Nuvarande Torneås historia började med att Svensarö i Torne älvs mynning började bebyggas. Planer på att anlägga en stad längst upp i Bottenviken hade redan Johan III som 1585 gav uppdrag åt Gerhard Eimer att utföra stadsplaner. Av dessa blev ingenting av. Nya stadsplaner gjordes 1604 av Mäster Daniel (förmodligen Daniel Brandt i Uleåborg), men inte heller detta ledde till några resultat. Gustav II Adolf lät så Olof Bure planera ett antal städer i Norrland och Finland 1620. Henrik Lilius har skrivit om Bures arbete i Finland, att Bure utgick från terrängen och gjorde sedan planerna, tvärt emot hur andra stadsplanerare arbetade. Nuvarande gatunät härrör från Bures stadsplan. Huvudgatan löper parallellt med stranden, och torget är placerat i dess mitt där gatan är kurvad. Kvarteren längs huvudgatan är tämligen rätvinkliga. Stadsbilden har inte utgått från kyrkans läge, som är lite avskuret från stadskärnan. Nicodemus Tessin d.ä. gjorde om stadens yttre avgränsning 1646, vilket Erik Niure fullföljde 1648 genom att anlägga ett nytt staket.[1]

Ryssarna brände ner Torneå under början av 1700-talet. Lantmätare Hans Kruse fick därefter, 1718, i uppdrag att förflytta staden något söderut. Kruse bevarade den gamla stadsbilden, och staden förstorades genom att huvudgatan gjordes längre. Till Kruses verk hör att bredda huvudgatan, och anläggandet av en till huvudgata. Han gjorde också de gamla gatorna något rakare.[2]

Torneå församling lydde under Nedertorneå församling fram till 1896, då Torneå blev eget pastorat.[3]

1 januari 1957 överfördes ett område med 1 140 personer till Torneå stad från Nedertorneå kommun.[4]