Det område som i dag kallas Syrien erövrades av muslimska araber på 600-talet. Området var sedan en del av ett islamiskt kalifat, först det umayyadiska och från mitten av 700-talet det abbasidiska.

Under de följande århundradena kontrollerades området eller delar av området i tur och ordning av bland andra egyptiska regeringar, abbasiderna, korsfarare och mamluker. På 1500-talet erövrades området av osmanerna och uppgick i det osmanska imperiet.

Imperiet bestod i 400 år fram till första världskriget, då de vinnande makterna Frankrike, Storbritannien och Ryssland styckade upp Storsyrien enligt det hemliga Sykes-Picot-avtalet.[1] Det område som idag utgör Syrien inordnades under det franska kolonialimperiet, och fransmännen styrde landet med järnhand i 25 års tid under ett NF-mandat.

Vid övertagandet var både ekonomin och administrationen i mycket dåligt skick. Fransmännen kontrollerade viktiga funktioner i samhället, och hindrade syrierna från politisk aktivitet. Alla nationalistiska strävanden slogs ned, och man frånhöll även människorna deras medborgerliga rättigheter.[2] Missnöjdheten bland folket ledde 1925 till en allmän revolt, ledd av druserna. Upproret slogs snabbt ner, men missnöjet mot fransmännen fortsatte och kulminerade 1939, när Turkiet tilläts annektera Hatay-provinsen i nordväst.[1] Fler och fler röster om självständighet började höjas i Syrien. Den franska exilregeringen ledd av general de Gaulle gav till slut efter och lovade Syrien självständighet.

Syrien förklarades självständigt den 17 april 1946, i samband med att de sista franska trupperna lämnade landet. Därefter karakteriserades politiken i landet (men även i regionen i stort) av oroligheter, och regeringarna avlöste varandra.

Syrien blev ett centrum för panarabiska strömningar och för arabstaternas motstånd mot FN:s beslut att dela Palestina i en judisk och en arabisk stat. Frivilligförband organiserades på syriskt territorium och dessa överskred vid flera tillfällen i början av 1948 gränsen till Palestina och anföll judiska kolonier. Senare samma år ryckte reguljära syriska trupper in i Palestina för att tillsammans med övriga arabstater försöka förhindra upprättandet av den israeliska staten. 1949 ingicks ett vapenstilleståndsavtal mellan Israel och Syrien.[3]

Under andra halvan av 1950-talet blev Baathpartiet den starkaste politiska kraften i Syrien, och de kombinerade panarabism med socialism. Syrien ingick i union med Egypten mellan 1958 och 1961. Regeringen skrev också under avtal om ekonomiskt och militärt samarbete med Sovjetunionen. Efter en militärkupp 1963 förstatligades stora delar av näringslivet och en jordreform genomfördes.

Militärkuppen 1963 förde den nuvarande regeringen till makten. Det socialistiska Baathpartiet regerade i ett i praktiken enpartisystem, där oppositionspartier inte erkändes. Partiet nationaliserade banker och industrier. En ny regering 1966 stärkte ytterligare banden till Sovjetunionen. Genom ytterligare en kupp 1970 togs makten över av Hafez al-Assad, vilket förde landet mot en mer auktoritär regering där all makt skulle komma att centreras runt honom som Syriens president. Med hjälp av säkerhetstjänsten och militären höll han ett hårt grepp om det syriska folket i 30 år.[2] Banden till Sovjetunionen bibehölls sedan Hafez al-Assad tagit makten 1970. Sedan al-Assad avlidit 2000 efterträddes han av sin son Bashar al-Assad.

Syrien förlorade Golanhöjderna till Israel i sexdagarskriget. Kravet att detta område ska återlämnas har flera gånger utgjort stötestenen vid informella fredsförhandlingar där Israel och Syrien varit inblandade. Under och efter inbördeskriget i Libanon fick Syrien en förhållandevis vittgående kontroll över Libanon, vilket lett till konflikter med grupper där och resulterade i Cederrevolutionen 2005.

2011 utbröt protester i Syrien mot den sittande presidenten inspirerade av protesterna i arabvärlden 2010–2011. Regeringen svarade både med eftergifter och med våld.[4] Den 11 november 2011 släppte Human Rights Watch en 63-sidig rapport som hävdade att den syriska regeringen begick systematiska övergrepp och använde dödligt våld mot civila. Rapporten betecknar det som ett brott mot de mänskliga rättigheterna.[5] Under ett seminarium den 12 september 2012, arrangerat av Olof Palmes Internationella Center och ABF i Stockholm, berättade Amnestys generalsekreterare Lise Bergh att fall av avrättningar och andra övergrepp hade utförts av såväl den "Fria syriska armén" som regeringstrupper.[6] Mycket tydde på att de syriska rebellerna i ett tidigt stadium fått hjälp från främmande makt, både vad gäller vapen och underrättelser.[7] Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov pekade formellt ut USA som den främmande makt som i hemlighet hade beväpnat de syriska rebellerna.[8]

Under kriget har ett flertal internationella medlingsförsök genomförts, bland annat av Arabförbundet och FN.[9] EU har sedan oroligheterna började vid upprepade tillfällen fördömt regeringens brutala repression mot demonstranter och civila och krävt att våldet upphör. EU har till följd av det fortsatta våldet beslutat att införa sanktioner riktade mot regeringen. EU stödjer vidare FN:s och Arabförbundets gemensamma sändebud Lakhdar Brahimi och hans fortsatta arbete för att försöka hitta en fredlig lösning på konflikten.[10] I september 2013 beslutade Migrationsverket att villkorslöst ge alla syrier som kommer till Sverige permanent uppehållstillstånd.[11]

Ryssland har sedan 30 september 2015 med stöd av det iranska revolutionsgardet intervenerat militärt i det pågående syriska inbördeskriget. Ryska angrepp har bland annat riktat sig mot rebellgrupper som stöds och beväpnats av USA. Det syriska inbördeskriget har utvecklats till vad många[vilka?] anser vara ett ombudskrig mellan Ryssland och USA.[12][13][14][15][16][17]

Inbördeskriget har lett till att omkring nio miljoner syrier är flyktingar. Av dessa är sex miljoner internflyktingar medan tre miljoner har flytt till Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak.[18]