Christofer Columbus kom som den förste europén till Venezuela 1498 under sin tredje resa till Amerika och 1522 upprättades de första permanenta spanska bosättningarna i Sydamerika i dagens Venezuela. Venezuela förblev en del av flera olika spanska kolonier fram till självständigheten 1811, och bildade tillsammans med Colombia och Ecuador Storcolombia 1819. Under de följande självständighetskrigen fram till 1830 ledde flera generaler under Simón Bolívar Venezuelas arméer frihetskampen i Colombia, Panama, Ecuador, Peru och Bolivia.

År 1830 blev Venezuela en självständig republik under ledning av José Antonio Páez, som dominerade politiken till 1848, då han tvingades i exil. Därefter följde en tid av oroligheter och starka motsättningar mellan liberaler och konservativa. År 1870 tog general Blanco makten och skapade lugn med diktatoriska medel.[1]

Under Juan Vicente Gómez' hårda diktatur 1909–1935 förbättrades landets ekonomiska läge i och med oljefynden. Diktaturen och därmed förtrycket upphävdes under 1930-talet, och en ny, mer demokratisk författning antogs 1936. Efter en kupp 1945, organiserad av det största partiet, Acción Democratica, störtades militärdiktaturen men återinfördes efter en ny kupp 1948.[1]

Genom ytterligare en kupp kom Acción Democratica, med dess ledare Rómulo Betancourt som president, åter till makten och tvingade militären dra sig ur inrikespolitiken 1958. Mellan 1959 och 1998 turades socialdemokrater och kristdemokrater om i att styra Venezuela och sociala reformer infördes. År 1975 nationaliserades oljan vilket då förbättrade möjligheterna till vidare reformer.[1]

Oljeintäkterna gjorde att landet var ganska välmående. Sjunkande oljepriser bidrog dock till social oro mot slutet 1980-talet och 1992 genomfördes två kuppförsök som rubbade bilden av ett stabilt land. Oroligheterna fortsatte fram till dess att den tidigare kuppledaren Hugo Chávez valdes till president. Han tillträdde 1999, genomförde och grundlagssamling för att frånta parlamentet dess makt och inledde vad han kallade ”den bolivarianska revolutionen”, ett delvis hemsnickrat socialistiskt samhällsexperiment[2].

Hugo Chávez dog 2013 och efterträddes som president av Nicolás Maduro. Landet befinner sig i en djup kris och ett 50-tal stater i världen erkänner inte dess regering. Ekonomin är i fritt fall med djup misär och utbredd våldsbrottslighet som följd. Det auktoritära styret under Chávez efterträdare Nicolás Maduro har lett landet med järnhand.[3]