Denna höjdkarta över Panamakanalen, ritad 1923, visar topografin i den region där kanalen byggdes.

Det tidigaste bevarade omnämnandet av en kanal genom det centralamerikanska näset är från 1534, då den tysk-romerske kejsaren och spanske kungen Karl V föreslog att en kanal genom Panama skulle underlätta resan för skepp till och från Ecuador och Peru.[1]

Med tanke på Centralamerikas strategiska läge som ett smalt landområde mellan två världshav gjordes flera försök med olika handelsförbindelser under åren. Den misslyckade Darienplanen var ett försök av Skottland att 1698 bygga en handelsväg landvägen, men besegrades av de dåliga förhållandena i området och övergavs 1700.[2] 1846 ingicks Mallarino-Bidlackfördraget som var det första fördraget som garanterade USA inflytande över transporterna på Panamanäset. Slutligen byggdes Panamajärnvägen över näset och invigdes 1855. Denna landförbindelse underlättade handeln mycket och denna viktiga del av infrastruktur var en nyckelfaktor då det senare bestämdes hur kanalen skulle gå.

 Ett fotografi från 1907 visar byggnadsarbetet vid Gaillard Cut

En vattenförbindelse mellan världshaven sågs fortfarande som den ideala lösningen, och kanalidén kom upp vid flera tillfällen och bland annat undersöktes en möjlig Nicaraguakanal flera gånger. Slutligen började fransmännen, stärkta av framgångarna med Suezkanalen, att 1 januari 1880 bygga en kanal vid havsnivå (det vill säga utan slussar) under ledning av Ferdinand de Lesseps, genom den dåvarande provinsen Panama. 1893, efter mycket arbete, var fransmännen tvungna att ge upp på grund av sjukdomar och svårigheten att bygga en havsnivåkanal.[3] De höga dödstalen var en av huvudfaktorerna bakom misslyckandet, även om det inte finns några detaljerade siffror beräknas så många som 22 000 arbetare ha dött under arbetet med den franska konstruktionen 1881–1889.[4] Panamabolaget blev också insolvent 1889. Bolagets skulder samt korruption orsakade en stor politisk skandal i Frankrike. 1892-93 inleddes åtal mot bland andra Ferdinand de Lesseps och Gustave Eiffel.[5][6][7]

USA, under ledning av Theodore Roosevelt, köpte den franska utrustningen och utgrävningarna och började arbetet 1904, efter att ha hjälpt Panama att förklara sig självständigt mot Colombia i utbyte mot kontrollen över Panama Canal Zone. Stora investeringar gjordes för att utrota sjukdomar i området, huvudsakligen gula febern och malaria, vars orsaker man nyligen hade upptäckt. Då sjukdomarna var under kontroll och efter att betydande arbete lagts ned för att förbättra infrastrukturen, kunde arbetet med en kanal med slussar inledas. Kanalen invigdes formellt 15 augusti 1914, med transporten av lastfartyget Ancon.[8]

Även om framstegen vad gäller hygien ledde till relativt låga dödstal under den amerikanska byggtiden avled 5 609 arbetare under denna tid (1904–1914).[9] Detta innebär att de totala dödstalen, för Panamakanalens uppförande, är kring 27 500.

Under bygget tillverkade Trollhättans Mekaniska Verkstad (senare NOHAB) bland annat 236 skruvar till slussarna. Skruvarna var 8 meter långa, 1,5 dm i diameter och vägde 910 kg/st.[10]

Under 1930-talet fann man att vattentillgången skulle komma att bli ett problem för kanalen, vilket ledde till att Maddendammen över Chagresfloden ovanför Gatúnsjön byggdes. Dammen, som stod färdig 1935, skapade Alajuelasjön, som utgör ett extra vattenmagasin för kanalen.[11][12] 1939 genomfördes ytterligare stora förbättringar: nya slussar för kanalen, stora nog att släppa igenom USA:s större krigsfartyg. Arbetet fortsatte under flera år och betydande utgrävningar utfördes, men projektet lades ned efter Andra världskriget.[13][14]

Efter kriget blev USA:s kontroll över kanalen och kanalområdet en stridsfråga då relationen mellan Panama och USA blev allt mer spänd. Många panamaner ansåg att kanalområdet tillhörde Panama; studenter protesterade men möttes av stängsel och ökad militär närvaro.[15] Förhandlingar om ett nytt fördrag inleddes 1974, och ledde till Torrijos-Carterfördragen. Dessa undertecknades av USA:s president Jimmy Carter och Omar Torrijos från Panama 7 september 1977, och ledde till en process för att överlämna kanalen till Panama. Trots att det var kontroversiellt i USA ledde fördraget till att kontrollen över kanalen 31 december 1999 överlämnades till Panama Canal Authority.