På 1500-talet kom präster från olika religiösa ordnar för att evangelisera i Amerika, och tog kristendomen till inhemska samhällen. Två av dessa missionsordnar var Franciskanerorden och Jesuitorden, som båda så småningom nådde gränsstaden Santa Cruz de la Sierra och sedan begav sig in i Chiquitania. Missionärerna antog strategin att samla den ofta nomadiska befolkningen i större samhällen kallade reduktioner för att mer effektivt kristna dem. Denna inställning hade sitt ursprung i den koloniala erans syn på ”indianerna” som omyndiga, som måste skyddas och guidas av europeiska missionärer för att inte falla offer för synden. Reduktionerna konstruerades vanligen som instrument för att göra det möjligt för infödingar att anta europeisk livsstil och värderingar; så var inte fallet med jesuitreduktionerna, utan jesuiterna lät invånarna behålla många förkoloniala kulturella sedvanor.[1]

Ankomst till Vicekungadömet Peru

Med tillstånd från kung Filip II av Spanien reste en grupp jesuiter till Vicekungadömet Peru 1568, cirka 30 år efter att franciskaner, dominikaner, augustiner och mercedarier kommit till området. Jesuiterna etablerade sig i Lima 1569 innan de flyttade österut mot Paraguay; 1572 nådde de Audience of Charcas i dagens Bolivia. Då de inte tilläts grunda egna bosättningar, byggde de kapitelhus, kyrkor och skolor i redan existerande bosättningar, såsom i La Paz, Potosí och La Plata (dagens Sucre).[webb 1][webb 2]

1587 kom den första jesuiterna, Fr. Diego Samaniego och Fr. Diego Martínez, till Santa Cruz de la Sierra, beläget alldeles söder om den plats där den framtida missionen San José de Chiquitos skulle komma att grundas. 1592 var man tvungen att flytta bosättningen 250 km västerut på grund av konflikter med urbefolkningen, även om lämningar av staden ännu finns i fornminnet Santa Cruz la Vieja. Jesuiterna drog inte igång missioner i dalgångarna nordost om cordillera förrän på 1600-talet. De två centralområdena för deras aktiviteter var i provinsen Moxos, belägen i departementet Beni och i provinsen Chiquitania (på denna tid kort Chiquitos) i departementet Santa Cruz de la Sierra.[webb 2] 1682, grundade Fr. Cipriano Barace de första jesuitreduktionerna i Moxos, i Loreto.

Jesuiterna i Chiquitania  Karta över Sydamerika, Karibien och östra delen av Nordamerika. Flera administrativa regioner är markerade, däribland i norra Sydamerika, Nya Kungariket Granada, som grovt räknat täckte dagens Venezuela, regionen Guyanas och delar av Colombia. Dagens Ecuador, Peru och Bolivia är grovt räknat innefattat på kartan i Vicekungadömet Peru. Dagens Uruguay, Paraguay och delar av Argentina och Brasilien är markerade som tillhörande Paraguay. Santa Cruz de la Sierra är på kartan markerad i vicekungadömet Peru nära gränsen till dåtidens Paraguay. Karta från 1732 över Paraguay och Chiquitos med missionerna San Xavier (S. Xavier), Concepción (Concepc.), San Rafael de Velasco (S. Raphael), San Miguel de Velasco (S. Miguel), San José de Chiquitos (San Joseph) och San Juan Bautista (S. Juan).

Medan missionssamhällena i Paraguay blomstrade, visade sig evangelisationsarbetet hos Guarani vara besvärligt. Med stöd av Agustín Gutiérrez de Arce, Santa Cruz guvernör, fokuserade jesuiterna sina krafter på Chiquitania, där den kristna läran lättare accepterades.[webb 3] Mellan 1691 och 1760 grundades elva missioner i området;[webb 4] dock innebar bränder, översvämningar, farsoter, hungersnöd och attacker från fientliga stammar och slavhandlare att många missioner var tvungna att återgrundas eller återuppbyggas.[2] Chiquitosmissionerna kom undan storskaliga epidemier, till skillnad från de i Paraguay, främst tack vare sina avlägsna lägen och bristen på transportinfrastruktur.[3][4]

Den första jesuitreduktionen i Chiquitania var missionen San Francisco Xavier, grundad 1691 av jesuitprästen José de Arce. I september 1691 avsåg de Arce och Br. Antonio de Rivas att möta upp sju andra jesuitpräster vid Paraguayfloden för att skapa en förbindelse mellan Paraguay och Chiquitos. Den begynnande regnperioden drog med sig dåligt väder så Arce och hans följeslagare kom inte längre än till den första byn. Den lokala Piñocastammen, som led av farsot, bad Arce och Rivas att stanna och lovade att bygga ett hus och en kyrka till Jesuiterna, något som var gjort till slutet av året. Missionen flyttade ett antal gånger fram till 1708 då den grundades på sin nuvarande plats.[webb 3]

Ytterligare tio missioner grundades i Chiquitania av jesuiterna under tre perioder: 1690-talet, 1720-talet och efter 1748. På 1690-talet grundades fem missioner: San Rafael de Velasco (1696), San José de Chiquitos (1698), Concepción (1699) och San Juan Bautista (1699). San Juan Bautista ingår inte i världsarvet, av vilken endast en ruin av ett stentorn finns kvar nära den moderna byn (San Juan de) Taperas.

Spanska tronföljdskriget (1701–1714) orsakade en brist på missionärer och instabilitet i reduktionerna, så några nya missioner kom inte till under denna period. 1718 var San Rafael den största av missionerna i Chiquitos, och kunde inte med sina 2 615 invånare[3] klara av en växande befolkning. 1721 grundade därför jesuiterna Felipe Suárez och Francisco Hervás en avpjäkning till San Rafael, missionen San Miguel de Velasco. I söder grundades San Ignacio de Zamucos 1724 som dock övergavs 1745; inget av denna finns kvar idag.[webb 3][4]

En tredje period av missionsgrundande inleddes 1748 då San Ignacio de Velasco grundades. Missionen ingår inte i världsarvet, men dess kyrka är icke desto mindre en till stor del trogen 1900-talsrekonstruktion – i motsats till en renovering (den avgörande punkten för att få ingå i världsarvet) – av det andra Jesuit-templo uppfört 1761. 1754 grundade jesuiterna missionen Santiago de Chiquitos. Också denna kyrka är en rekonstruktion, som daterar sig till början av 1900-talet och därmed inte heller ingår i världsarvet. 1755 grundades missionen Santa Ana de Velasco av jesuiten Julian Knogler; vilken är den mest autentiska av de sex världsarvsmissionerna från den koloniala eran. Den sista missionen som instiftades i Chiquitania grundades av jesuiterna Antonio Gaspar och José Chueca som Santo Corazón 1760. Dock återstår ingenting av den ursprungliga bosättningen i den moderna byn.[2][webb 2]

Jesuiterna i Chiquitania hade ett sekundärt mål, vilket var att säkra en mer direkt väg till Asunción än den väg som användes via Tucumán och Tarija för att koppla samman Chiquitania med jesuitmissionerna i Paraguay.[webb 5] Missionärerna i Chiquitos grundade sina bosättningar allt längre österut i riktning mot Paraguayfloden, medan de söder om Asunción flyttade närmre Paraguayfloden genom att nya missioner grundades norrut, och därigenom undvek den ogenomträngliga Chacoregionen. Även om Ñuflo de Chávez hade försökt skapa en väg genom Chaco under en tidig expedition 1564, hade efterföljande jesuitutforskningar från Chiquitos (exempelvis 1690, 1702, 1703 och 1705) varit utan framgång. Jesuiterna stoppades av de fientliga stammarna Payaguá och Guaycuru samt av de ogenomträngliga våtmarkerna i Jarayes. 1715 gav sig de Arce, en av grundarna till den första missionen i San Xavier, iväg från Asunción på Paraguayfloden med den flanderska prästen Bartolomé Blende. Payaguákrigare dödade Blende under resan, men de Arce kämpade sig vidare för att ta sig till San Rafael de Velasco i Chiquitania. På återresan till Asunción dödades även han i Paraguay. Inte förrän 1767, då missionerna hade inkräktat tillräckligt långt in i den fientliga regionen och alldeles innan jesuiterna utvisades från Nya världen, lyckades José Sánchez Labrador ta sig från Belén i Paraguay till Santo Corazón, den östligaste av Chiquitos missioner.[webb 1]

Utvisning och senare utveckling  Folkmängd i jesuitmissionerna i Chiquitos.

Som ett resultat av Madridfördraget den 13 januari 1750 överfördes sju missioner i den nutida delstaten Rio Grande do Sul i Brasilien från spansk till portugisisk kontroll. De infödda guaranifolket var missnöjda med att deras land kom i händerna på Portugal (deras fiende för över ett århundrade) och gjorde uppror mot beslutet, vilket ledde till Guaranikriget.[5] I Europa, där jesuiterna attackerades, anklagades de för att stödja upproret och försvara de infödda.[5] 1758, anklagades jesuiterna för att konspirera att mörda kungen av Portugal, känd som Távoraaffären.[6] Alla medlemmar av jesuitorden avhystes från portugisiska territorier 1759,[7] och från franska territorier år 1764.[8] 1766 anklagades Jesuiterna att orsakat Esquilacheupploppet i Madrid; vilket ledde till att Karl III av Spanien i februari året efter signerade ett kungligt dekret som innebar utvisning av alla Jesuiter i de Spanska territorierna.[5]

Från denna tid och framåt var religiösa och sekulära administrationen helt separerade.[webb 6] Vid tiden för utvisningen, betjänade 25 Jesuiter en kristnad befolkning på minst 24 000,[nb 1] i de tio missionerna i Chiquitania.[3] Chiquitosmissionernas egendomar inkluderade 25 estancias (rancher) med 31 700 nötkreatur och 850 hästar. Biblioteken i de olika bosättningarna hade tillsammans 2 094 volymer.[webb 7]

I september 1767, hade alla utom fyra jesuiter lämnat Chiquitania, och de avreste följande april månad. Spanjorerna såg det som nödvändigt att upprätthålla bosättningarna som en buffert mot Portugisisk expansion. Ärkebiskopen i Santa Cruz de la Sierra, Francisco Ramón Herboso, grundade ett nytt styrningssystem, mycket likt det som satts upp av jesuiterna. Han föreskrev att varje mission skulle ledas av två sekulära präster, en för att ta hand om de andliga behoven medan den andre rådde över allt annat – politiskt och ekonomiskt – angelägenheter för missionens administration. En förändring var att indianerna tilläts idka handel. Bristen på präster och den låga kvaliteten på de som utsågs av biskopen (nästan ingen av dem talade lokalbefolkningens språk och i en del fall hade de inte prästvigts) ledde till en snabb allmän nedgång av missionerna. Prästerna bröt också mot etiska och religiösa koder, lade beslag på större delen av missionernas inkomster och uppmuntrade smugglingshandel med portugiserna.[webb 6][9]

Inom två år efter utdrivandet av jesuiterna, hade Chiquitosmissionernas folkmängd minskat till under 20 000.[webb 8] Trots den allmänna nedgången för bosättningarna, hölls kyrkobyggnaderna i skick och i en del fall även utvidgade av invånarna. Byggandet av kyrkan i Santa Ana de Velasco skedde under denna period. Bernd Fischermann, en antropolog som studerade Chiquitano, föreslår tre skäl till att Chiquitano bevarade arvet efter jesuiterna även efter de utvisats:[webb 9] minnet av deras välstånd med jesuiterna; deras önskan att framstå som civiliserade kristna inför mestiser och vita människor; och att bevara den etnicitet som sprungit ur en blandning av olika kulturellt skilda grupper blandat med ett påtvingat gemensamt språk[nb 2] och sedvanor de lärt sig av jesuiterna

 Chiquitosindianer som konverterat till kristendom i en teckning av Alcide d'Orbigny från 1831

I januari 1790, avslutade Audiencia i Charcas stiftens misskötsel och världsliga angelägenheter delegerades till civila administratörer i hoppet att göra missionerna ekonomiskt mer framgångsrika.[webb 6] Sextio år efter jesuiternas utvisning var kyrkorna ännu aktiva center för tillbedjan, såsom rapporterades av den franska naturalisten Alcide d'Orbigny under hans uppdrag i Sydamerika 1830 och 1831. Även om mycket minskat ekonomiskt och politisk, var kulturen som jesuiterna grundat ännu närvarande. Enligt d'Orbigny, var söndagsmässans musik i San Xavier bättre än den han hört i Bolivias rikaste städer.[10][11] Folkmängden i Chiquitaniamissionerna nådde ett minimum på omkring 15 000 invånare 1830.[webb 3] 1842 besökte Francis de Laporte de Castelnau, en fransk forskningsresande, området och refererandes till kyrkan i Santa Ana de Velasco, utropade: "Denna vackra byggnad, omgiven av trädgårdar, presenterar en av de mest imponerande vyerna man kan tänka sig."[webb 8]

År 1851 hade dock missionernas reduktionssystem försvunnit. Antalet mestiser som hade flyttat in i området i sin strävan efter mer land, började överstiga den gamla ursprungsbefolkningen. Med skapandet av provinsen José Miguel de Velasco 1880, delades Chiquitania upp i fem administrativa delar. Med gummiboomen i slutet av århundradet, kom fler bosättare till området och grundade stora haciendor, som flyttade ut de ekonomiska aktiviteterna och urbefolkningen från städerna.[webb 8]

1931 gavs missionernas andliga administration till tyskspråkiga franciskanermissionärer. Den kyrkliga kontrollen flyttade tillbaka till området med skapandet av Apostoliska vikariatet i Chiquitos i San Ignacio centrum för de få av ursprungsbefolkningen som bor i periferin.[12]

1972 påbörjade den schweiziska arkitekten och dåvarande jesuitprästen Hans Roth ett omfattande restaureringsprojekt av missionernas kyrkor och många koloniala byggnader som låg i ruiner. Dessa kyrkor finns i sin nuvarande form, tack vare Roths ansträngningar, som arbetade på restaureringen med några få kollegor och många lokala invånare fram till sin död 1999. Restaureringsarbetena har sedan fortsatt sporadiskt in på 2000-talet under lokalt ledarskap.

Sex av reduktionerna blev uppsatta på världsarvslistan 1990. Kyrkorna i San Ignacio de Velasco, Santiago de Chiquitos och Santo Corazón har rekonstruerats från grunden och ingår inte i världsarvet. I San Juan Bautista finns bara ruiner. Världsarvskommittén listade missionerna under kriterium iv och v, för den kristna religiösa arkitekturens anpassning till den lokala omgivningen och den unika arkitekturen uttryckt i form av träkolonner och balustrar. ICOMOS varnade nyligen för att de traditionella arkitektoniska byggnadsverken som hör till världsarvet har blivit sårbart efter jordbruksreformerna 1953 som hotade den ömtåliga socioekonomiska infrastrukturen i regionen. Vid tiden för nomineringen, skyddades det blivande världsarvet av Pro Santa Cruz-kommittén, Cordecruz,[nb 3] Plan Regulador de Santa Cruz[nb 4] samt de lokala borgmästarkontoren i missionsorterna.[webb 4]

Referensfel: <ref>-taggar finns för en grupp vid namn "webb", men ingen motsvarande <references group="webb"/>-tagg hittades
Referensfel: <ref>-taggar finns för en grupp vid namn "nb", men ingen motsvarande <references group="nb"/>-tagg hittades