Området som nu heter Bolivia kallades tidigare "Övre Peru" eller "Charcas" och styrdes av vicekungen av Peru som residerade i Lima.[1] Lokala regeringar kom från Audiencia de Charcas i Chuquisaca (La Plata – nuvarande Sucre). Bolivianska silvergruvor bidrog mycket till det spanska imperiets välgång. En stor skara infödda slavar användes som arbetskraft. När det spanska kungliga styret försvagades under Napoleonkrigen, växte känslorna mot den koloniala makten.

Oberoendet proklamerades 1809, men 16 år av stridigheter följde innan republiken grundades 6 augusti 1825, namngiven efter Simón Bolívar.

Under ledning av marskalk Andres de Santa Cruz, invaderade Bolivia 1836 Peru för att återinsätta den avsatte presidenten, general Luis Orbegoso.[2] Peru och Bolivia bildade den peru-bolivianska konfederationen med de Santa Cruz som överbeskyddare.[1] Efter spänningar mellan konfederationen och Chile, förklarades krig av Chile 28 december 1836. Argentina, Chiles allierade, förklarade krig mot konfederationen 9 maj 1837. De peru-bolivianska styrkorna vann flera viktiga slag, bland annat seger över den argentinska expeditionen och segern över den första chilenska expeditionen på Paucarpatafälten nära staden Arequipa. På samma fält undertecknades Paucarpatadekretet som innebar en ovillkorlig kapitulation för den chilenska och perurebelliska armén. Dekretet försäkrade att Chile skulle dra sig tillbaka från Peru-Bolivia, att de skulle återlämna erövrade konfederationsfartyg, normaliserade ekonomiska relationer samt att konfederationen skulle återbetala peruanska skulder till Chile. Offentliga protester mot överenskommelsen tvingade dock regeringen att säga nej till den. Chilenarna organiserade en andra expeditionsstyrka och anföll den peru-bolivianska konfederationen med seger på Yungayfälten[2] där de använde de vapen och utrustning som Santa Cruz hade låtit dem få tillbaka. Efter detta slag flydde Santa Cruz till Ecuador och den peru-bolivianska konfederationen upplöstes.[3]

Efter oberoendet från Peru invaderade Perus president, general Gamarra, Bolivia i ett försök att återförena de båda länderna under den peruanska flaggan. Perus armé förlorade vid slaget i Ingaví 20 november 1841, där general Gamarra själv dödades. Den bolivianska armén under ledning av general José Ballivián startade då en motoffensiv med målet ett erövra den peruanska hamnen i Arica nu i Chile. År 1842 skrev båda länderna under ett fredsavtal som avslutade kriget.

På grund av en period med ekonomisk instabilitet från början till mitten av 1800-talet, visades Bolivias svaghet under Stillahavskrigen 1879-1883, under vilka de förlorade tillgången till havet och de där intilliggande nitratfälten, tillsammans med att de tvingades lämna hamnstaden Antofagasta till Chile.[4] Bolivia förlorade även delstaten Acre (känd för sin gummiproduktion) när Brasilien genom Petrópolisdekretet övertalade delstaten att utträda ur Bolivia 1903.[5]

En ökning i världshandelspriserna på silver gjorde att välfärden och den politiska stabiliteten i Bolivia ökade under slutet av 1800-talet. I början av 1900-talet ersatte tenn silvret som landets viktigaste tillgång för att nå välfärd. En rad regeringar som kontrollerades av den ekonomiska och samhälleliga eliten följde en laissez-faire kapitalistisk politik under de första 30 åren av 1900-talet. Den stora depressionen drabbade landets ekonomi hårt under 1930-talet och kom på sikt att försvagade den vita överklassens maktposition. Istället fick militären mer inflytande över landets politiska liv. Militärens starka inflytande på makten höll i sig in på tidiga 2000-talet.

Levnadsvillkoren för ursprungsbefolkningen, som var den större delen av invånarna i landet, var dock fortsatt svåra. De tvingades att arbeta under primitiva förhållanden i gruvor under vad som liknade feodal status, nekades utbildning samt ekonomiska möjligheter och politiskt deltagande. Bolivias förlust mot Paraguay i Chacokriget (1932–1935) blev en vändpunkt.[1][6]

Revolutionistpartiet Movimiento Nacionalista Revolucionario (MNR) växte fram som ett parti med brett stöd. Efter att deras seger i presidentvalet 1951 hade underkänts, ledde MNR en framgångsrik revolution 1952.[7] Under ledning av president Víctor Paz Estenssoro, införde MNR med starkt folkligt stöd allmän rösträtt, genomförde omfattande jordreformer med utbildning för landsbygdens folk och förstatligade de största tenngruvorna.[8]

Tolv år av tumultartat styre splittrade MNR. 1964 störtade en junta president Paz Estenssoro vid utgången av hans tredje period vid makten.[9] Då president René Barrientos Ortuño, en tidigare medlem av juntan och vald 1966 omkom, följde en rad svaga regeringar. På grund av den allmänna oordningen och de ökade folkliga protesterna, tillsatte militären, MNR och andra överste Hugo Banzer som president 1971. Banzer styrde med stöd av MNR mellan 1971 och 1974. Efter schismer inom koalitionen ersatte han därefter civila med medlemmar ur de väpnade styrkorna och avbröt alla politiska aktiviteter.[10] Ekonomin växte under större delen av Banzers presidenttid, men brott mot de mänskliga rättigheterna och finansiella kriser i slutet av hans styre undergrävde stödet för honom. Han tvingades att utlysa val 1978[11] och Bolivia gick åter igen in i en period av politisk turbulens.

Valen 1979 och 1981 var oavgjorda och präglades av bluffmakeri. Det genomfördes statskupper, motkupper och installerades interimsregeringar. 1980 genomförde general Luis García Meza Tejada en hänsynslös och våldsam kupp som inte hade folkligt stöd. García kom till makten på villkoret att hans regering skulle sitta kvar vid makten under endast ett år, men när året var slut framträdde han i TV där han berättade att han skulle sitta kvar.[12] Hans regering blev känd för brott mot de mänskliga rättigheterna, narkotikahandel och ekonomiskt vanstyre.[13] Under hans presidentperiod, märktes den inflation som senare skulle stjälpa Bolivias ekonomi. Han dömdes 1989[14] i sin frånvaro för flera olika brott, bland annat mord, och utlämnades från Brasilien 1995 för att avtjäna ett 30-årigt fängelsestraff.[5]

Efter att militära rebeller tvingade García Meza att avgå 1981, kämpade ytterligare tre militärregeringar i 14 månader med Bolivias växande problem. Oroligheter tvingade militären att sammankalla den kongress som valdes 1980 och tillåta den att välja en ny president. I oktober 1982, 22 år efter sin första presidentperiod (1956–1960), blev Hernán Siles Zuazo åter igen president.

 

Gonzalo Sánchez de Lozada

Gonzálo Sánchez de Lozada drev hårt sina ekonomiska och sociala reformer. Den mest dramatiska förändringen av Sánchez de Lozadas regering var kapitaliseringsprogrammet under vilket investerare, mestadels utländska, i utbyte mot kapital kunde förvärva 50 procents ägande och kontroll av statliga företag, som till exempel den statliga oljeindustrin, telekommunikationssystem, flygbolag, järnvägar och elektronikindustrin. Reformerna och den ekonomiska omstruktureringen mötte starkt motstånd inom vissa delar i samhället och framkallade upprepade och ibland våldsamma protestaktioner mellan 1994 och 1996, framför allt i La Paz och kokaodlingsregionen i Chapare.[15] Sánchez de Lozadas regering drev igenom en politik som innebar ekonomisk kompensation till odlare i Chapare som frivilligt utrotade olaglig koka. Politiken fick dock litet stöd och i mitten av 1990-talet stod Bolivia för en tredjedel av världens koka som processades till kokain.

Under den perioden blev Bolivias fackföreningars paraplyorganisation, Central Obrera Boliviana (COB), oförmögna att utmana regeringens politik. En lärarstrejk 1995 slogs ned då COB inte kunde mobilisera tillräckligt många av sina medlemmar, däribland bygg- och fabriksarbetare. Staten använde sig av selektiva krigiska lagar för att hålla nere störningarna från lärarna till ett minimum.[16] Lärarna leddes av Trotskijtrogna[17] och ansågs vara den mest militanta fackföreningen inom COB. Deras fall blev ett stort bakslag för COB, som även avslöjades med korruption och inre stridigheter 1996.

I valet 1997 fick ledaren för Acción Democrática Nacionalista (ADN) och tidigare diktatorn general Hugo Banzer 22 procent av rösterna, medan MNR fick 18 procent. Banzer bildade en koalition mellan ADN, MIR, UCS och CONDEPA, som hade majoriteten i den bolivianska kongressen. Kongressen valde honom som president och han tillsattes 6 augusti 1997. Under valkampanjen hade Banzer lovat att avbryta privatiseringen av det statligt ägda oljebolaget YPFB. Detta skulle dock troligen inte kunna genomföras med tanke på Bolivias svaga position i förhållande till internationella storföretag.

Banzers regering fortsatte istället med marknads- och privatiseringspolitiken som hade startats av deras föregångare och den relativt stadiga ekonomiska tillväxten fortsatte fram till Banzers tredje år vid makten. Efter det bidrog regionala, globala och inhemska faktorer till en nedgång. Finansiella kriser i Argentina och Brasilien, sjunkande världshandelspriser på exportprodukter och minskad sysselsättning inom kokasektorn pressade ner Bolivias ekonomi. Dessutom blev en omfattande korruption inom den offentliga sektorn känd. Dessa faktorer bidrog till ökade protester från samhället under den andra halvan av Banzers presidentperiod.

I början av sin regeringsperiod inrättade Banzer speciella polisstyrkor som fysiskt skulle utrota den illegala kokaodlingen i Chapareregionen. Politiken orsakade en fyraårig nedgång i Bolivias kokaproduktion vilket ledde till att Bolivia blev en relativt liten leverantör av koka för kokainframställning. De människor som blev arbetslösa på grund av kokautrotningen strömmade in till städerna,[18] framför allt till El Alto, slumområdet nära La Paz. Jaime Paz Zamoras parti MIR, som stödde denna politik, var Banzers koalitionspartner under hela regeringsperioden.

Banzer lämnade presidentposten 6 augusti 2001 sedan han hade fått diagnosen cancer. Han avled mindre än ett år senare. Hans amerikanskutbildade vicepresident, Jorge Fernando Quiroga Ramírez var president under det sista året av hans period.

Konstitutionen tillät inte Quiroga att delta i presidentvalet 2002.

I de nationella valen i juni 2002 vann den tidigare presidenten Gonzalo Sánchez de Lozada (MNR) med 22,5 procent av rösterna, före den kokaförsvarande indianske bondeledaren Evo Morales (Movimiento al Socialismo, MAS) med 20,9 procent. Morales vann över populistledaren Manfred Reyes Villa (Nueva Fuerza Republicana NFR) med endast 700 röster, och fick därmed en plats i kongressvalet mot Sánchez de Lozada 4 augusti 2002.

En överenskommelse i juli 2002 mellan MNR och fjärdeplacerade MIR, som åter igen letts i ett val av den tidigare presidenten Paz Zamora, försäkrade kongressens val av Sánchez de Lozada som president och 6 augusti svor han presidenteden för andra gången. MNR:s plattform innehöll tre övergripande frågor: Ekonomisk återaktivering (inklusive jobbskapande), arbete mot politisk korruption samt social integration.[19]

Det bolivianska presidentvalet hölls 18 december 2005. De två huvudkonkurrenterna var Juan Evo Morales Ayma från MAS och Jorge Quiroga, ledare för Poder Democratico y Social (PODEMOS) och tidigare ledare för Acción Democrática Nacionalista (ADN).

Morales vann valet med 53,74 procent av rösterna, en absolut majoritet som är ovanlig i bolivianska val. Han svor presidenteden 22 januari 2006 för en femårig regeringsperiod. Före hans officiella installation i La Paz, installerades han i en Aymararitual på den arkeologiska platsen Tiwanaku inför tusentals människor ur Aymarabefolkningen och representanter från hela Latinamerika.[20] Även om detta var symboliskt så var inte ritualen historiskt baserad och i huvudsak besökt av Aymaras, inte den stora Quechuatalande befolkningen. Efter den spanska erövringen i början av 1500-talet har denna region, med en majoritet ursprungsbefolkning, styrts av ättlingar till europeiska immigranter med endast ett fåtal mestiser vid makten. Morales, som själv är Aymara,[21] ser detta som att "500 år av kolonisering är över och att en ny era har börjat".[20]

Hans presidentseger har även satt nytt fokus för det amerikanska drogkriget i Sydamerika och dess tyngd på utrotning av koka. Den USA-stödda "Plan Dignidad"[18] (värdighetsplanen), som är ägnad att minska kokainproduktionen till noll, ses av många bolivianer som en attack på deras levebröd och sätt att leva. Morales som själv är en ledare för många kokaodlare har sagt att hans regering kommer att försöka förbjuda droger, men han vill bevara den legala marknaden för kokablad och arbeta för export av lagliga kokaprodukter.[21]

1 maj 2006 tillkännagav Morales sina intentioner att åter igen förstatliga bolivianska olje- och gastillgångar.[19]

Socialisten Evo Morales styrde Bolivia i 14 år, längre än någon tidigare president, men tvingades avgå 2019 efter ett ifrågasatt val som utlöste våldsamma protester. En högerorienterad övergångsregering styrde landet fram till ett nytt val ett år senare, i vilket Morales partikamrat Luis Arce vann en övertygande seger.[22]

^ [a b c] ”Historyworld - History of Bolivia”. Arkiverad från originalet den 27 september 2007. https://web.archive.org/web/20070927210722/http://www.historyworld.net/wrldhis/PlainTextHistories.asp?groupid=2347&HistoryID=ac11. Läst 7 juni 2007.  ^ [a b] ”Wars of the world – War of the Peruvian-Bolivian Confederation 1836-1839”. Arkiverad från originalet den 18 september 2016. https://web.archive.org/web/20160918055410/https://www.onwar.com/aced/chrono/c1800s/yr30/fpbconfed1836.htm. Läst 9 juli 2016.  ^ ”Encyclopedia of World Biography - Andrés de Santa Cruz”. Arkiverad från originalet den 17 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071017211142/http://www.bookrags.com/biography/andres-de-santa-cruz/. Läst 7 juni 2007.  ^ ”United States Department of State – Background Note: Bolivia”. Arkiverad från originalet den 16 oktober 2006. https://web.archive.org/web/20061016204914/http://www.state.gov/r/pa/ei/bgn/35751.htm. Läst 7 juni 2007.  ^ [a b] Instituto Nacional de Estadística – Época Republicana (1900–2000) Bolivias statistiska institut – historia 1900–2000 av Carlos D. Mesa Gisbert ^ Harold Osborne (1954). Bolivia: A Land Divided. London: Royal Institute of International Affairs  ^ San Jose State University – The National Revolution of 1952 in Bolivia Arkiverad 18 juni 2016 hämtat från the Wayback Machine. av Thayer Watkins ^ ”Truman State University – La Revolución (1952–1964)”. Arkiverad från originalet den 6 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160306150149/http://revolutions.truman.edu/bolivia/revolution.htm. Läst 7 juni 2007.  ^ Federal Research Division, Library of Congress Arkiverad 16 februari 2017 hämtat från the Wayback Machine. A Country Study: Bolivia - The Unfinished Revolution sid.37-39   PDF ^ Federal Research Division, Library of Congress Arkiverad 16 februari 2017 hämtat från the Wayback Machine. A Country Study: Bolivia – The Banzer Regime Sid. 43-45   PDF ^ ”Encyclopedia of World Biography on Hugo Banzer Suárez”. Arkiverad från originalet den 10 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160310122639/http://www.bookrags.com/biography/hugo-banzer-suarez/. Läst 7 juni 2007.  ^ Ireland.com – Astroturfing all the way to No 1 Arkiverad 14 augusti 2016 hämtat från the Wayback Machine. av Brian Boyd ^ Federal Research Division, Library of Congress Arkiverad 16 februari 2017 hämtat från the Wayback Machine. A Country Study: Bolivia – Transition to democracy Sid.45-47  PDF ^ Federal Research Division, Library of Congress Arkiverad 16 februari 2017 hämtat från the Wayback Machine. A Country Study: Bolivia – The Legislature Sid.172-176   PDF ^ University of Maryland – Chronology for Indigenous Highland Peoples in Bolivia Arkiverad 29 maj 2009 hämtat från the Wayback Machine. ^ Världsbanken – Report no. 33493, Bolivia country assistance evaluation (även som PDF-dokument) ^ Världsbanken – The Bolivian Education Reform 1992-2002: Case Studies in Large-Scale Education Reform av Manuel E. Contreras och Maria Luisa Talavera Simoni (även som PDF-dokument) ^ [a b] Latin American and Caribbean Center at Florida International University – Has Bolivia Won the War? Lessons from Plan Dignidad av Eduardo A. Gamarra (även som ) ^ [a b] Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet cia ^ [a b] ”Pravda.Ru – Bolivia's Evo Morales, voted by the people and blessed by ancient gods”. Arkiverad från originalet den 20 december 2016. https://web.archive.org/web/20161220085920/http://www.pravdareport.com/world/americas/23-01-2006/9540-morales-0/. Läst 4 december 2016.  ^ [a b] The Guardian – 'Coca is a way of life' Arkiverad 3 februari 2008 hämtat från the Wayback Machine. av Steve Boggan ^ ”Bolivia”. www.ui.se. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2021. https://web.archive.org/web/20211009201042/https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/sydamerika/bolivia/. Läst 9 oktober 2021.