Egyptens historia Det forntida Egyptens dynastier cirka 3000 - 30 f. Kr. Fördynastisk tid Tidig dynastisk tid 1:a 2:a Gamla riket 3:e 4:e 5:e 6:e Första mellantiden 7:e 8:e 9:e 10:e tidig 11:e Mellersta riket sen 11:e 12:e 13:e 14:e Andra mellantiden 15:e 16:e 17:e Nya riket 18:e 19:e 20:e Tredje mellantiden 21:a 22:a 23:e 24:e 25:e Sentiden 26:e 27:e 28:e 29:e 30:e 31:a Grekisk-romersk tid Alexander den store Ptolemaiska dynastin

Floden Nilen har möjliggjort liv och mänskliga samhällen i Nildalen under en stor del av mänsklighetens historia.[1] Dess bördiga flodslätt gjorde det möjligt att utveckla en fast jordbruksekonomi och en avancerad, centraliserad civilisation.[2] Nomadiska jägare-samlare bosatte sig i Nildalen i slutet av pleistocen för ungefär 120 000 år sedan. Under senare delen av äldre stenåldern blev klimatet i Nordafrika varmare och torrare och koncentrerade mänskliga populationer till själva Nildalen.

Egyptens historia och kultur indelas i tre "riken" med mellanliggande tidsperioder. Till detta tillkommer 30 dynastier ordnade efter de styrande härskarfamiljerna, vilka delvis överlappar varandra.[3] Kronologi och regentlängder för faraonerna tas upp i artikeln Egyptens härskare.

Fördynastisk tid Huvudartikel: Fördynastisk tid

Under fördynastisk tid och de tidiga dynastierna var klimatet i Egypten inte lika torrt som det är idag. Stora delar av Egypten bestod av trädbeväxt savann där olika hovdjur levde i stora hjordar; växtligheten var frodigare och djurlivet rikare. I Nildalen fanns också en stor population av olika vattenfåglar. De tidiga egyptierna livnärde sig delvis på jakt och det var också under den här perioden som många djurarter tämjdes för första gången.[4]

Runt 5500 f. Kr. hade de små stammarna kring Nildalen utvecklat stabila jordbrukskulturer som också ägnade sig åt djurskötsel. De utvecklade en säregen estetik för keramik och föremål som kammar, armband och dekorativa pärlor. Den största av dessa kulturer i södra Egypten var badarikulturen som är känd för keramik av hög kvalitet, stenverktyg och bruk av koppar.[5] I norra Egypten följdes badarikulturen av amratian- och gerzeankulturerna,[6] som också var först med flera teknologiska innovationer. Från Gerzian finns också bevis för kontakt med Kanaan och Byblos.[7]

I södra Egypten bredde naqadakulturen ut sig i Nilområdet kring 4000 f. Kr. och delade många drag med badarikulturen. Redan under denna tid importerades obsidian, vulkaniskt glas, från Etiopien och användes för att tillverka skärverktyg och andra föremål.[8] Under spannet av cirka 1 000 år utvecklades naqadakulturen från en grupp småskaliga jordbrukssamhällen till en mäktig civilisation med envåldshärskare som hade omfattande kontroll över befolkningen och resurserna i Nildalen.[9] De etablerade maktcentra i Hierakonpolis och senare i Abydos och utökade sitt territorium norrut utmed Nildeltat.[10] Naqadakulturen bedrev även handel med Nubien i söder, oaserna i Libyska öknen västerut och kulturerna vid östra Medelhavet.[10] Nubiska kungagravar vid Qustul fylldes med föremål som bär de tidigaste kända exemplen på egyptiska dynastiska symboler, bland annat Egyptens vita krona och falken.[11][12]

Naqadakulturen tillverkade föremål som speglade elitens makt och rikedom, men även föremål för vardagsbruk för de lägre samhällsklasserna, som kammar, statyetter, målad keramik, dekorativa stenvaser av hög kvalitet, kosmetika samt smycken av guld, lapis lazuli och elfenben. Naqadiska hantverkare uppfann även en keramisk glasyr som kallas egyptisk fajans som användes långt in i den romerska eran som dekor för koppar, amuletter och figuriner.[13] Under den sista fördynastiska perioden började naqadakulturen att använda skrivna symboler som efter hand utvecklades till det fullt utvecklade skriftspråk som kallas hieroglyfer, det fornegyptiska språkets skriftsystem.

Tidig dynastisk tid (cirka 3050–2686 f. Kr.) Huvudartikel: Tidig dynastisk tid

Under 200-talet f. Kr. sammanställde den egyptiske prästen Manetho en lista över alla faraoner som regerat från Menes fram till hans egen tid och grupperade dem i 30 dynastier, det system som används än idag.[15] Han började kungalängden med Meni (Menes på grekiska) som tros ha varit den som enade de två kungarikena i övre Egypten och nedre Egypten i slutet av 3000-talet f. Kr.[16] Enandet skedde däremot mer gradvis än vad forntida egyptiska krönikörer beskrev det, och det finns inga samtida historiska källor som beskriver Menes. Vissa historiker anser idag att Menes egentligen var farao Narmer som avbildades som kung på den ceremoniella Narmerpaletten, en dekorativ stentavla som visar hur den förste farao symboliskt enar de två rikena.[17]

Under fördynastisk tid från cirka 3150 f. Kr. befäste de första faraonerna sin kontroll över norra Egypten genom att grunda en huvudstad vid Memfis. Från denna maktbas kunde de utöva kontroll över befolkningen, deras arbetsstyrka, och jordbruket i det bördiga floddeltat samt de lönsamma och viktiga handelsvägarna till Levanten. Faraonernas ökande makt och rikedomar under den tidiga dynastiska perioden speglades i de rika gravarna av mastaba-typ och gravkultbyggnaderna vid Abydos som var till för att upphöja faraonerna till gudastatus efter döden.[18] Kungamakten utvecklades till en bestående och stark institution under de tidiga faraonerna och gav legitimitet åt det centraliserade styret över jordbruksmark, arbetskraft och resurser som lade grunden till Egyptens överlevnad och tillväxt.[19]

Gamla riket (2686–2181 f. Kr.) Huvudartikel: Gamla riket

Under det Gamla riket gjordes stora framsteg inom arkitektur, konst och teknologi. Detta var till stor del en följd av att produktiviteten inom jordbruket ökade med hjälp av en välutvecklad, centraliserad byråkrati.[20] Många av det forntida Egyptens största bedrifter, Gizaplatån och sfinxen i Giza, byggdes under Gamla riket. Under ledning av en ’’tjati’’, den högste tjänstemannen i riket, samlade staten in skatter, samordnade konstbevattning, kommenderade ut arbetskraft till byggnadsprojekt och grundade ett rättssystem för att upprätthålla fred och ordning.[21]

Med framväxten av en statlig administration uppstod en ny klass av skrivare och tjänstemän som tilldelades mark av farao som betalning för sina tjänster. Faraoner tilldelade även lantegendomar till dödskulter och tempel som betalning för att de skulle dyrka och tillbe honom efter döden. Forskare anser att efter fem århundraden av frikostiga donationer undergrävdes faraonernas ekonomiska makt och ledde till att de inte längre kunde upprätthålla centralmakten.[22] I takt med att faraonernas makt minskade började regionala guvernörer, nomarcher, att utmana det centraliserade enväldet. Maktskiftet och en lång och svår period av torka som varade cirka 2200–2150 f. Kr.[23] anses ha kastat Egypten in i en period 140 år av svält och interna konflikter som kallas första mellantiden, en period av kulturell och ekonomisk nedgång.[24]

Första mellantiden (2181–1991 f. Kr.) Huvudartikel: Första mellantiden

Efter att centralmakten i Egypten kollapsade i slutet av det Gamla riket kunde administrationen inte längre upprätthålla en stabil ekonomi. Regionala guvernörer fick inget stöd av farao för att motverka kriser. Matbrist och politiska konflikter förvärrades och ledde till svält och lokala stridigheter. Trots motgångarna lyckades lokala ledare som blivit fria från sin beroendeställning gentemot farao agera självständigt och utveckla framgångsrika samhällen inom sina provinser. Det lokala självstyret ledde till att provinserna fick direkt kontroll över mer resurser och därmed rikare, något som ledde till större och rikare gravar inom samtliga sociala klasser.[25] Lokala hantverkare började använda sig av motiv som tidigare varit förbehållna den kungliga familjen inom Gamla riket. Samtidigt utvecklade skrivare en litteratur som uttryckte den optimism och originalitet som kännetecknade den första mellantiden.[26]

De självständiga lokala härskarna började snart att konkurrera med varandra om landområden och politisk makt. Runt 2160 f. Kr. hade härskare i Herakleopolis tagit kontroll över norra Egypten, medan den rivaliserande Intefklanen i Thebe härskade i södra Egypten. Intefklanen började gradvis öka sitt inflytande norrut och kom då i direkt konflikt med Herakleopolis. Runt 2055 f. Kr. besegrade en styrka ledd av Mentuhotep II härskarna i Herakleopolis och enade återigen Egypten. Därmed inleddes en ny period av ekonomisk och kulturell blomstring som kallas Mellersta riket.[27]

Mellersta riket (2134–1690 f. Kr.) Huvudartikel: Mellersta riket

Faraonerna under Mellersta riket återupprättade välstånd och stabilitet i Egypten, och stimulerade till en utveckling av konst, litteratur och monumentala byggnadsprojekt.[28] Mentuhotep II och hans tronföljare inom den elfte dynastin regerade från Thebe, men huvudstaden flyttades runt 1985 f. Kr. av Amenemhet I (tolfte dynastin) till Itjtawy i Fayoumoasen.[29] Från Itjtawy ledde den tolfte dynastins faraoner det långsiktiga arbetet med att skapa ny åkermark och organisera konstbevattningsprojekt för att öka jordbruksproduktionen. Den tolfte dynastins härskare erövrade även områden i Nubien, en region med många stenbrott och guldgruvor, och byggde fästningar i östra Nildeltat för att försvara sig mot yttre fiender.[30]

Med stabil militär och politisk kontroll över omfattande resurser i form av åkermark och mineraltillgångar blomstrade Egyptens befolkning, konst och religion. Den religiösa elitism som rådde under Gamla riket förändrades och inställningen till gudarna i det Mellersta riket blev mer inriktat på personliga uttryck av fromhet. Det innebar en sorts "demokratisering" av efterlivet som innebar att alla människor ansågs ha en själ och att de var välkomna i gudarnas sällskap i livet efter döden.[31] Litteraturen under Mellersta riket byggde på sofistikerade teman och personligheter som skildrades med en säker och uttrycksfull stil.[26] Relief- och porträttskulpturer fick också mer förfinade detaljer och det utvecklades en grad av teknisk skicklighet som inte funnits tidigare.[32]

Den sista stora härskaren under Mellersta riket, Amenemhet III, lät folk från de asiatiska grannområdena bosätta sig i Nildeltat för att täcka behovet av arbetskraft som krävdes inom gruvnäringen och de stora byggnadsprojekten. Byggandet och gruvverksamheten i kombination med en period med otillräckliga årliga översvämningar av Nilen överansträngde med tiden ekonomin och ledde in i Andra mellantiden under 13:e och 14:e dynastierna. Under denna nedgång började de asiatiska nybyggarna att ta kontroll först över Nildeltat, sedan hela Egypten under benämningen hyksos.[33]

Andra mellantiden (1674–1549 f. Kr.) och Hyksos Huvudartikel: Andra mellantiden

Cirka 1785 f. Kr. tog semitiska folk från Kanaan över makten från de försvagade inhemska faraonerna och tvingade den centrala administrationen att dra sig tillbaka till Thebe. Farao reducerades till en vasall som förväntades betala tribut till de nya härskarna.[34] De nya utländska härskarna kallades hyksos av egyptierna och behöll stora delar av den administrativa strukturen, framställde sig själva som de nya faraonerna och anammade egyptisk kultur. Hyksos använde kanaanitiska namn, bland annat efter semitiska gudar som Anath eller Ba'al. De semitiska erövrarna införde nya verktyg och uppfinningar i Egypten, bland annat kompositpilbågen och hästdragna stridsvagnar.[35] Efter reträtten till Thebe hamnade de infödda egyptiska faraonerna i en svår situation, med kanaanitiska hyksos i norr och deras nubiska allierade i Kush i söder. Efter många år av vasallskap lyckades faraonerna i Thebe bygga upp tillräckligt stora styrkor. De gick i öppen konflikt med Hyksos under en period som varade över 30 år, fram till 1555 f. Kr.[34] Faraonerna Seqenenre Tao II och Kamose besegrade nubierna i söder, men inte hyksos i norr. Det blev istället Kamoses efterföljare, Ahmose I, som efter en längre tids krig lyckades utplåna Hyksos som maktfaktor i Egypten. Den nya period som följde kallas Nya riket, en period då militärmakt blev en central prioritering för faraoner som önskade flytta fram Egyptens gränser och utöka dess makt i regionen.[36]

Nya riket (1549–1069 f. Kr.) Huvudartikel: Nya riket

Nya rikets faraoner grundlade en period av oöverträffad utveckling genom att säkra Egyptens gränser och stärka diplomatiska förbindelser med sina grannar. De fälttåg som leddes av Thutmosis I och hans sonson Thutmosis III utökade faraonernas inflytande till kungariket Niya i nordvästra Syrien, och upp till Nilens fjärde katarakt (stora vattenfall) i Nubien. De säkrade därmed importen av viktiga råvaror som brons och trä.[37] Nya rikets faraoner skapade omfattande byggnadsverk för att ära guden Amon med kultcentrum i Karnak vid Thebe. De byggde monument för att hylla sina egna gärningar, både faktiska och upplevda. Bland annat använde den kvinnliga faraonen Hatshepsut den typen av propaganda för att legitimera sina anspråk på kungamakten.[38] Hatshepsuts framgångsrika styre omfattade handelsexpeditioner till Punt vid Röda havet samt byggandet av ett elegant gravtempel, kolossala obelisker och ett kapell i Karnak. Trots hennes framgångar gjorde hennes adoptivson Thutmosis III allt för att utplåna spåren av hennes gärningar under senare delen av sitt styre, möjligtvis som hämnd för att hon tidigare lade beslag på hans rättmätiga anspråk till kungamakten.[39]

Runt 1350 f. Kr. hotades stabiliteten i Nya riket när Amenhotep IV blev farao och inledde en serie av radikala och kaotiska reformer. Han bytte namn till Akhenaten och framhävde den tidigare rätt okända solguden Aton som den enda sanna guden, förtryckte dyrkan av andra gudar och gick till direkt angrepp mot prästernas makt i det egyptiska samhället.[40] Han flyttade huvudstaden till den nya staden Akhetaton (dagens Amarna) och bortsåg från utvecklingen i grannområdet där hettiter, mittanier och assyrier slogs om makten. I stället gick han helt upp i sin nya radikala religion och dess säregna konstuttryck. Efter Akhenatons död övergavs snabbt kulten kring solguden Aton. Akhenatons efterföljare, Tutankhamon, Ay och Horemheb försökte i möjlig mån utplåna minnet av Akhenatons hädelser, en period som numera är känd som amarnaperioden.[41]

Ramses II, även känd som Ramses den store, blev farao cirka 1279 f. Kr. Han byggde fler tempel, reste fler statyer och obelisker och avlade fler barn än någon farao i Egyptens historia.[42] Ramses var en djärv militär ledare som ledde en armé mot hettiterna i slaget vid Kadesh i dagens Syrien. Egyptierna och hettiterna slogs tills ett dödläge uppstod och skrev därefter på världshistoriens första bevarade fredsfördrag år 1258 f. Kr.[43] Egypten drog sig därefter i stort sett helt tillbaka från Levanten och överlät maktkampen i regionen till hettiterna i strid med assyrierna och de nyligen anlända frygerna. Det rika Egypten var dock ett frestande mål för anfall utifrån, särskilt av libyska berber västerut och de så kallade sjöfolken, en mäktig allians av olika folkslag som bland annat bestod av grekiska sjörövare från Egeiska havet. Till en början lyckades Egypten stå emot angreppen, men förlorade till slut kontrollen över södra Syrien och Kanaan, (ארץ כנען, hebreiska) till assyrier och hettiter. Effekten av anfallen från yttre fiender förvärrades av inre problem som korruption, gravplundring och social oro. De högsta prästerna vid Amons tempel i Thebe samlade på sig omfattande landområden och rikedomar och deras ökade makt ledde till en splittring av landet under den tredje mellantiden.[44]

Tredje mellantiden (1069–653 f. Kr.) Huvudartikel: Tredje mellantiden

Efter Ramses XI:s död 1078 f. Kr. tog Smendes över makten i norra Egypten från staden Tanis. Södra Egypten kontrollerades av Amons överstepräster i Thebe som endast gav Smendes ett formellt erkännande, men i övrigt ansåg sig självständiga.[45] Vid denna tid hade libyer börjat bosätta sig i västra Nildeltat och deras hövdingar hade blivit allt mer autonoma. Libyska furstar tog makten i deltat under Sheshonk I 945 f. Kr. och grundade den libyska dynastin som regerade från Bubastis i cirka 200 år. Sheshonk tog även kontroll över södra Egypten genom att placera familjemedlemmar på strategiska positioner inom prästerskapet. Det libyska styret försvagades i och med att en rivaliserande dynasti kom till makten i deltat runt Leontopolis, och samtidigt ökade hotet från Kush i söder.[46]

Efter flera årtusenden av handel, kulturutbyte, ockupation, assimilation och krig med Egypten[47][48] invaderade den kushitiske kungen Pije Egypten cirka 727 f. Kr. från huvudstaden Napata. Piye tog snabbt kontroll först över Thebe och sedan Nildeltat[49] och lät resa en stele för att fira sin seger. Piye lade därmed grunden för den 25:e dynastins faraoner (bland annat Taharka) och enade ännu en gång norra och södra Egypten i ett rike. Det återförenade storriket i Nildalen blev större än det varit sedan Nya riket och en renässansperiod inleddes.[50] Religion, konst och arkitektur nådde åter de höjder som de upplevt under storhetsperioderna under Gamla, Mellersta och Nya riket.[51] Det var under den 25:e dynastin som Nildalen för första gången sedan Mellersta riket fick uppleva storskaligt byggande av pyramider, bland annat i det som idag är Sudan.[52][53][54]

Egyptens ställning mot dess grannar försämrades däremot påtagligt mot slutet av den tredje mellanperioden. Dess allierade i södra Levanten ingick i det assyriska riket och runt 700 f. Kr. blev krig mellan de två stormakterna oundvikligt. Taharqa nådde viss framgång i att få grepp om områden i Levanten. Han räddade bland annat Jerusalem och kung Esekiel från den assyriske kungen Sennacherib, men egyptierna blev inom kort bortdrivna från regionen. Mellan 671 och 667 f. Kr. invaderade assyrierna Egypten under kung Esarhaddon. Taharqa tvingades bort av Esarhaddon och flydde tillbaka till sina hemtrakter i Nubien. Esarhaddon installerade lojala kungar och guvernörer och utvisade samtliga nubier och kushiter från Egypten. Men de nya härskarna kunde dock inte behålla makten länge. Inom två år återvände Taharqa från Nubien och återtog kontrollen över Egypten ända upp till Memfis. Esarhaddon försökte att än en gång tvinga bort Taharka, men blev sjuk och dog innan han kunde organisera en ny invasion. Tronföljaren Assurbanipal skickade en mindre styrka som tvingade ut Taharka från Memfis, och han dog två år senare. Taharqas efterföljare Tantamun besegrade Necho I, härskaren som installerades av Assurbanipal, och återtog Thebe. Assyrierna skickade då en stor armé söderut, drev Tantamani på flykt och plundrade Thebe så grundligt att staden aldrig mer lyckades återhämta sig. En inhemsk härskare, Psammetikus I, sattes på tronen som en vasall till Assurbanipal.[55]

Sentiden (672–332 f. Kr.) Huvudartikel: Sentiden

Assyrierna infogade aldrig Egypten under eget styre, utan lämnade makten till vasaller som kom att bli den 26:e dynastin. Runt 653 f. Kr. lyckades Psammetikus I bryta sig loss från den assyriska överhögheten med relativt fredliga medel medan Assyrien låg i krig med Elam. Psamtik ingick en allians med Lydien och värvade grekiska legosoldater som senare rekryterades för att skapa den första egyptiska flottan.

Psamtik och hans efterträdare var noga med att upprätthålla fredliga relationer med Assyrien. Det grekiska inflytandet ökade kraftigt i och med att staden Naukratis blev centralort för den grekiska befolkningen i Nildeltat. 609 f. Kr. gick farao Necho II ut i krig mot Babylonien, Kaldeen, Medien och skyterna för att rädda Assyrien som drabbades av ett brutalt inbördeskrig och riskerade att bli invaderat av en koalition av fiender. Försöket att rädda de forna härskarna misslyckades dock. Egyptierna väntade för länge med att intervenera. Den assyriska huvudstaden Nineveh hade redan fallit och kung Sin-shar-ishkun var död när Necho II skickade sina arméer norrut.

Necho II besegrade utan svårigheter den israelitiska styrkan ledd av kung Josia, men förlorade tillsammans med sina assyriska allierade mot en koalition av babylonier, meder och skyter vid slaget vid Harran. Necho II besegrades slutgiltigt vid Karkemish i Araméen (dagens Syrien) 605 f. Kr. av den babyloniske kungen Nebukadnessar II. Egyptierna blev kvar i området under några decennier och stred om resterna av det assyriska riket i Levanten. De drevs till sist tillbaka, och Nebukadnessar lyckades till och med invadera Egypten 567 f. Kr.[56] Kungarna i den 26:e dynastin förlade sin huvudstad vid Sais och översåg en kort men intensiv uppgång i ekonomi och kultur, men 525 f. Kr. invaderades Egypten av det mäktiga persiska riket under Kambyses II som lyckades tillfångata farao Psammetikus III vid slaget vi Pelusium. Kambyses tog sedan formellt titeln som farao, men styrde från Susa i Persien (dagens Iran) och lämnade Egypten att styras av en satrap, en lokal guvernör i det akemenidiska Persien. Under 400-talet f. Kr. utbröt en rad relativt framgångsrika lokala revolter, men Egypten som helhet blev lyckades inte driva ut de persiska härskarna.[57]

Egypten blev tillsammans med Cypern och Fenicien (dagens Libanon) del av det sjätte satrapregionen i det akamenidiska riket. Den första perioden av persiskt styre i Egypten, den 27:e dynastin, tog slut 402 f. Kr. och 380 till 343 styrde den 30:e dynastin över Egypten, det sista inhemska egyptiska kungadynastin, fram till Nektanebos II. Det persiska styret återuppstod för en kort period under den 31:a dynastin från 343 f. Kr. men ett knappt decennium senare fick den persiske kungen Mazaces överlämna makten till makedonska greker under Alexander den store helt utan strid.[58]

Ptoleméerna

Efter att Alexander den store erövrade Egypten välkomnades han som en befriare. Den statliga byråkrati som grundlades av Alexanders arvtagare, ptoleméerna, byggde på en egyptisk modell med sin huvudstad i Alexandria. Staden blev ett föredöme för grekiskt styre och utvecklades till ett vida känt lärosäte och kulturcentrum med det berömda biblioteket i Alexandria som mittpunkt.[59] Det lika berömda fyrtornet i Alexandria, ett av de ursprungliga sju underverken, visade vägen för fartyg och lockade handel till staden samtidigt som ptoleméerna uppmuntrade till kommersiell verksamhet och mycket lönsam papyrustillverkning.[60]

Grekisk kultur ersatte inte den inhemska kulturen helt; ptoleméerna respekterade de uråldriga egyptiska traditionerna för att säkra sin popularitet hos lokalbefolkningen. De ptolemeiska härskarna byggde nya tempel i egyptisk stil, stödde kulter och framställde sig själva som faraoner. Vissa traditioner kombinerade gammalt och nytt, till exempel genom att egyptiska gudar synkretiserades till nya gudar, till exempel Serapis, samtidigt som klassisk grekisk skulpturkonst påverkade utformningen av traditionella egyptiska motiv. Trots att ptoleméerna utövade ett försiktigt styre, uppstod emellanåt kriser i form av inhemska uppror, uppslitande släktfejder och omfattande upplopp i Alexandria efter Ptolemaios IV:s död 205 f. Kr.[61] Rom, som var beroende av spannmålsimport från det bördiga Egypten, blev snart inblandat i det politiska spelet. Återkommande uppror, schackrande politiker och hotet från Syrien gjorde situationen i landet alltför instabil, och till slut skickade Rom sina arméer för att säkra regionens lojalitet.[62]

Egypten under Rom

Egypten blev en provins i det romerska riket efter att Markus Antonius och drottning Kleopatra VII besegrades av Augustus (då Octavianus) vid sjöslaget vid Actium 30 f. Kr. Rom var starkt beroende av spannmålsimporten från Egypten och försvarade sitt grepp om provinsen ihärdigt. Under befäl av en Praefectus Aegypti utsedd direkt av kejsaren, slog den romerska armén ner uppror, övervakade insamlandet av höga skatter och försvarade landet mot de rövarband som tidigare varit ett stort problem.[63] Alexandria blev under denna tid en allt viktigare knutpunkt för import av de lyxvaror österifrån som var hett eftertraktade i Rom.[64]

Romarna hade inte samma respekt för egyptisk kultur som grekerna, men trots det fortlevde bruket av mumifiering och dyrkan av de inhemska gudarna. Bruket av så kallade mumieporträtt levde vidare, och en del romerska kejsare lät sig själva bli avbildade som faraoner, om än inte i samma utsträckning som de ptolemaiska härskarna. De romerska kejsarna bosatte sig aldrig i Egypten och utförde aldrig några av faraonernas traditionella ceremoniella funktioner. Den lokala administrationen formades efter romersk modell och utestängde egyptier.[65]

Under första århundradet e.Kr. började kristendomen etablera sig i Egypten som en bland många accepterade kulter. Det var dock en kompromisslös, monoteistisk troslära som ville vinna över människor från andra religioner, något som hotade rådande religiösa traditioner. På grund av detta förföljdes kristna, en förföljelse som kulminerade med de stora utrensningarna under Diocletianus från 303, men som kristendomen överlevde.[66] Den kristne kejsaren Theodosius införde år 391 en lag som förbjöd hedniska riter och som stängde icke-kristna tempel.[67] I Alexandria skedde de mest omfattande upploppen mot hedningar och många privata och offentliga avbilder av gudar förstördes.[68] Egyptens hedniska kultur började därför förfalla. Lokalbefolkningen fortsatte att tala egyptiska, men kunskapen om skriftspråket glömdes bort i och med att det traditionella egyptiska prästerskapet försvann. De tempelinstitutioner som funnits omvandlades ibland till kristna kyrkor, eller övergavs för att gradvis slukas av öknen.[69]

Under 300-talet delades det romerska riket i två halvor med Egypten i den östra halvan, det som kom att kallas det Bysantinska riket. Östrom blev alltmer influerat av asiatisk kultur och kopplingarna till den äldre grekisk-romerska kulturen. Det grekiska systemet för lokalstyre försvann helt under den här perioden. De sasanidiska perserna intog Egypten en kort period år 618 under kung Khosrow II, men kastades tio år senare ut under ledning av den bysantinske kejsaren Herakleios.

Muslimska erövringen

Efter profeten Muhammeds död 632 skickade kalif Omar, Muhammeds arvtagare, en arabisk armé på 4000 man under ledning av Amr ibn al-As för att sprida islam västerut. Den arabiska styrkan gick in i Egypten i december 639 och avancerade snabbt mot Nildeltat. De bysantinska garnisonerna var försvagade av krigen mot perserna och drog sig tillbaka till befästa städer där de höll ut, i vissa fall över ett år. Araberna fick snart förstärkningar och i april 641 intog de Alexandria. Bysantinerna organiserade en flotta med syfte att återta Egypten och lyckades återta Alexandria 645, men förlorade den åter till araberna året därpå. Den arabiska muslimska erövringen säkrades därmed, och nästan tusen år av grekisk-romerskt styre över Egypten gick till ända.

Lokalbefolkningen, de inhemska kristna kopterna utövade dock motstånd mot det arabiska styret ända in på 800-talet. Araberna införde en särskild skatt, jizya, på de kristna egyptierna. De fick status som dhimmi, icke-muslimska medborgare, och inga infödda egyptier fick gå med i armén. Under 600-talet kallade araberna ursprungsbefolkningen quft, ursprunget till ordet "kopt", och deras icke-chalcedonska kristna kyrka blev senare den koptisk-ortodoxa kyrkan.

Den egyptiska befolkningen blev gradvis alltmer arabiserad och islamiserad. Den ursprungliga egyptiska kulturen och språket överlevde dock bland de kristna kopterna som länge talade det koptiska språket som var direkt besläktat med demotiska (och i förlängningen fornegyptiskan) som talades under det romerska styret. Sedan 1700-talet har koptiska varit begränsat nästan helt till ett liturgiskt språk och har idag inte längre några modersmålstalare. Dagens kopter har dock fortfarande i hög grad en egyptisk snarare än arabisk nationell identitet.