Den vanligaste förklaringen till namnet Berlin är att det kommer av berl-, som betyder 'träsk' eller 'våtmark' på den västslaviska dialekt som talades i området före den tyska kolonisationen under 1200-talet. Detta kan möjligen syfta på de våtmarker som då fanns i området omkring nuvarande Alexanderplatz.[1] Enligt en annan teori uppstod namnet Berlin ur det slaviska ordet ber som betydde 'björnens ande', samt berloga, vilket betyder 'björnens ide'.

Berlins stadsvapen, björnen, Der Berliner Bär, är dock yngre än stadens namn; det äldsta kända sigillet med Berlinbjörnar är från 1280.[2][3] Hur björnen ursprungligen kopplades till Berlin vet man inte säkert idag, men troligtvis handlar det om ett talande vapen, en under medeltiden populär metod där man valde vapen efter ljudlikheten med stadens namn; det tyska ordet för björn är Bär.[2][3]

Berlin växte under lång tid fram som en dubbelstad med namnet Berlin-Cölln. Äldsta kända omnämnandet av en ort här rör Cölln (Alt-Cölln) från 1237,[4] varför detta årtal fått representera Berlins grundande vid jubileum. Detta Cölln låg på ön Spreeinsel i floden Spree. Orten Berlin (Alt-Berlin) anlades på Sprees norra strand, mittemot Cölln, och omnämns i kända skrifter första gången år 1244.[4] Nyare arkeologiska utgrävningar har dock visat att bebyggelse funnits på platsen för både Berlin och Cölln redan på 1100-talet.[5] Berlin omnämns som stad från år 1251, Cölln från år 1261.[4]

 

Zitadelle Spandau (Juliusturm, uppfört på 1200-talet)

År 1307 bildade de två städerna Cölln och Berlin en union, dubbelstaden Berlin-Cölln. Den inre administrationen var fortfarande åtskild, men man hade ett gemensamt rådhus och utåt företräddes dubbelstaden som en enhet.[6][7] Vid mitten av 1300-talet blev Berlin medlem av hansan.[8]

År 1415 blev Fredrik I den förste ur släkten Hohenzollern att bli markgreve och kurfurste i Markgrevskapet Brandenburg. Berlins stadsslott stod klart 1451 och blev under Johan Cicero av Brandenburg säte för kurfurstarna. Medlemmar av släkten Hohenzollern kom att regera i Berlin fram till 1918: först som markgrevar av Brandenburg, senare som kungar av Preussen och slutligen som tyska kejsare. Den lutherska reformationen genomfördes 1539 i Berlin.[9]

Under det trettioåriga kriget mellan 1618 och 1648 förstördes en tredjedel av Berlins bebyggelse och befolkningen minskade med hälften. Kurfursten Fredrik Vilhelm lockade därefter många utlänningar till Berlin och staden växte snabbt.[9] Efter 1658 uppstod flera nya stadsdelar, och en starkt invandring av franska hugenotter efter 1685 bidrog till att berika stadens finansiella liv. Fredrik I byggde efter 1688 Friedrichstadt.[10]

Som reaktion på erfarenheterna under trettioåriga kriget och inte minst svenska styrkors härjningar i området, påbörjades en militär upprustning med en stående armé, vilket lade grunden till den framtida militära stormakten.[2]

 

Berlin omkring 1700.

Sedan 1618 var Kurfurstendömet Brandenburg i personalunion med hertigdömet Preussen (Ostpreussen). År 1701 förenades dessa riken i kungariket Preussen när Fredrik I utropade sig till "kung i Preussen" och Berlin blev då det förenade Preussens huvudstad.[11] År 1709 slogs de fem städerna Berlin, Cölln, Friedrichswerder, Friedrichstadt och Dorotheenstadt ihop under namnet Berlin, ”Haupt- und Residenzstadt Berlin".[6][11]

 

Karta över Berlin från 1737.

Fredrik Vilhelm I lät omge staden med en mur, vilken dock Fredrik II lät riva 1745. Dess portar, ("Tor") lever ännu kvar som ortnamn. Han lät även förse Berlin med en ny författning 1747, utvecklade handeln genom kanalbyggen och anlade industrier som sidenväverier och kattunstryckerier. Han övertog 1763 den 1761 grundade Königliche Porzellan-Manufaktur Berlin. Under 1700-talet uppfördes också många av monumentalbyggnaderna längs boulevarden Unter den Linden. Fredrik II föredrog staden Potsdam strax väster om Berlin som sitt huvudsakliga residens, och där skapades nya praktfulla residensslott och parker för kungafamiljen. 1786 hade befolkningen stigit till närmare 150.000 men Berlins besättande av fransmännen 1806-1808 och krigen förstörde för lång tid stadens finanser och industri. 1808 fick Berlin en ny författning, som återgav staden dess under enväldet förlorade självförvaltning. 1810 grundades Berlins universitet. 1826 infördes gasbelysning, 1838 öppnades den första järnvägen till Potsdam. Under Vilhelm I inkorporerades en stor del av förstäderna, 1861 inkorporerades Moabit, Wedding, Gesundbrunnen, delar av Tempelhof och Schöneberg samt 1878 delar av Lichtenberg.[12]

 

Unter den Linden kring år 1900.

Med tiden konkurrerade Preussen ut Österrike som ledande tysk stat, och år 1871 blev Berlin även huvudstad för det nya Tyska riket, en förbundsstat där den preussiska kungen nu också blev tysk kejsare.[2][6] Under 1800-talet fick staden ett omfattande järnvägsnät, som sammanknöts genom Berlins ringbana. Under denna tid växte Berlin snabbt och stora områden av så kallade Mietskaserne uppfördes i stadens utkanter mellan den gamla 1700-talstullmuren och järnvägsringbanan, den så kallade Wilhelminischer Ring. Under denna tid uppstod bland annat de nuvarande stadsdelarna Prenzlauer Berg, Kreuzberg, Friedrichshain, Charlottenburg och Neukölln. I västra Berlin drogs nya paradgator och avenyer genom stadsdelarna Charlottenburg och Wilmersdorf, och här blev Kurfürstendamm en av stadens mest fashionabla adresser. Från 1870-talet och framåt växte även villaförorter som Lichterfelde, Zehlendorf och Grünau fram kring järnvägarna ut från innerstaden.

Vid slutet av första världskriget var kejsardömet i upplösning. Den 9 november 1918 abdikerade kejsaren och krav på republik utropades.

Läget efter första världskriget var kaotiskt, med stora sociala motsättningar och revolter, men den 11 augusti 1919 utropades Weimarrepubliken, den första tyska författningen med parlamentarisk demokrati.

Den 1 oktober 1920 utvidgades Berlin till ungefär det område det omfattar idag, ("Stor-Berlin"), genom en sammanslagning av närliggande städer och samhällen. Berlin delades samtidigt in i 20 administrativa stadsdelsområden, Verwaltungsbezirke. Nu hade Berlin hela 3,8 miljoner invånare.

Den ekonomiska situationen var emellertid fortsatt mycket svår. Inte minst hade Tyskland genom Versaillesfreden stora krigsskadestånd att betala. Ruhr-ockupationen förvärrade situationen och bidrog till 1923 års hyperinflation. Från 1924 förbättrades dock situationen genom Dawesplanens överenskommelse med segrarmakterna.

Berlins storhetstid, de så kallade Goldenen Zwanziger, tog nu sin början. Berlin blev kontinentens största industristad och europeisk metropol. Berlin utmärkte sig för sitt nöjesliv med kabaréer och nattlivet kring Alexanderplatz och Kurfürstendamm. Det var också en plats för progressiva strömningar inom konsten och det övriga samhällslivet. Berlin blev Europas kulturella centrum.

Så kom den stora depressionen, som i början av 1930-talet nog drabbade Tyskland hårdare än något annat land i Europa. Landet drabbades inte bara av ekonomiskt utan även politiskt sammanbrott. Motsättningarna blev allt extremare och våldsammare, vilket också fick många att tappa tilltron till den fortfarande unga demokratin.

1933 valdes Adolf Hitler till tysk rikskansler och senare Führer, med högkvarter i Berlin. Tre år senare stod Berlin värd för de olympiska spelen 1936. Nazisterna utnyttjade såväl olympiska spelen som Berlins 700-årsjubileum för sin politiska propaganda. Det fanns även planer att bygga om Berlin till Welthauptstadt Germania (världshuvudstaden Germania), men projektet fullföljdes inte på grund av andra världskriget.

Under andra världskriget förstördes stora delar av Berlin genom flygbombningar och även under slutstriden. Röda armén intog slutligen Berlin 1945 och Tyskland kapitulerade.

Efter kriget delades Berlin in i fyra ockupationssektorer, förvaltade av de allierade segrarmakterna USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen.

 

Ockupationszoner efter andra världskriget.

I efterkrigstidens spända politiska läge mellan Sovjetunionen och västmakterna, det så kallade kalla kriget, gick staden mot en delning, och snart befann sig västmakternas Berlinsektorer, Västberlin, i ett utsatt läge som en västlig exklav omgiven av den sovjetiska ockupationszonen. Berlinfrågan blev en källa till upprepade konflikter mellan öst och väst.

När det framstod som klart att det skulle komma en delning av Tyskland, inledde Sovjetunionen i maj 1948 en blockad av Västberlin, den så kallade Berlinblockaden, i ett första försök att få västmakterna att lämna sina Berlinsektorer. Västberlins elförsörjning utifrån bröts och gränserna spärrades av; endast flyg tilläts passera den sovjetiska zonen. Västmakterna svarade med att under den nära elva månader långa blockaden försörja Västberlin med kontinuerliga flygtransporter, den så kallade luftbron.

 

Berlinmuren 1986 sedd från Västberlin. Den västra delen av muren var graffitimålad.

År 1949 bildades Västtyskland i de västra ockupationszonerna, och Östtyskland i den sovjetiska zonen. Väst- och Östberlin blev de facto delar av dessa båda länder, men stod fortfarande under särskild ockupationsstatus och kunde inte integreras fullt ut i länderna.

År 1953 ägde Folkupproret i Östtyskland rum, vilket kulminerade i Berlin den 17 juni. Enligt befintliga källor dog minst 34 personer i demonstrationerna, som nedkämpades med militär och stridsvagnar, och ungefär 20 personer dog i andra sammanhang i anslutning till upproret.[13] Flera personer dömdes till döden och avrättades i efterdyningarna av denna folkresning, som ännu inte är helt utredd.

Natten till den 13 augusti 1961 började Berlinmuren byggas av östtyska trupper och polis. Från denna dag bevakades gränsen av östtyska gränssoldater, som de första åren var en del av den nationella folkarmén NVA. Dessa gränstrupper hade fram till april 1989 order att använda skjutvapen (Schießbefehl) om det krävdes för att stoppa flykt över gränsen.[14]

I Östtyskland förlorade den kommunistiska regimen slutligen sitt grepp om landet under hösten 1989, efter kraftigt ökande flykt och folkliga massdemonstrationer. I samband med detta kom Berlinmuren plötsligt att öppnas den 9 november, och började kort därefter rivas. Slutligen kom Öst att ansluta sig till väst. Den 3 oktober 1990 blev Tyskland och därmed också Berlin återförenat. Samtidigt blev Berlin officiellt Tysklands huvudstad.[15] Den 2 december följde de första valen till det återförenade Berlins parlament (Abgeordnetenhaus von Berlin). Först 1991 kom beslutet om den fysiska flytten av Tysklands parlament, förbundsdagen, och delar av regeringsfunktionerna till Berlin.[16] Beslutet var fullt genomfört 1999 och Tysklands förbundsregering samt förbundsdag inrättades i Berlin från 1 september 1999.

År 2001 reformerades Berlins administrativa indelning och dagens 12 stadsdelsområden, Bezirke, bildades genom sammanslagning av de tidigare 23, varav 12 från tidigare Västberlin och 11 från tidigare Östberlin.