Ursprungsbefolkningarna på USA:s fastlands, inklusive Alaskas indianer, tros ha invandrat från Asien med början mellan 12 000 och 40 000 år sedan.[1] Vissa, såsom den förkolumbianska Mississippikulturen, utvecklade avancerat jordbruk, storslagen arkitektur och statliga nivåsamhällen.

 

Mayflower transporterade pilgrimer till den Nya Världen år 1620, som beskrivs i William Halsalls The Mayflower in Plymouth Harbor, 1882.

Leif Eriksson var sannolikt den förste europé som landsteg i Nordamerika. Det ska ha skett omkring år 1000. Resan till Nordamerika skildras i Erik Rödes saga och även i Grönlänningasagan. I den förstnämnda skildras sjöresan som ett resultat av att Eriksson hamnade ur kurs. I den sistnämnda framställs färden som en förberedd expedition. År 1492 nådde Christofer Columbus från Genua, under kontrakt med den spanska kronan, flera karibiska öar och fick den första kontakten med den inhemska befolkningen. Den 2 april 1513 landsteg den spanska conquistadoren Juan Ponce de León på vad han kallade "La Florida" – den första dokumenterade europeiska ankomsten på vad som skulle bli USA:s fastland.

Spanska bosättare i regionen följdes av i det som är idag sydvästra USA som drog tusentals via Mexiko.[ifrågasatt uppgift]

Franska pälshandlare etablerade utposter i Nya Frankrike runt de Stora sjöarna. Frankrike gjorde anspråk på en stor del av det nordamerikanska inlandet ner till Mexikanska golfen. Den första framgångsrika engelska bosättningen var Virginiakolonin i Jamestown 1607 och pilgrimernas Plymouthkolonin år 1620. 1628 års befraktning[ifrågasatt uppgift] av Massachusetts Bay-kolonin resulterade i en våg av migration. 1634 hade cirka 10 000 puritaner bosatt sig i New England. Mellan slutet av 1610-talet och fram till den amerikanska revolutionen 1775 skeppades cirka 50 000 fångar till Storbritanniens Amerikakolonier.[2] Med början år 1614 slog sig holländarna ner längs nedre Hudsonfloden, däribland Nya Amsterdam på ön Manhattan.

Efter att européerna började bosätta sig i Amerika dog många miljoner infödda amerikaner genom epidemier av importerade sjukdomar som smittkoppor.[3]

År 1674 överlät holländarna sitt amerikanska territorium till England. Provinsen Nya Nederländerna döptes om till New York. Många nya immigranter, särskilt i söder, var kontrakterade tjänstefolk – ungefär två tredjedelar av alla Virginias immigranter mellan 1630 och 1680.[4] Vid sekelskiftet i slutet av 1600-talet hade afrikanska slavar blivit den primära källan för tvångsarbete. Med 1729 års uppdelning av den dåvarande Carolina-provinsen och 1732 års kolonisering av Georgia, bildades de tretton brittiska kolonier som skulle komma att grunda de Förenta staterna. Alla hade lokala myndigheter med öppna val för de flesta fria män, med en växande hängivenhet till de gamla engelska rättigheterna och en känsla av självstyre som stimulerade stöd för republikanism. Alla legaliserade den afrikanska slavhandeln. Med högt födelsetal, lågt dödsantal och stadig immigration växte den koloniala befolkningen snabbt. Den kristna väckelserörelsen på 1730-talet och 1740-talet, känd som den stora väckelsen, drev på intresset för både religion och religiös frihet. I fransk-indianska kriget beslagtog brittiska styrkor Kanada från fransmännen men den franskspråkiga befolkningen i Kanada förblev politiskt isolerad från de södra kolonierna. Med undantag för ursprungsbefolkningen (allmänt känd som "indianer") som fördrevs, hade de tretton kolonierna en befolkning på 2,6 miljoner år 1770, ungefär en tredjedel av Storbritanniens befolkning; nästan en femtedel av den amerikanska befolkningen bestod av svarta slavar.[5] Trots att man var föremål för brittisk beskattning, saknade amerikanska kolonialister representation i Storbritanniens parlament.

Spänningar mellan amerikanska kolonialister och britterna under den revolutionära perioden under 1760-talet och början av 1770-talet ledde till det amerikanska revolutionskriget som utkämpades från 1775 till 1781. Den 14 juni 1775 etablerade den kontinentalkongressen, sammankallad i Philadelphia, en kontinentalarmé under ledning av George Washington. Genom förkunnandet att "alla människor är skapade lika" som försågs med "vissa oförytterliga rättigheter", antog kongressen självständighetsförklaringen, som utarbetats till stor del av Thomas Jefferson, den 4 juli 1776. Detta datum firas nu årligen som USA:s självständighetsdag. År 1777 etablerade konfederationsartiklarna en svag konfederationsregering som användes till 1789 innan den upplöstes.

 

Declaration of Independence, av John Trumbull, 1817–18.

Efter den brittiska förlusten mot amerikanska styrkor biträdda av fransmännen, erkände Storbritannien de oberoende Förenta staterna och staternas suveränitet över det amerikanska territoriet västerut till Mississippifloden. Ett konstitutionellt konvent anordnades år 1787 av dem som ville etablera en stark nationell regering med beskattningsrätt. USA:s konstitution ratificerades år 1788, och den nya republikens första senat, representanthuset, och president George Washington tillträdde 1789. Bill of Rights, som förbjuder federala begränsningar av den personliga friheten och garanterar en rad rättsliga skydd, antogs 1791.

Attityderna till slaveri var skiftande. En klausul i konstitutionen skyddade den afrikanska slavhandeln endast till 1808. Nordstaterna avskaffade slaveriet mellan 1780 och 1804 vilket lämnade slavstaterna i syd som försvarare av en "udda institution". Den andra stora väckelsen, med början omkring 1800, gjorde evangelikalismen till en kraft bakom olika sociala reformrörelser, inklusive abolitionismen.

 

Territoriell expansion efter datum.

Amerikanernas iver att expandera västerut föranledde en lång rad indiankrig. Louisianaköpet av franskproklamerade territorium under president Thomas Jefferson 1803 fördubblade nästan landets storlek. 1812 års krig som förklarades mot Storbritannien över olika missförhållanden som ledde till ett vapenstillestånd, förstärkte den amerikanska nationalismen. En rad amerikanska militära intrång i Florida ledde till att Spanien avträdde det och andra territorier kring Mexikanska golfen 1819. Tårarnas väg på 1830-talet exemplifierade tvångsförflyttningspolitiken av indianer vilket gjorde att ursprungsbefolkningen fördrevs från sin mark. USA annekterade Republiken Texas 1845. Begreppet Manifest Destiny populariserades under denna tid.[6] Oregonfördraget 1846 med England ledde till amerikansk kontroll av dagens nordvästra USA. Den amerikanska segern i mexikanska kriget resulterade i att Kalifornien avträddes 1848 och mycket av dagens sydvästra USA. Guldrushen i Kalifornien 1848–1849 sporrade den västra migration ytterligare. Nya järnvägar gjorde omlokalisering lättare för bosättare och ökade konflikter med indianer. Under över ett halvt sekel slaktades upp till 40 miljoner amerikanska bisonoxar eller bufflar, för skinn och kött och för att underlätta järnvägens utspridning. Förlusten av buffel, en primär resurs för prärieindianerna, var ett existentiellt hot för många infödda kulturer.

 

Slaget vid Gettysburg, litografi av Currier & Ives, cirka 1863.

Spänningar mellan delstaterna i syd som tillät slaveri ("slavstater") och de som inte tillät det ("fria stater") gjorde att dispyter uppstod om förhållandet mellan delstaterna och den federala statsmakten, liksom våldsamma konflikter om huruvida slaveri skulle tillåtas i nya delstater som upptogs i unionen. Abraham Lincoln, kandidat i republikanska partiet och slaverimotståndare, valdes till president 1860. Innan han tillträdde förklarade sju slavstater sin utbrytning, som den federala statsmakten vidhöll vara olaglig, och bildade Amerikas konfedererade stater. Genom angreppet på Fort Sumter började det amerikanska inbördeskriget och fyra slavstater till anslöt sig till Konfederationen. Lincolns emancipationkungörelse år 1863 deklarerade Sydstaternas slavar fria. Efter Nordstaternas seger 1865, garanterade tre ändringar av den amerikanska konstitutionen, frihet för nästan fyra miljoner afroamerikaner som hade varit slavar,[7] gjorde dem medborgare och gav dem rösträtt. Kriget och dess upplösning ledde till en betydande ökning av den federala makten.[8] Kriget är den dödligaste konflikten i amerikansk historia, vilket resulterade i 620 000 soldaters död.[9]

 

Immigranter vid Ellis Island, New York:s hamn, 1902.

Efter kriget radikaliserade mordet på Lincoln den republikanska rekonstruktionspolitiken som inriktades på att återanpassa och återuppbygga Sydstaterna samtidigt som den säkerställde rättigheterna för de nyligen frigivna slavarna. Upplösningen av det omtvistade presidentvalet 1876 genom 1877 års kompromiss avslutade rekonstruktionen; Jim Crow-lagarna berövade snart många afroamerikaners rättigheter. I norr skyndade urbanisering och en aldrig tidigare skådad ström av invandrare från Syd- och Östeuropa på landets industrialisering. Vågen av invandring, som varade fram till 1929, utgjorde arbetskraft och förvandlade den amerikanska kulturen. Nationell infrastruktur främjade den ekonomiska tillväxten. Alaskaköpet från Ryssland 1867 avslutade det amerikanska fastlandets expansion. Massakern vid Wounded Knee 1890 var den sista stora väpnade konflikten i Indiankrigen. År 1893 störtades den inhemska monarkin i Kungariket Hawaii i en kupp ledd av amerikanska medborgare. USA annekterade arkipelagen 1898. Segern i spansk-amerikanska kriget samma år visade att USA var en stormakt och ledde till annekteringen av Puerto Rico, Guam och Filippinerna.[10] Filippinerna blev självständigt ett halvt sekel senare, Puerto Rico och Guam förblev amerikanska besittningar.

 

En övergiven gård i South Dakota under Dust Bowl, 1936.

Vid första världskrigets utbrott 1914 var USA neutralt. De flesta amerikaner sympatiserade med britterna och fransmännen, även om många motsatte ingripande.[11] År 1917 gick USA med i de allierade, vilket hjälpte vända vinden mot centralmakterna. Efter kriget ratificerade aldrig senaten Versaillesfördraget som etablerade Nationernas Förbund. Landet förde en politisk unilateralism, på gränsen till isolationism.[12] År 1920 vann kvinnorättsrörelsen genomföring av en författningsändring som beviljande kvinnlig rösträtt. Välståndet i det glada tjugotalet slutade med Wall Street-kraschen 1929 som utlöste den stora depressionen. Efter presidentvalet 1932 svarade Franklin D. Roosevelt med New Deal, en rad politiska åtgärder som ökade statliga ingrepp i ekonomin. Dust Bowl i mitten av 1930-talet gjorde många jordbrukssamhällen utfattiga och sporrade en ny våg av västerländsk migration.

 

Soldater ur USA:s armés 1:a infanteridivision landstiger i Normandie på D-dagen, 6 juni 1944.

USA som var neutralt under andra världskrigets tidiga stadier efter Nazitysklands invasion av Polen i september 1939, började leverera materiel till de allierade i mars 1941 genom Lend-Lease-programmet. Den 7 december 1941 inledde Kejsardömet Japan en överraskningsattack mot Pearl Harbor, vilket fick USA att gå med de allierade mot axelmakterna samt att internera japanska amerikaner i tusental.[13] Deltagandet i kriget sporrade kapitalinvestering och industriell kapacitet. Bland de stora krigförande makterna var USA den enda nationen som blev rikare, mycket rikare, i stället för fattigare på grund av kriget.[14] Allierade konferenser i Bretton Woods och Jalta beskrev ett nytt system av internationella organisationer som placerade USA och Sovjetunionen i mitten av världspolitiken. Efter att kriget vunnits i Europa hölls en internationell konferens i San Francisco 1945 som resulterade i FN-stadgan som blev aktiv efter kriget.[15] USA, som hade utvecklat de första kärnvapnen, använde dem på de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i augusti. Japan kapitulerade den 2 september och kriget var över.[16]

 

Martin Luther King levererar sitt "I Have a Dream"-tal, 1963.

USA och Sovjetunionen manövrerade om makten efter andra världskriget under det kalla kriget och dominerade militära frågor om Europa genom Nato och Warszawapakten. USA främjade liberal demokrati och kapitalism, medan Sovjetunionen främjade kommunism och en central planekonomi. Båda stödde diktaturer och bedrev ställföreträdande krig. Amerikanska trupper stred mot kommunistiska kinesiska styrkor i Koreakriget 1950–1953. House Un-American Activities Committee förde en rad utredningar om misstänkt vänsteromstörtning medan senator Joseph McCarthy blev förebilden för antikommunistiska känslor.

1961 års sovjetiska uppskjutning av den första bemannade rymdfarkosten fick president John F. Kennedys att uppmana USA att vara först med att landsätta "en människa på månen" vilket uppnåddes 1969. Kennedy ställdes också inför en spänd kärnvapenuppgörelse med sovjetiska styrkor på Kuba. Samtidigt upplevde USA en hållbar ekonomisk expansion. En växande medborgarrättsrörelse symboliserades och leddes av afroamerikaner som Rosa Parks, Martin Luther King och James Bevel som använde icke-våld för att konfrontera segregation och diskriminering. Efter Kennedymordet 1963 godkännes Civil Rights Act 1964 och Voting Rights Act 1965 under president Lyndon B. Johnson. Johnson och hans efterträdare, Richard Nixon, expanderade ett ställföreträdare krig i Sydostasien till det misslyckade Vietnamkriget. En utbredd motkulturell rörelse växte, underblåst av motståndet mot kriget, svart nationalism och den sexuella revolutionen. Betty Friedan, Gloria Steinem och andra ledde en ny våg av feminism som sökte politisk, social och ekonomisk jämlikhet för kvinnor.

Som en följd av Watergateskandalen 1974 blev Nixon den första amerikanske presidenten att avgå, för att undvika att bli åtalad på anklagelser av bland annat hindrande av rättvisa och maktmissbruk. Han efterträddes av vicepresident Gerald Ford. Jimmy Carters administration under det sena 1970-talet präglades av stagflation och gisslankrisen i Iran. Valet av Ronald Reagan som president 1980 förebådade en högerförskjutning i amerikansk politik, vilket återspeglades i stora förändringar i skatter och utgiftsprioriteringar. Hans andra mandatperiod förde med sig både Iran-Contras-skandalen och betydande diplomatiska framsteg med Sovjetunionen. Den efterföljande sovjetiska kollapsen avslutade kalla kriget.

 

World Trade Center på morgonen den 11 september 2001.

Under president George H.W. Bush tog USA en ledande roll i det FN-sanktionerade Gulfkriget. Den längsta ekonomiska expansionen i modern amerikansk historia – från mars 1991 till mars 2001 – omfattade Bill Clintons administration och IT-bubblan.[17] En stämning och sexskandal ledde till att Clinton ställdes inför riksrätt 1998, men satt kvar som president. Presidentvalet 2000, ett av de jämnaste i amerikansk historia, löstes genom ett beslut i USA:s högsta domstol – George W. Bush, son till George H.W. Bush, blev president.

Den 11 september 2001 slog al-Qaida-terrorister till mot World Trade Center i New York och Pentagon i närheten av Washington, D.C. vilket dödade nästan 3 000 människor. Som svar inledde Bushadministrationen det globala kriget mot terrorismen. I oktober 2001 ledde amerikanska styrkor en invasion av Afghanistan och avlägsnade den talibanska regeringen och al-Qaidas träningsläger. Talibaner fortsatte att utkämpa ett gerillakrig. År 2002 började Bushadministrationen att trycka på för ett regimskifte i Irak på kontroversiella grunder.[18][19] Utan stöd av Nato eller ett uttryckligt FN-mandat för militär intervention, organiserad Bush "de villigas koalition" (Coalition of the Willing): koalitionsstyrkorna invaderade Irak 2003 och avsatte diktatorn Saddam Hussein. År 2005 orsakade Orkanen Katrina svår förödelse längs en stor del av Gulfkusten och ödelade New Orleans.

Den 4 november 2008, mitt i en global ekonomisk recession valdes Barack Obama som den första afroamerikanska presidenten. Under 2010 infördes stora hälsovårds- och finansiella reformer. Oljeutsläppet från Deepwater Horizon i Mexikanska golfen samma år blev den största oljekatastrofen någonsin i fredstid.[20] I en räd i Pakistan 2011 dödade Navy SEAL:s al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin. Irakkriget avslutades med tillbakadragande av de återstående amerikanska trupperna från landet. Obama omvaldes som president 2012 och undertecknande Parisavtalet 2015. Under tiden Donald Trump var president såg han till att USA lämnade Parisavtalet. Hans efterträdare president Joe Biden har dock lovat att USA åter ska skriva på detta avtal.