Giers akvedukt (franska Aqueduc du Gier) är en gammal romersk akvedukt som troligen byggdes på 1000-talet e.Kr. för att ge vatten till Lugdunum (Lyon), i vad som nu är östra Frankrike. Det är den längsta och bäst bevarade av fyra romerska akvedukter som tjänade den växande huvudstaden i den romerska provinsen Gallia Lugdunensis. Den hämtade sitt vatten från källan till Gier, en liten biflod till Rhone, på sluttningarna av Mont Pilat, 42 km (26 mi) sydväst om Lyon.

Följer en slingrande stig kl. 85 km (53 mi) är Giers akvedukt den längsta kända av de romerska akvedukterna. Dess väg har spårats i detalj, efter de många lämningarna. Akvedukten lämnar höglandet i Massif du Pilat, departementet Loire, omsluter ytreliefen och korsar departementet Rhône och passerar genom Mornant, Orliénas, Chaponost och Sainte-Foy-lès-Lyon för att sluta i Lyon.

I sin omfattning bygger den på hela repertoaren av romerska tekniker för akveduktbyggnad, och tar en lutning som i genomsnitt är 0,1 %, eller en meter varje kilometer. Det finns 73 km (45 mi) täckta diken med en betongtrumma 3 m (9,8 ft) hög och 1,5 m (4,9 ft) bred, som är nedsänkt så djupt som 4 m (13 ft) under landytan. Akvedukten passerar genom 11 tunnlar, varav en, nära Mornant, är 825 m (2 707 ft) i omfattning. Tillgång för rengöring och reparationer var genom brunnar på 77 m (253 ft) avstånd. Det finns ett trettiotal sträckor i det fria. Det finns tio sträckor upphöjda på väggar och valv, som ger de mest spektakulära synliga resterna av akvedukten (illustrationer).

Fyra inverterade sifontunnlar korsar de särskilt djupa och breda floddalarna i Durèze, Garon, Yzeron och Trion på rörbroar upphöjda på höga valv. I dessa fyllde vatten ett sjunket tanktorn (castellum) på kanten av en sluttning. Tanken åstadkom en övergång mellan öppet kanalflöde och en blyrörledning. Från castellum fördes vatten, nu trycksatt, i en uppsättning lufttäta blyrör lagda sida vid sida, med lödfogar, nedför dalsluttningen, över en bro som spänner över floden – vars pirer och bågar är de mest anmärkningsvärda resterna av systemet – och uppför den vända sluttningen, till en tank som är något lägre än huvudtanken, och tappade bara lite hydraultryck i processen. De inverterade sifonerna undvek överbryggningen av djupa dalar med arkad på arkad av valv, som vid Pont du Gard, vilket markerar gränsen för ett sådant system.