Förhistoria

Zadar-området har varit befolkat sedan förhistorisk tid. Arkeologiska fynd från yngre stenåldern som påträffats i stadsdelarna Arbanasi och Puntamika är de äldsta spåren av mänsklig existens i det område som faller under stadens jurisdiktion.[1] Före illyrerna beboddes området av ett forntida medelhavsfolk med en förindoeuropeisk kultur. Denna kultur assimilerades med indoeuropéerna som bosatte sig i området på 3000–1000-talet f.v.t. Ur denna assimilation skapades senare en ny etnisk enhet – liburnerna. Zadar grundades av liburnerna och spår sina rötter från åtminstone 800-talet f.v.t.[2]

Antiken  Karta som visar Zadar (Iader) och andra liburniska städer vid tiden för romarnas erövring av området.

Den illyriska folkstammen liburnerna var goda sjö- och köpmän och fick senare rykte om sig som sjörövare. På 600-talet f.v.t. hade Zadar blivit ett viktigt centrum för liburnernas handelsaktiviteter med fenicierna, etruskerna, de antika grekerna och andra medelhavsfolk. Det finns inga exakta uppgifter men stadens invånarantal uppskattas vid tiden ha uppgått till drygt 2 000 invånare.[3] Från 800-talet till 500-talet f.v.t. fanns en viss kulturell gemenskap vid Adriatiska havet förenad under liburnisk överhöghet. Liburnernas ekonomiska och politiska auktoritet varade under flera århundraden och byggde på deras marina överhöghet. På grund av sitt geografiska läge utvecklades Zadar till huvudsäte för den liburniska talassokratin och innehade en ledande roll i liburnernas tetradekapolis – en politisk union bestående av 14 liburniska städer som var underkastade Scardona (Skradin).

Zadars invånare, på grekiska kallade Iadasinoi, omnämns för första gången på en grekisk inskription från år 384 f.v.t. funnen i Stari Grad (den dåtida grekiska kolonin Pharos) på ön Hvar. Inskriptionen berättar om ett stort sjöslag vid Pharos mellan Hvars lokalinvånare och grekiska kolonisatörer. Enligt inskriptionen var Zadars invånare allierade med Hvar-borna och ingick tillsammans med dem i en adriatisk koalition mot de grekiska kolonisatörerna. Inför det stora sjöslaget utgick 300 skepp och 10 000 män från Zadar för att belägra Pharos men slogs tillbaka av Dionysus flotta som anlänt till platsen från den grekiska kolonin Syrakousai (Syrakusa). Den grekiska segern möjliggjorde fortsatt grekisk kolonisation och expansion i Adriatiska havet.

Under 200-talet f.v.t. började romarna gradvis att inta det östadriatiska området och ansluta de nya territorierna till Romerska riket (se Illyriska krigen). Liburnerna och romarna var inledningsvis konkurrenter och fiender i Adriatiska havet men för att skydda sina sjö- och handelsförbindelser intog liburnerna en passiv roll under flera årtionden av krig mellan romarna och andra illyriska folkstammar. Romarna kallade territoriet öster om Adriatiska havet för Illyricum. I samband med romarnas expansion var Illyricum först ett romersk protektorat för att senare inlemmas i riket som romersk provins.[4] Det var dock först i mitten av 100-talet f.v.t. som romarna befäste makten i det liburniska området.

År 49 f.v.t. drogs den liburniska flottan in i det romerska inbördeskriget där de stridande partnerna var Julius Caesar och Pompejus. Liburnerna deltog i kriget av tvång men även av egenintresse. De liburniska städerna Iader (Zadar), Aenona (Nin) och Curicum (Krk) sällade sig till Caesar medan staden Issa (Vis) och övriga liburner tog parti för Pompejus. År 49 f.v.t. stod ett stort och viktigt sjöslag vid ön Krk. De två parterna var "Zadars flotta" (bestående av romerska skepp och skepp från flera liburniska städer) och den "liburniska flottan" som stöddes av Pompejus. I slaget led Zadars flotta nederlag. För att belöna sina anhängare tilldelade Caesar år 48 f.v.t. staden Zadar (och Salona) status som romersk koloni. Zadars formella namn blev därefter Colonia Iulia Iader (Julius koloni Iader). Under den nästföljande perioden i Zadars historia förekom en gradvis inflyttning av människor från den Apenninska halvön. De nyanlända, de flesta pensionerade legionärer och krigsveteraner, organiserade sig i så kallade conventus civium Romanorum som var en typ av sammanslutning för romare bosatta utomlands eller i nya kolonier. Den romerska överhögheten ledde till att Zadar och dess befolkning gradvis romaniserades. I slutet av århundradet hade liburnerna förlorat sin marina självständighet och deras galärer och manskap hade införlivats i den reguljära romerska flottan.

 Torget Forum – det romerska Zadars centrala torg.

Redan under det romerska styrets tidiga dagar erhöll Zadar en romersk urban prägel och karaktär. Staden organiserades i enlighet med romersk tradition. Zadar fick en rektangulär gatuplan med en cardo maximus och decumanus maximus, ett forum, thermae och ett avlopps- och vattenförsörjningssystem som fick sitt vatten från Vranasjön via en cirka 40 kilometer lång akvedukt. Under det romerska styret utvecklades Zadar till en av de mest välmående städerna vid den östra adriatiska kusten och dess ställning som en av de viktigaste kuststäderna i denna del av Europa bestod under många århundraden. Efter att den romerska provinsen Illyricum delats i två provinser (Dalmatien och Pannonien) ingick Zadar i provinsen Dalmatien. Zadar hade ingen betydande roll i den romerska administrationen av Dalmatien även om arkeologiska fyndigheter vittnar om att staden hade en betydande kulturell och ekonomisk tillväxt.

I början av vår tideräkning började kristendomen att sprida sig i Romerska riket och ersatte gradvis den äldre romerska religionen. Redan i slutet av 200-talet hade Zadar en egen biskop och ett lokalt kristet trossamfund. Ett nytt religiöst centrum bestående av en basilika, ett dopkapell och andra byggnader relaterade till kristendomsutövning uppfördes i den norra delen av torget Forum – en plats som ditintills varit central för stadens romerska trosutövning. I slutet 400-talet kan staden Zadar med omgivningar enligt vissa uppskattningar ha haft uppemot 10 000 invånare som etniskt i huvudsak var en blandning av ursprungsbefolkningen liburner och romerska kolonister.

Efter Romerska rikets slutgiltiga delning år 395 kom Zadar att tillhöra det Västromerska riket. Under folkvandringstiden och i samband med de återkommande barbarinvasionerna mot Västromerska riket stagnerade staden. År 441 och 447 härjades Dalmatien av hunnerna och år 476 avsattes Romulus Augustus som var den siste kejsaren av Västrom. Denna händelse markerade slutet på Antiken och början på en ny epok – Medeltiden.

Medeltiden

Efter Västromerska rikets fall år 476 upprättade ostrogoterna år 493 ett kungarike på den Apenninska halvön. I samband med det nya rikets territoriella expansion införlivades Dalmatien och staden Zadar i Östgotiska riket (formellt kallat Kungariket Italien) i slutet av 400-talet. Under det ostrogotiska styret stagnerade Zadar ytterligare vilket bland annat yttrade sig i att civila byggnader förföll. På 500-talet drabbades Zadar därtill av en förödande jordbävning som förstörde stora delar av den äldre romerska bebyggelsen. Vid återuppbyggnaden användes material från de raserade romerska byggnadsverken. Jordbävningen ledde till avfolkning och förändrade stadens demografiska struktur då den senare gradvis återbefolkades med människor från Zadars inland. Under det drygt sex decennier långa gotiska styret behöll Zadar de romerska stadsinstitutionerna.

I ett försök återupprätta den romerska hedern inledde den östromerske kejsar Justinianus I år 536 en stor militärkampanj med avsikt att återta de forna västromerska territorierna (se Gotiska kriget). Kriget mot ostrogoterna ledde till att Zadar år 553 tillföll Östromerska riket.

I samband med folkvandringstiden började slaviska stammar under 500-talet gradvis att bosätta sig i sydöstra Europa och under 600-talet hade de från norr och nordöst trängt allt närmare den adriatiska kusten där de kom i kontakt med de romerska kuststäderna. År 568 invaderades Dalmatien av avarerna som plundrade och härjade i flera dalmatiska städer. Någon gång under 600-talets första hälft (det exakta datumet är omtvistat) raserade avarerna i allians med slaverna det östromerska Dalmatiens politiska huvudstad Salona. Tack vare sina försvarsverk och fördelaktiga geografiska läge klarade sig Zadar bra under denna turbulenta period. Liksom de andra romerska kuststäderna behöll Zadar sin autonomi, romerska kultur och dalmatiska språk (se de dalmatiska stadsstaterna). Salonas förstörelse ledde till att Zadar utsågs till den bysantinska provinsen Dalmatiens nya säte. Stadens position som Dalmatiens politiska och ekonomiska centrum bestod därefter till år 1918. Genom avarernas framträngning var den bysantinska överhögheten inledningsvis reducerad till ett fåtal dalmatiska städer, inklusive deras omgivningar och närliggande öar. Zadar var en av de dalmatiska stadsstaterna och den bysantinska överhögheten bestod i att staden betalade tribut till Bysans i utbyte mot beskydd och skattelättnader.

Avarerna som hade raserat Salona upprättade senare ett rike (Avarkhaganatet) på det bördiga Pannoniska bäckenet och visade föga intresse för det karga Dalmatien där Bysans stärkte sin makt. Zadars prior fick jurisdiktion över hela det bysantinska Dalmatien och staden gick in i en blomstringstid. Under medeltiden var Zadars ekonomi orienterad mot havet och fiske och sjöhandel utgjorde de viktigaste näringsgrenarna. Tack vare sin ager publicus, municipala struktur och strategiska position som Dalmatiens politiska huvudstad blev Zadar den viktigaste staden mellan Kvarner- och Kaštelaviken.

Den gradvisa slaviska invandringen till området nådde sin kulmen under 700–800-talet då kroatiska stammar slog fäste i området och upprättade ett furstendöme (se Furstendömet Kroatien). Den illyriska populationen trängdes undan och/eller assimilerades gradvis med de romerska kuststäderna fortsatt var knuta till Östrom. En politisk dispyt mellan Frankerriket och Bysans om herraväldet över de dalmatiska kuststäderna ledde i början av 800-talet att Zadar kortvarigt styrdes av frankerna.[1] Under dispyten intog Zadars biskop Donatus och stadens hertig Pavao en medlande roll mellan de stridande parterna.[1] I samband med freden i Aachen år 812 tillföll staden Bysantinska riket.[1] I det första och andra årtiondet av 900-talet började det kroatiska riket att expandera och under kung Tomislav I grundades Kungariket Kroatien år 925 genom en förening av de två kroatiska furstendömena Dalmatien och Pannonien.

 Oljemålning föreställande slaget om Zara år 1202.

Republiken Venedigs framväxt som en viktig sjömakt i Adriatiska havet utgjorde ett hot mot de dalmatiska kuststäderna. Med anledning av det venetianska hotet lät Östrom stationera en kejserlig guvernör liksom ett stort antal militära trupper i Zadar. År 998 införlivades Zadar i Republiken Venedig sedan staden sökt skydd hos venetianarna mot sjörövare och kort därefter hamnade större delen av den dalmatiska kusten under Venedigs kontroll. Zadar återtogs dock av det kroatiska riket redan år 1069. Sedan den siste kroatiske kungen Dmitar Zvonimir stupat i strid ingick det kroatiska riket år 1099 i personalunion med Kungariket Ungern (se Pacta conventa) och kort därefter (år 1105) erkändes kung Koloman som regent av Zadar. De följande århundradena präglades av en maktkamp mellan det ungersk-kroatiska kungariket och Venedig över herraväldet över Zadar. Åren 1111–1183 försökte Venedig vid upprepade tillfällen att inta Zadar – dock utan större framgångar. Vändpunkten kom år 1202 under korstågen då Venedig, i gengäld för transport till Egypten, övertygade korsfararna att invadera Zadar åt Venedig (se slaget om Zara). Staden belägrades av korsriddarna och staden föll åter i Venedigs händer. Ungern reagerade snabbt genom att försöka återta staden men det skulle dröja till år 1358 och freden i Zadar innan staden blev ungersk-kroatiskt igen. Det ungerska styret höll dock inte längre än till år 1409 då Venedig köpte loss stora delar av den dalmatiska kusten av Ungern för 100 000 dukater.

Venetianskt, franskt och österrikiskt styre

I början av 1500-talet hade de osmanska turkarna brett ut sig i sydöstra Europa. De trängde in i det dalmatiska inlandet och utgjorde ett hot mot de då venetianska kuststäderna. Osmanerna trängde fram till Zadars utkanter men lyckades aldrig inta staden. Zadar förblev en fästning som övervakade den adriatiska sjöfarten och handeln till- och från Venedig. Zadar var under Venedigs kontroll starkt centralstyrt till skillnad från tiden då ungrarna och kroaterna hade styrt staden och då staden åtnjöt relativt självstyre. Det venetianska centralstyret skapade missnöje bland stadens befolkning. Trots detta lyckades Venedig styra staden fram till år 1797 då republiken upphörde att existera efter att den intagits och upplösts av Napoleon I:s styrkor. Efter Napoleons övertagande hamnade Zadar i det av fransmännen skapade illyriska provinserna. Efter Napoleons fall blev Dalmatien en österrikisk provins år 1813. År 1815 skapades den österrikiska provinsen Kungariket Dalmatien med Zadar som huvudstad och säte för det dalmatiska parlamentet. Staden förblev därefter en del av Österrike och sedermera Österrike-Ungern fram till första världskrigets slut och Österrike-Ungerns upplösning år 1918.

Italienskt styre och andra världskriget  Karta som visar den italienska enklaven Zara (1920–1944).

Efter första världskrigets slut införlivades Zadar (på italienska Zara) och mindre delar av Dalmatien, i enlighet med Londonfördraget 1915, med Italien genom Rapallofördraget 1920 och staden blev en italiensk enklav vid den östra adriatiska kusten. Zadar utsattes för italienisering och vid fascisternas maktövertagande i Italien år 1922 flydde delar av den kroatiska befolkningen från staden då fascisterna förtryckte kroatisk kultur och det kroatiska språket. År 1941 tog Italien kontroll över större delar av Dalmatien genom ett fördrag med den då självständiga kroatiska lydstaten Oberoende staten Kroatien (NDH). Den kroatiska befolkningen i Zadar utsattes under italienarna för systematisk tvångsassimilering vilket bland annat fick partisanrörelsen att få växande stöd i både Zadar och i övriga Dalmatien. År 1943, efter Mussolinis fall och tyskt övertagande av staden, bombades Zadar av allierat flyg, vilket fick förödande konsekvenser – både materiellt och humanitärt. Under de allierades flygbombningar av Zadar totalförstördes uppskattningsvis 60 procent av stadens byggnader, omkring 1 000 människor dödades och kulturskatter (bland annat 1100-talskyrkan Sankta Maria) förstördes. Staden förblev italiensk, dock under tysk kontroll, fram till år 1944 då den övertogs av de kommunistiska partisanerna med Josip Broz Tito som dess ledare. Formellt förblev staden italiensk till år 1947. Partisanernas övertagande medförde att stadens italienska och italiensspråkiga befolkning drevs på flykt för att inte återvända. Än idag finns i Italien en inofficiell borgmästare samt kommunfullmäktige som aktivt arbetar för att Zadar åter ska bli italienskt.

Efterkrigstiden

Åren efter andra världskriget återuppbyggdes den hårt raserade staden. Den nya jugoslaviska regimen påbörjade ett massivt industrialiseringsprojekt och ett flertal industrier växte fram i regionen. Därtill anlades en ny landsväg längs den dalmatiska kusten – den så kallade Adriamagistralen. Den ekonomiska tillväxten ledde till att invånarantalet ökade dratstiskt och den ekonomiska standarden förbättrades mycket tack vare den ökande turismen till området. Kriget hade dock satt djupa spår i Zadar och bidrog starkt till att staden förlorade sin tidigare status i Dalmatien. Detta märktes tydligt då Split blev den stad i Dalmatien som växte mest vilket ledde till att Zadar till förmån för Split förlorade sin status som Dalmatiens huvudort.

Modern tid

Efter Titos död år 1980 följde en tid av politisk instabilitet och oro. Trots detta var Zadar ett populärt turistmål och drog in stora summor utländskt kapital från utländska besökare. I samband med kommunismens sammanbrott i Östeuropa började den federala staten Jugoslavien att knaka i fogarna. Allt fler människor krävde självständighet, införande av demokrati och marknadsekonomi i flera av de olika republikerna som ingått i federationen. Efter en folkomröstning utropade Kroatien år 1991 självständighet från Jugoslavien. Den ensidiga självständighetsförklaringen ogillades av centralregeringen i Belgrad och av lokala serber i Kroatien. Många serber i byarna utanför Zadar gjorde uppror mot den kroatiska staten. Vad som inledningsvis var en politisk kris utvecklades snart till ett krig (se kroatiska självständighetskriget). Kriget blev ett hårt slag mot stadens ekonomi. Det samtidiga införandet av marknadsekonomi med privatiseringar av statliga företag ledde till konkurser och ekonomisk stagnation. Dessutom medförde oroligheterna att turismen avtog kraftigt. År 1991 belägrades Zadar av den då serbiskkontrollerade Jugoslaviska folkarmén (JNA) och intensivt bombardemang av staden följde. Serbernas intention med att inta ta Zadar var att få en utgång till Adriatiska havet och införliva staden med den serbiska utbrytarrepubliken Krajina. Zadar blev under belägringen avskärmad från omvärlden och under två års tid utsatt för massivt bombardemang från den jugoslaviska armén. Stadens enda kontakt med Zagreb gick via en korridor som upprättats på ön Pag. Från Pag gick färjor till och från fastlandet då bron som förbinder ön med fastlandet förstörts av serbiskt artilleri. Dödläget bröts då den kroatiska armén inledde Operation Maslenica i januari 1993 och befriade staden och dess omnejd. Zadar förblev därefter kroatisk.

År 1995 ingick Kroatien och det kvarvarande Jugoslavien ett fredsavtal (se Erdutavtalet) som formellt innebar ett slut på det kroatiska självständighetskriget. För Zadar och landet i stort väntade nya tider med ett intensivt anpassningsarbete mot demokrati och marknadsekonomi. En omfattande restaurering av Zadar med omnejd inleddes, delvis med hjälp från utlandet, med syfte att återuppliva den viktiga turistnäringen. Många av de statliga storföretagen privatiserades under början av 1990-talet men flera av dessa gick senare i konkurs eller köptes upp av utländska storbolag. Stora köpcentra växte fram samtidigt som investeringarna i ny infrastruktur, nya badstränder och näringsliv förändrade Zadar i rask takt.