Stenåldersverktyg har hittats i den större Bengalregionen som indikerar mänskliga bosättningar sedan 20 000 år tillbaka.[1] Fornlämningar från kopparåldern har visat sig vara 4000 år gamla.[1]

Det antika Bengalen befolkades först av austroasiater, tibeto-burmeser, dravider och indo-arier i följdvågor av migration.[2] Stora urbana bosättningar formades under järnåldern i mitten av det första millenniet f.Kr.[3] Wari-Bateshwar-ruinerna anses vara lämningar efter huvudstaden till en uråldrig vedisk janapada, en av de första stadsstaterna på subkontinenten. Grekiska och romerska uppgifter om det antika kungadömet Gangaridai är kopplat till den befästa staden i Wari-Bateshwar och är enligt legenden det som avskräckte Alexander den Stores invasion av Indien.[4] Romerska geografer beskrev även förekomsten av en stor och viktig hamn i sydöstra Bengalen, motsvarande den nutida Chittagongregionen.[5]

Det legendariska Vanga-kungadömet omnämns i det episka indiska verket Mahabharata och beskrevs som en sjöfarande sydasiatisk nation belägen i det som är idag utgörs av Västbengalen och Bangladesh.

Bengalen styrdes av Mauryariket på 300–200-talet f.Kr. Mauryakejsarna använde sig av Bengalen och Bihar-regionerna (kollektivt kallat Magadha) för att bygga det första geografiskt omfattande järnåldersriket i antika Indien, vilket nådde sin storhet under kejsare Ashoka. De uppmuntrade Jainism och Buddhism, men var även påverkade av Persiska akemenidriket.[6] Mauryariket ersattes av Guptariket på 300-talet e.Kr. Enligt historikern H.C. Roychowdhury härrörde Guptariket från Varendra-regionen i Bangladesh, som idag motsvarar Rajshahi och Rangpur divisionerna.[7] Under Gupta-perioden skapades schack[8], det matematiska konceptet noll[9], teorin att jorden cirkulerar runt solen, studien av sol- och månförmörkelser och blomstrandet av sanskrit-litteratur och drama.

Under den klassiska antika perioden var Bengalen uppdelad mellan olika kungariken. Palariket var den största bengaliska stat som etablerats i antik historia. Det var ett kejsardöme som, när det var som störst på 800-talet, omfattade nästan hela norra delen av den indiska subkontinenten. Palakejsarna var Mahayanabuddister och lade ner stora resurser för att främja och stärka konst, arkitektur och utbildning, vilket ledde till uppkomsten av bland annat de välkända universiteten i Nalanda och Vikramshila. Det proto-bengaliska språket formades under Palaperioden.

På 1000-talet tog den hinduiska Sena-dynastin makten och främjade istället brahmanisk hinduism, och lade grunderna för bengalisk hinduism.

Islam kom först till Bengalen via missionärer, sufier och handelsmän från Mellanöstern. Den islamiska erövringen av Bengalen startade med Bakhtiar Khilji från Delhisultanatet som erövrade norra och västra Bengalen året 1204. Delhisultanatet erövrade gradvis hela Bengal och på 1300-talet blev Bengalen ett självständigt sultanat, Bengalsultanatet.[10] Bengalsultanatet var känt för sin kulturella pluralism, med muslimer, hinduer och buddhister genom hela den civila och militära makten.

Under slutet av 1500-talet började mogulkejsaren, Akbar den Store, erövra Bengalen efter att ha besegrat Bengalsultanatets sista härskare. 1608 utnämndes Dhaka till mogulernas provinsiella huvudstad. Trots starkt motstånd lyckades mogulerna ta över hela Bengalen 1666 efter att ha drivit ut portugiser och arakaner från Chittagong. Under mogulernas styre frodades Bengalen genom jordbruksreformer, blomstrande exporthandel, framförallt av muslin- och sidentextilier. Mogulernas guvernörer (vicekonungar) i Bengalen främjade jordbruket och förvandlade Bengalen till hela Indiens risproducent. Under denna period ökade Sufism i anseende. Den bengaliska etniska identiteten kristalliserade sig ytterligare under denna period och regionens invånare gavs tillräckligt med utrymme för att utveckla sina egna traditioner och litteratur. Hela regionen hade länge en stabil administration.[10]

På 1700-talet var Bengalen den rikaste delen av den indiska subkontinenten och utgjorde hälften av mogulernas intäkter. Dess städer var fyllda av eurasiatiska handelsmän. Nawaberna av Bengal skapade en självständig principalitet 1717 med bas i Murshiabad. De gav flertal koncessioner till Europeiska handelsmakter. Detta ledde till konflikter som eskalerade 1757 när Nawab Siraj-ud-Daulah, som föredrog fransmännen som handelspartners, tog över den brittiska basen i Fort William i ett försök att stoppa Brittiska Ostindiska kompaniets frammarsch i Bengal. Ostindiska kompaniet tog tillfället i akt att förklara krig mot nawaben. Siraj-ud-Daulah bedrogs av sin general Mir Jafar som hjälpte Robert Clive besegra den sista självständiga nawaben under Slaget vid Plassey den 23 juni 1757. Mir Jafar utsågs till nya nawab, men kontrollerades av det Brittiska Ostindiska kompaniet.[11]

Slaget vid Plassey kännetecknar början av styret av det Brittiska Ostindiska Kompaniet i Indien varvid britternas ersatte den härskande muslimska klassen i Bengalen.[12] The Bengal Presidency, eller det bengaliska ordförandeskapet, bestod av östra och västra Bengalen och skapades 1765 när det Brittiska Ostindiska Kompaniet tog över rätten att driva in skatt i Bengalen, diwani av Bengalen. Detta var den första av britternas koloniala regioner i det brittiska imperiet i Sydasien. Dessa brittiska handelsmän utövade handelsmonopol och förhindrade konkurrensen samtidigt som de pressade befolkningen på mer och mer skatt. Utan de tidigare nawabernas och mogulernas administrativa kunskapen ledde denna överindrivning av skatt och fokus på vinst till vanvård av jordbruk och skördreserver, där opium föredrogs framför matodling.[11][13][14] Åren 1769-1773 genomled Bengalen den största svälten i sin historia, där 10 miljoner människor omkom - det vill säga en fjärdedel av befolkningen.[14]

Under brittiskt styre utvecklade östra Bengalen en plantageekonomi med fokus på indigo, jute och te medan den frodande muslin- och bomullsindustrin försvann, då det konkurrerade med den brittiska textilindustrin. Missnöjet med brittiskt styre kulminerade i Sepoyupproret 1857, med ett flertal olika uppror över hela östra Bengalen, huvudsakligen i protest mot tvånget att odla indigo som inte var vinstgivande för bönderna. Detta ledde till slutet på Ostindiska Kompaniets styre, då den brittiska staten i England beslöt sig för att direkt styra över Indien i det nya Brittiska Indien under en imperial krona.

Bengalen styrdes som en administrativ enhet framtill 1905 när det gjordes ett försök att dela in Bengalen i två delar. Detta motsattes starkt från bengalerna själva som ansåg att detta var ett försök till att splittra bengalers enighet för självständighet, både bland nationalistiska hinduer och antibrittiska muslimer. Som en del av Indiens självständighetsrörelse utformades Swadeshirörelsen som var en ekonomisk strategi att bojkotta brittiska produkter till förmån för lokala produkter och produktionsprocesser, en taktik mest känt tack vare Mahatma Gandhi. Indiska Kongresspartiet spelade en stor roll i denna civila olydnadsprocess och 1911 upphävdes uppdelningen av Bengalen. Indiska självständighetsrörelsen åtnjöt stark popularitet i Bengalen, särskilt på grund av sin kamp för konstitutionella rättigheter för muslimska minoriteter som diskriminerats under brittiskt styre.

Efter Indiens delning 1947 delades Bengalen i två delar, den västra delen blev Västbengalen tillhörande Indien, medan östra Bengalen blev en provins i den nybildade muslimska staten Pakistan med Dhaka som ny provinsiell huvudstad - då Kolkata blev en del av Indien. Denna splittring av Bengalen medförde en kollaps av jute-industrin, då all jute odlades i östra Bengalen men bearbetades i Kolkata.

1950 genomförde den pakistanska regeringen en landreform som avskaffade det feudala zamindar-systemet av landägarskap och permanent bosättning.[15] 1952 växte den Bengaliska Språkrörelsen, dess framgång var det första tecknet på friktionen mellan de två geografiskt skilda delarna av Pakistan.[15] Missnöjet med den centrala regeringen vad avser ekonomiska och kulturella frågor fortsatte att öka följande två årtionden, särskilt sedan namnet Östra Bengalen ändrades till Östpakistan 1955. Den bengaliska Awami League ledaren H.S Suhrawardy blev demokratiskt vald till premiärminister av Pakistan 1956, men fick avgå efter Ayub Khans militära kupp 1958. Detta ledde till att Pakistan blev en diktatur under general Ayub Khan. Bengaliska ekonomer, som Rehman Sobhan, menade att Östpakistan subventionerade Västpakistan med uppemot tre miljarder USD per år.[16] Bengalerna i Östpakistan ansåg att Västpakistan exploaterade den östra landsdelen. Restriktioner avseende bengaliska kulturella uttryck, som t. ex musiken av Rabindranath Tagore, ökade enbart Bengalisk nationalism. 1966 valdes Sheikh Mujibur Rahman som ordförande över Awami League. Han fängslades av Khan när han föreslog en plan för ekonomisk frihandel och valutahandel mellan de två pakistanska provinserna. När han frigavs under upproret i Östpakistan 1969 blev han en symbol för den bengaliska nationalismens kamp för frihet.[17] När en massiv cyklon 1970 orsakade stor skada genom Östpakistans kustområden dödades en halv miljon människor.[18] Den centrala regeringen i Västpakistan kritiserades för sitt ineffektiva agerande och misskötande av internationellt katastrofbistånd.[19]

Bengaliska folkets missnöje förvärrades ytterligare när Sheikh Mujibur Rahman, vars Awami League pari had vunnit majoritet i riksdagsvalet 1970, inte fick tillträda som premiärminister. Pakistan delades 1971, då Östpakistan bröt sig ur förbundsstaten och bildade republiken Bangladesh. I början av 1971 gjorde de uppror, vilket ledde till häftiga strider. Revolten slogs ner av regeringsstyrkor och nära sex miljoner människor flydde från Östpakistan till Indien. Indien protesterade mot den ekonomiska bördan och anklagade Pakistan för brutalitet. Pakistan å sin sida kritiserade Indien för att det blandade sig i landets inre angelägenheter. Krig bröt ut mellan de båda länderna och indiska trupper intog Östpakistan, som snabbt blev en självständig stat med namnet Bangladesh.

Slutligen nåddes under hösten 1971 full självständighet för den nya stat som tog sig namnet Bangladesh ("det fria Bengalen"), under shejk Mujibur Rahman, som dock inte blev den nya statens president, utan dess premiärminister. År 1974 erkändes Bangladesh av Pakistan, vars ledare Ali Bhutto besökte landet senare samma år som tecken på att relationerna normaliserats. Samma år drabbades Bangladeshs bräckliga ekonomi av ett förödande slag. Efter en översvämningskatastrof av stora mått följde hungersnöd och tilltagande anarki. 1975 antogs en ny författning enligt vilken Mujibur Rahman blev president. Samtidigt infördes enpartisystem. I augusti 1975 dödades presidenten och hans familj i en militärkupp ledd av en grupp högerofficerare. Två år av kaos med flera militärkupper följde. Det politiska läget stabiliserades sedan general Ziaur Rahman utsetts till president 1977. Oppositionspartier blev åter tillåtna och parlamentsval ägde rum 1979, vilket resulterade i en civil regering. Presidenten förblev dock den tyngsta maktfaktorn. Bangladesh har därefter genomgått en snabb ekonomisk tillväxt men många utmaningar kvarstår.

Sedan demokratin återupprättades 1991 har makten i huvudsak växlat mellan två partier: Awamiförbundet och Bangladeshs nationalistparti (BNP). Awamiförbundet vann valet 2008 och har sedan dess hållit sig kvar vid makten. Politiken präglas av bittra motsättningar. Oppositionen agerar genom ofta våldsamma demonstrationer, strejker och bojkotter av parlamentet. Premiärminister Sheikh Hasina anklagas för att ha blivit alltmer auktoritär under Awamiförbundets långa regeringsperiod. Bangladesh har sedan 1990-talet haft en stark ekonomisk utveckling och landets BNP per invånare har fyrfaldigats sedan millennieskiftet.[20]