Namnet Singapore härrör från de malajiska orden singa (lejon) och pura (stad), vilka i sin tur kommer från sanskritorden सिंह, siṃha, och पुर, pura.[1] Därför är Singapore också känt som Lejonstaden. Namngivningen tillskrivs en prins vid namn Sang Nila Utama, som enligt folktraditionen som första levande varelsen på ön såg ett lejon och därför valde att kalla den Singapura.[2]

De första källorna som nämner Singapore är kinesiska texter från 200-talet e.Kr. Ön var en utpost till Srivijayariket på Sumatra och hade ursprungligen det javanesiska namnet Temasek (vilket betyder havsstad). Temasek framträdde som en betydande handelsstad, men minskade senare i betydelse. Det finns få lämningar av det gamla Temasek i Singapore, men arkeologer har hittat belägg för civilisationen, samt för andra bosättningar. Mellan 1500-talet och det tidiga 1800-talet var Singapore en del av Sultanatet Johor. Under de malajisk-portugisiska krigen 1613, tände portugisiska soldater eld på Singapore.[3]

 Staty föreställande Thomas Stamford Raffles av Thomas Woolner, rest på den plats där han först landsteg på Singapore. Han betraktas som grundaren av det moderna Singapore.

År 1819 undertecknade Sir Thomas Stamford Raffles, en tjänsteman vid Brittiska Ostindiska Kompaniet, ett fördrag med sultanen av Johor; han upprättade också Singapore som handelsplats. Singapore växte genast och olika etniska grupper började invandra. Singapore blev senare en brittisk kronkoloni 1867. Efter ett antal koloniala territorieutvidgningar höjde Brittiska imperiet, på grund av dess strategiska läge vid de välanvända handelsrutterna som förband Europa med Kina, Singapores status till att bli en transitohamnstad.[4]

Under andra världskriget invaderade, i slaget om Malackahalvön, den Kejserliga japanska armén Brittiska Malaya och det omkringliggande området, som kulminerade i slaget om Singapore. Britterna var oförberedda och blev, trots att de hade fler soldater, snabbt besegrade. De kapitulerade till japanerna den 15 februari 1942. Japanerna döpte om Singapore till Shōnan-tō (昭南島), japanska för "Ljusa söder-ön", och ockuperade till dess att britterna, en månad efter japanska kapitulationen i september 1945, kom tillbaka och återtog ön.[5]

Singapore blev 1959 en självstyrande stat, med Yusof bin Ishak som första statschef och efter valen 1959 med Lee Kuan Yew från People's Action Party (PAP) som första premiärminister. Efter en folkomröstning 1962 anslöt sig i september 1963 Singapore - tillsammans med Malaya, Sabah och Sarawak - till Federationen Malaysia, som stat med autonoma befogenheter. Singapore uteslöts från federationen den 7 augusti 1965, efter att en ideologisk konflikt utvecklats mellan delstatsregeringen, ledd av PAP, och den federala regeringen i Kuala Lumpur. Singapore fick officiell suveränitet två dagar senare 9 augusti 1965, vilket senare blev Singapores nationaldag. Malaysia var det första landet som erkände Singapore som självständig stat.[6]

Det nya landet hade problem som massarbetslöshet, bostadsbrist samt brist på mark och naturtillgångar såsom petroleum. Samtidigt fanns styrkor som att det hade en världsledande hamn och var ett regionalt kommersiellt centrum. Under Lee Kuan Yews tid som premiärminister från 1959 till 1990 minskade hans administration arbetslösheten, höjde levnadsstandarden och genomförde ett storskaligt bostadsförsörjningsprogram. Landets ekonomiska infrastruktur utvecklades, hotet om raskonflikter eliminerades och ett oberoende försvarssystem upprättades. Singapore utvecklades mot slutet av 1900-talet från ett u-land till ett i-land.[7]

År 1990 efterträdde Goh Chok Tong Lee Kuan Yew som premiärminister. Under hans regeringstid hanterade landet de ekonomiska effekterna av den ekonomiska krisen i Östasien 1997, utbrottet av SARS 2003, samt terroristhot från Jemaah Islamiah (JI). År 2004 blev Lee Hsien Loong, äldste son till Lee Kuan Yew, landets tredje premiärminister.[8][9]