de blev fördrivna från 135 e.Kr. Men britterna lovade också araberna att Palestina skulle bli en självständig arabisk stat efter första världskriget. Efter kriget blev istället Palestina ett brittiskt mandatområde under Nationernas förbund.

Inför Palestinamandatets upphörande år 1948 beslöt Förenta nationerna 1947 med en resolution[5] att dela området väster om floden i en judisk och en arabisk stat, medan staden Jerusalem skulle vara ett speciellt internationellt område under Förenta nationernas administration. I Resolutionen ingick även en detaljerad delningsplan.

Omgivande muslimska stater motsatte sig helt bildandet av en judisk stat i området.

Den 14 maj 1948, dagen innan det Brittiska mandatet gick ut, deklarerade sig den nya staten Israel självständig och suverän. I den israeliska självständighetsförklaringen hänvisas till generalförsamlingens resolution, att Israel var beredda att följa denna och att staten skulle ligga i Eretz Israel, ett område omtalat i hebreiska bibeln. Omedelbart efter staten Israels utropande erkändes den nya staten av andra världskrigets segermakter USA, Sovjetunionen, Frankrike och Storbritannien.

Dagen efter anföll en multinationell styrka bestående av trupper från Jordanien, Egypten, Libanon, Irak och Syrien den nya staten Israel. Israelerna gick segrande ur den följande serien av krig och hävdade därmed sitt oberoende. Israel utökade sitt område med 40% i förhållande till FN:s delningsplan genom att ockupera arabiska städer som Lod, Ramla och Beersheba och arabiska områden i Galiléen och fördrev samtidigt palestinier från de områden Israel kontrollerade. Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten Gazaremsan. 1949 ingicks vapenstillestånd mellan Israel och Egypten, Jordanien, Libanon och Syrien.[6] Samtidigt vägrade omgivande stater att över huvud taget erkänna landets existens och införde en långtgående blockad.

Tiden 1949–1967

Mellan 60 och 70 procent av palestinierna i landet flyttade eller tvingades fly från sina hem. FN:s förlikningskommission uppger siffran 726 000 personer. Samtidigt genomfördes också en mer eller mindre påtvingad judisk exodus från arabiska och andra muslimska länder (ca 1 000 000 judar), som till stor del innebar inflyttning till den nya staten.

Under de första fyra åren kom 700 000 judar till Israel. Regeringen tvingades införa ransoneringar och många judar lämnade Israel men desto fler kom. Invandringen kom både från Europa och från Mellanöstern. Nyodlingar i öknen, industrialisering och ambitiösa infrastrukturprojekt präglade Israels tidiga år. Samtidigt var Israel ett belägrat samhälle. De araber som var kvar i landet behandlades olika beroende på deras förhållande till staten. Druserna ingick en blodspakt med Israel och beduinerna i Gallileen likaså. Däremot levde större delen av de muslimska byarna under militärt styre fram till 60-talet.

Israel gjordes till en entydigt judisk stat framför allt genom två lagar: Lagen om återvändande från 1950 som proklamerade att alla världens judar ges rätt att invandra till Israel samt lagen om de frånvarandes egendomar som konfiskerade all mark och annan egendom som tillhört de drygt 700 000 araber som under kriget 1948 hade flytt eller fördrivits (nakban) från det Palestina som blev israeliskt territorium.[7]

Under 1956 ökade gränskränkningarna mellan Egypten och Israel. Egypten blockerade Akabaviken och stängde Suezkanalen för israeliska fartyg. Suezkanalen nationaliserades vilket fick Frankrike och Storbritannien att ingå en överenskommelse med Israel att erövra kanalområdet militärt. I oktober 1956 anföll Israel Egypten och ockuperade Sinaihalvön fram till kanalen, därefter ingrep franska och brittiska styrkor under förevändningen att återställa ordningen. Suezkriget ogillades dock av USA som tvingade de tre länderna att dra tillbaka sina styrkor. Gränsområdet mellan Egypten och Israel bevakades därefter av FN-trupp, United Nations Emergency Force (UNEF).

Arabstaterna fortsatte att angripa Israel under 1960-talet, då Sovjetunionen och dess allierade levererade vapen till Egypten och Jordanien, medan Storbritannien, Frankrike och USA gjorde det samma till Israel. I en överraskningsmanöver blockerade Egypten under Nasser Tiranasundet och förflyttade trupper till Sinai. Under ledning av general Moshe Dayan gjorde Israel ett anfall och besegrade de arabiska arméerna på sex dagar. Sexdagarskriget fick till följd att ytterligare ett stort antal palestinier flydde samt att Jordanien förlorade kontrollen över Västbanken och Egypten förlorade Gazaremsan samt Sinaihalvön. Kriget benämns från Israels sida som Sexdagarskriget, och från palestinsk sida som Junikriget.

Israel–Palestinakonflikten, 1967–

Israel har sedan Sexdagarskriget 1967 ockuperat Västbanken och Gazaremsan samt annekterat Golanhöjderna och Östra Jerusalem. Gazaremsan utrymdes 2007 men Israel upprätthåller en blockad som hindrar fri rörlighet och Europeiska unionen liksom Förenta nationerna och andra betraktar Gazaremsan som fortfarande delvis av Israel ockuperat område.[8] Israel anser sig behöva kontrollera införseln av varor för att begränsa vapentillgången och de paramilitära attackerna från Gaza. Israel och Egypten försöker hindra insmuggling av vapen via tunnlar från Egypten, vilket årligen leder till tiotals döda då tunnlarna raseras eller rämnar.

Det första palestinska upproret (intifadan) mot den israeliska ockupationen utbröt 1987. Detta ledde fram till Osloavtalet 1993 då Palestinska befrielseorganisationen efter förhandlingar accepterade en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser samt ålades att etablera en Palestinsk myndighet i Gazaremsan och på Västbanken. Israel å sin sida erkände genom Osloavtalet PLO, dock inte Palestina.

Det andra palestinska upproret, även kallat Al-Aqsa-intifadan, inleddes 2000 efter den israeliske oppositionsledaren Ariel Sharons besök på tempelberget där Al-Aqsa-moskén och Klippdomen ligger (heliga platser för judar och muslimer) den 28 september. Enligt arabiska påståenden betraktades Sharons besök som en provokation, eftersom han hade med sig ett tusental beväpnade poliser in på det heliga området. Dessa påståenden har dock tillbakavisats av flertalet arabiska källor som sagt att den så kallade "Al Aqsa"-intifadan var planerad långt innan Sharons besök på Tempelberget.[9] Efter fredagsbönen dagen efter besöket blev det upplopp på gatorna i Gamla Jerusalem där minst fem människor dödades av israeliska säkerhetsstyrkor, 200 människor skadades då palestinier kastade stenar på bedjande judar och turister vid Västra muren (Klagomuren). 70 polismän skadades också i denna sammandrabbning.[10][11][12] Sedan intifadan startade har under perioden 29 september 2000 – 26 december 2008 enligt B'tselem 4907 palestinier dödats av israeler och 1062 israeler dödats av palestinier.[13]

Den 28 juni 2006 inledde Israel en offensiv i Gazaremsan kallad Operation Sommarregn.

Den 27 december 2008 inledde Israel Operation Gjutet bly mot Gazaremsan. Anfallet inleddes med luftangrepp och fortsattes med marktrupper. Enligt Israels regering var orsaken till militäroffensiven att israeliska städer och byar beskjutits med ca 10 000 Qassam-raketer under de senaste åtta åren. En FN-rapport (Goldstonerapporten) anklagade Israel för att ha begått krigsbrott. Anfallet ansågs vara riktat mot Gazas befolkning som helhet och ingå i en politik som gick ut på att straffa Gazas invånare. Richard Goldstone tog sedermera avstånd från rapporten då fakta kunde studeras närmare och då Hamas bland annat medgivit att de lämnat felaktiga uppgifter.[14]

I slutet av juni 2014 mördades tre israeliska bosättarungdomar.[15] Israel svarade med en storskalig operation på Västbanken, varvid man fängslade mer än 500 palestinier och dödade minst 10 palestinier.[16] Hamas i Gaza ökade raketbeskjutningen in i Israel och Israel inledde en luftoffensiv den 8 juli 2014 mot Gazaremsan. En markinvasion följde. Under tiden 8 juli till början av september 2014 har 2 016 Gazabor dödats, därav 541 barn och 250 kvinnor. Mer än 10000 människor har skadat. Enligt FN har 425 000 palestinier tvingats lämna sina hem på grund av kriget. På den israeliska sidan har 3 civila och 64 soldater dödats,[17] Flera sjukhus i Gaza har förstörts.[18] >

Konflikter och krig med grannländer, 1973–2006

År 1973 genomförde Egypten och Syrien ett överraskningsanfall, kallat Oktoberkriget mot Israel i syfte att återerövra Sinai och Golanhöjderna under landets största högtidsdag, Yom Kippur. De angripande styrkorna var till en början framgångsrika, men stoppades slutligen. Innan kriget avslutades lyckades det israeliska försvaret, under ledning av Ariel Sharon, gå över Suezkanalen på väg mot Kairo, när de tvingades göra halt efter amerikanska påtryckningar. I norr återtog israelerna efter mycket hårda strider det två mil breda Golankrönet och fortsatte därefter i riktning mot Damaskus. Kriget, vilket kom att kallas oktoberkriget eller Yom kippurkriget, var en viktig länk i den händelsekedja som orsakade oljekrisen 1973 där muslimska oljeländer utövade påtryckningar genom att strypa oljeleveranserna.

1978 kapade PLO en israelisk buss nära Tel Aviv och dödade 38 och skadade 71 av flera nationaliteter i ett försök att ta internationella turister och ambassadörer som gisslan för att tvinga frisläppande av fängslade palestinier, i samband med fredsförhandlingarna mellan Israel och Egypten. PLO var stationerade i Libanon efter nederlaget mot Jordanien 1971, och gick över gränsen för operationer i Israel. Tre dagar senare inledde Israel en offensiv. Efter flera sammandrabbningar mellan israelisk militär och palestinsk gerilla som drog sig allt mera norrut i Libanon ockuperade Israel i mars 1978 området upp till Litanifloden, med undantag av staden Tyros. Israel hjälpte även den Sydlibanesiska armén (SLA) i kampen mot PLO och Hizbollah i deras interna konflikt. Efter att FN antog resolution 425, som krävde ett israeliskt tillbakadragande från Libanon, lämnade Israel området och överlämnade positionerna till SLA.

År 1982 invaderade Israel åter Libanon, med hänvisning till att man ville få ett slut på raketanfallen som Israel utsattes för av militanta palestinska grupper och på det pågående inbördeskriget i Libanon. Israel hade förhoppningen att få slut på gerillaverksamheten genom att hjälpa ena parten i kriget och skriva fredsavtal med dem, ledda av presidentvalde Bachir Gemayel. Denne blev emellertid mördad i ett riktat bombdåd av en syrisk socialnationalist, men shiiter och palestinier misstänktes. Den libanesiska milisen utförde som hämnd en massaker i Sabra och Shatila vilket skedde med försvarsminister Ariel Sharons godkännande och israeliska militärens logistiska stöd till gärningsmännen. Sharon fälldes senare för detta av den statliga israeliska Kahankommissionen. PLO hade drygt 15000 man, 80 stridsvagnar och några hundra artilleripjäser och raketramper. Dessutom fanns en rad palestinska vänstergrupper såsom PFLP. Syrien hade 30000 man, 500 plan och 600 stridsvagnar förutom artilleri. Israel kom med 78000 man, 600 plan och 1240 stridsvagnar. Huvudstriderna var mellan Israel och PLO och bägge sidor ville begränsa krigets omfattning, så Syrien använde inte full kraft. Den libanesiska armén höll sig neutral, men libanesiska milisgrupper stred på varsin sida, bl.a. vänsterorganisationer och Hizbollah mot andra shiiter, Libanesiska fronten och SLA.

Palestinska befrielseorganisationen fördrevs till Tunisien. 1985 lämnade Israel delar av Libanon men upprätthöll länge en säkerhetszon i den södra delen av Libanon tillsammans med Sydlibanesiska armén, där kristna, druser och shiiter ingick. Israel hävdade att detta var nödvändigt för att skydda norra delen av landet. Först år 2000 drog sig Israel ur södra Libanon. Enligt FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan och FN:s säkerhetsråd var Israels tillbakadragande från Libanon komplett och i enlighet med resolution 425[19][20] Shebaaområdet, som Israel övertog under Sexdagarskriget, anses av FN tillhöra Syrien, Syrien har å sin sida uttryckt att de libanesiska kraven på området är berättigade.[21]

Relationerna mellan Libanon och Israel har länge varit spända. Israel drog sig tillbaka år 2000 från Libanon med undantag för Shebaagårdarna som tillhör Syrien men Libanon gör anspråk på. Hizbollah hade från södra Libanon attackerat militära mål i Shebaaområdet och norra Israel, och Israels militär hade beskjutit bland annat Hizbollahs ställningar på libanesiskt territorium. Konflikten eskalerade i juli och augusti 2006 till något som närmast liknade fullskaligt krig, kallat Libanonkriget 2006, efter att Hizbollah dödat tre israeliska soldater och tillfångatagit två nära den libanesisk-israeliska gränsen. Israel svarade med flygbombnings- och landangrepp mot Libanon. Israelisk flotta genomförde en kustblockad av landet. Infrastruktur som Beiruts internationella flygplats, dess västra motorvägsförbindelse till Syrien och hundratals bostadshus i främst södra Beirut förstördes, då Israel misstänkte att de var fästen för Hizbollah. Hizbollah attackerade norra delen av Israel med Katjusjaraketer.

Fredsavtal

Egypten var först med att erkänna Israels legitimitet och suveränitet, och ingick fredsavtal 1979 varvid Israel återlämnade Sinaihalvön. Egypten avstod från Gazaremsan till förmån för palestinierna och lovade tillåta israelisk sjötrafik i deras farvatten. President Anwar Sadat som förhandlat med Israels premiärminister Menachem Begin blev mördad av en Islamiska Jihad som betraktade avtalet som förräderi. Många arabländer visade missnöje och såg det som ett knivhugg i ryggen, men särskilt arg var Yassir Arafat som fördömde avtalet. Begin och Sadat delade på Nobels fredspris 1978 för sitt fredsarbete.

Nästa land som slöt fred var Jordanien, som 1994 erkände Israel och att Jordan-floden skulle vara deras västliga gräns. Därmed släppte de anspråken på Västbanken och tillät palestinierna möjlighet till eget styre där. Palestinierna i flyktingläger i kvarvarande Jordanien blev i stort kvar.

Både Jordanien och Egypten har numera omfattande handelsutbyte med Israel och har tecknat frihandelsavtal. Islamister har reagerat på det och försöker få staterna att bryta normaliseringen av relationerna med Israel och hotar även företagare som idkar handel över gränsen. Det finns en spänning mellan regeringen och den palestinska majoriteten (65 procent) i Jordanien som bosatt sig som flyktingar 1948 och 1967. Det blev öppet inbördeskrig 1970–1971 mellan kung Husseins trupper och de militanta palestinierna som ägnade sig åt terrorverksamhet, vilket ledde till tusentals dödsoffer och att PLO flyttade sina baser till Libanon.

Syrien har fram till 2012 inte visat tendens till fredsöverenskommelse och har även behållit trupper i Libanon ända till 2005.