Armenien som statsbildning har en historia som sträcker till före vår tideräknings början, så småningom i form av det armeniska kungadömet. Genom historiens lopp har det haft varierande storlek. Som störst var det cirka 800 f.Kr. då det sträckte sig från Kaukasien till Medelhavet. Detta kungadöme var också år 301 den första nation som antog kristendomen som statsreligion. Kungariket erövrades så småningom av det romerska riket, av det bysantinska riket, av Persien och av Umayyadiska kalifatet. Från 1500-talets början var Armenien en del av det osmanska riket och från början av 1800-talet kom det under rysk överhöghet. Dagens självständiga stat framkom första gången 1918 som Den första armeniska republiken efter den ryska revolutionen. År 1920 blev landet återigen ryskt, denna gång som sovjetisk delrepublik. Vid Sovjetunionens sönderfall var Armenien och de baltiska staterna först bland tidigare delrepubliker att deklarera sin självständighet 1991.

Armenien har upplevt fyra kungadömen: dynastin Aratxias (190 f.Kr.-12 f.Kr.), dynastin Arsjakunjan (53-423 e.Kr.), dynastin Bagratuni (862-1045) och dynastin Rubinjan (1187-1375), som till skillnad mot de andra kungadömen som regerade på det armeniska höglandet, grundades i Kilikien, vid Medelhavskusten och under korstågen blev en viktig allierade för korsfararstaterna.

Landet blev kristet år 301 e.Kr och blev senare en del av den orientaliskt ortodoxa kyrkan. Armenien var det första land som antog kristendomen som officiell religion. Som Armeniens apostel och grundare av den armeniska kyrkan nämns martyrerna Judas Taddeus och Bartolomaios medan Gregorios Upplysaren anses som Armeniska apostoliska kyrkans förste katolikos (patriark). Den senares ättling, Isak den store, räddade den armeniska nationella enheten under tiden landet var delat mellan Bysantinska riket och Persien, genom att delta i skapandet av armeniska alfabetet, samt översättning av Bibeln och av annan litteratur till modersmålet.

I det dåvarande Osmanska riket ägde ett massmord rum på armenier och assyrier/syrianer i stora delar av dagens Turkiet under sultan Abd ül-Hamid II:s regering som har kallats Hamidiska massakrerna, varvid mellan 100 000 och 300 000 människor mördades.[1]

Den 24 april 1915 inleddes i det dåvarande Osmanska riket ett folkmord på armenierna. Detta innebar att mellan en och två miljoner armenier och andra kristna dödades eller deporterades, och att ytterligare ett flertal tvingades på flykt. Än idag finns diskussionen mellan armenier och turkar om det som pågick.

Dagens Armenien utgör endast en östra del av det historiska Armenien, vilket förutom nuvarande område omfattade delar av dagens östra Turkiet, med centrum för den armeniska nationen runt Vansjön. Den första republiken Armenien utropades den 28 maj 1918 och enligt freden i Sèvres år 1920 skulle landet bli självständigt. Avtalet nullifierades dock av freden i Lausanne som tvingades fram av den nya republiken Turkiet, under Mustafa Kemal Atatürks ledning, som vägrade godkänna freden i Sèvres. År 1922 erövrades Armenien av ryska bolsjeviker och den 2 december 1922 delades det mellan Turkiet och Sovjetunionen. År 1936 bildades den armeniska sovjetrepubliken Armeniska SSR.

Armenien förklarade sig självständigt den 23 augusti 1990 efter Sovjetunionens kollaps och tog då avstånd från kommunismen; landet erkändes 21 september 1991. 1988, tre år innan Sovjetunionens kollaps, krävde den högsta sovjeten att den autonoma enklaven Nagorno-Karabach skulle brytas ut ur sovjetrepubliken Azerbajdzjan och i stället anslutas till Armeniska SSR. Beslutet avslogs både av sovjeten i Baku och i Moskva. Oroligheterna ledde till en blodig väpnad konflikt som varade fram till 1994 då ett eldupphör trädde i kraft. De armeniska styrkorna i Nagorno-Karabach (varken Armeniska SSR eller republiken Armenien har officiellt varit aktivt inblandat i konflikten) lyckades säkra sin självständighet och inrättade en buffertzon runt regionen. Sedan 1994 har den så kallade Minsk-gruppen inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, med USA, Ryssland och Frankrike i spetsen, agerat som medlare i försök för att lösa dödläget.

27 oktober 1999 dödades premiärminister Vazgen Sargsian, parlamentets talman och sex andra politiker vid en beskjutning av parlamentet av en grupp beväpnade män.

Det politiska läget i Armenien var länge instabilt, men efter millennieskiftet etablerade sig det nationalistiska och högerinriktade Republikanska partiet (HHK) som statsbärande parti. Flera protestvågor mot partiets auktoritära politik stärkte oppositionsledaren Nikol Pasjinjan, inte minst sedan han dragit igång en kampanj mot korruptionen. Pasjinjan lyckades driva igenom ett nyval och etablera en majoritet för sina anhängare i parlamentet. Han har varit landets premiärminister sedan den 8 maj 2018. Det folkliga stöd han haft som regeringschef har försvunnit efter Armeniens nederlag i kriget mot Azerbajdzjan 2020. Trots det utropade sig Pasjinjan som segrare efter ännu ett nyval och tillträdde som premiärminister 2018.[2]

Armeniens gränser har genom historien flyttats otaliga gånger och folkomflyttningar har skett, varför stora grupper som anser sig vara armenier idag lever i grannländerna. Armenien har efter sin självständighet varit engagerat i en väpnad konflikt med sitt östra grannland Azerbajdzjan över områden som man anser har armenisk befolkning, framför allt det azerbajdzjanska Nagorno-Karabach som sedan 1994 behärskas av Armenien. Denna konflikt har fortfarande inte fått sin lösning. Sedan 1990-talet har Armenien sökt stöd hos främst Ryska federationen (som har en militärbas i landet) för att hävda sina intressen i konflikten med Azerbajdzjan.[3]

En annan olöst fråga gäller ansvaret för de hundratusentals eller rentav miljoner armenier som dödades under Armeniska folkmordet under perioden 1915 till 1920 i Västarmenien i Turkiet. Med stöd av ett omfattande bevismaterial beskriver 20 länder massakern som ett folkmord och att Turkiet är ansvarigt för detta. Men Turkiet menar i stället att något systematisk dödande av armenier inte ägt rum och turkiska domstolar har utdömt straff till turkiska författare som har beskrivit händelsen som folkmord. Detta, tillsammans med att Turkiet är nära lierad med Azerbajdzjan, innebär att Armenien har ansträngda relationer också till sitt grannland i väster.