Gamle Stavanger är ett historiskt område i staden Stavanger i Rogaland, Norge. Området består till stor del av restaurerade träbyggnader som byggdes på 1700-talet och i början av 1800-talet.

I efterdyningarna av andra världskriget skapades en ny stadsplan för Stavanger. Det innefattade att rasera de flesta av de gamla träbyggnaderna i stadskärnan och ersätta dem med nya moderna konstruktioner i betong. En enda röst talade emot denna plan, och idag är det känt att Gamle Stavanger har sin existens att tacka Einar Hedén (1916-2001), då stadsarkitekt i Stavanger. År 1956 röstade kommunfullmäktige för att bevara en del av den gamla stadskärnan.

Det område som valdes ut för bevarande var det som ansågs vara minst önskvärt, bestående av små slitna trähus belägna på västra sidan av Vågen. Stavangers inre hamnområde. Detta område har ett urval av bevarade trähus från både 1800- och 1900-talet. En del av husen ägs av kommunen, men de flesta är privatägda. Under åren har området förändrats från förslappad till trendig, och anses idag vara en utvald plats för stadsintresserade med känsla för historia. Gamle Stavanger har vuxit så att den nu omfattar mer än 250 byggnader, varav de flesta är små vita trästugor. I området finns även det norska konserveringsmuseet som visar en typisk fabrik från 1920-talet.

Stavangers kommun har fått flera utmärkelser för bevarandet av Gamle Stavanger. Under Europarådets europeiska arkitekturår 1975 identifierades Gamle Stavanger, tillsammans med den historiska fiskebyn Nusfjord i Nordland och den tidigare gruvstaden Røros i Sør-Trøndelag, som exempel på hur bevarande av gamla byggnader mycket väl kan sammanfalla med användning , och hur rehabilitering kan göras utan att förlora karaktär.