Afghanistans historia kan spåras mycket långt tillbaka i tiden. Redan 9000–6000 f.Kr. bedrevs det jordbruk och boskapsskötsel i området och på 4000-talet fanns där en storartad stadskultur. Genom sitt läge mellan Syd-, Väst och Centralasien har området varit viktigt för handeln och mottagit kulturella influenser från många håll. Området har många gånger invaderats av stormakter och mera tillfälliga erövrare men också varit centrum för riken som varit mycket större än det nuvarande Afghanistan.

Det område som idag utgör Afghanistan ligger i skärningspunkten mellan olika makt- och kulturområden och har inte utgjort en separat enhet förrän på 1700-talet. Hela eller delar av området har hört till riken med centrum i Iran, Centralasien och Indien, och delar av området har också utgjort centrum för större riken. Det har också skett flera stora invasioner från långväga imperiebyggare, och området har varit viktigt för handeln mellan Östasien och Medelhavsområdet. Därmed har kulturen utvecklats genom påverkan från många olika håll.

Forntiden och antiken  Baktrisk kamel i mässing från c.a 2000 f.Kr, mått c.a 9 cm. Funnen i Baktrien (Norra Afghanistan / Södra Centralasien. Hellenistisk plakett i förgyllt silver, föreställande Kybele och Nike i en vagn dragen av två lejon. Mått c.a 25 cm. C:a 300 f. Kr.

Området har varit bebott mycket länge. I den norra delen av landet har man hittat 50 000 år gamla lämningar av en människa tillsammans med verktyg. I samma område fanns under yngre stenåldern (9000–6000 f.Kr.) en kultur baserad på jordbruk och boskapsskötsel. Vid Helmandflodens delta i Sistanbäckenet, som idag delas mellan Iran och Afghanistan, uppstod på 4000-talet f.Kr. stadskulturen Shar-e Sokhta som utvecklades till en av de största stadsbildningarna mellan Persien och Indien.

Någon gång på 2000-talet f.Kr. bosatte sig de indoeuropeiska arierna i området. Sedan dess är dess historia nära sammanknuten med den övriga iranska världen där den zoroastriska religionen kom att dominera. Balkh i norr blev på 500-talet f.Kr. huvudstad i den persiska provinsen Baktrien och ett viktigt ekonomiskt centrum. Hela det område som utgör nutida Afghanistan ingick på 500–300-talen f.Kr. i det persiska akemenidiska väldet.

Alexander den store erövrade området år 330 f.Kr. Han grundade Herat som en grekisk kolonistad, levde några år i Balkh och lade grunden till ett hellenistiskt rike i Baktrien. Ungefär samtidigt blev området söder om Hindukush en del av det indiska Mauryariket som introducerade buddhismen i området.

Redan före vår tideräknings början skedde handel mellan Öst- och Sydasien och länderna kring Medelhavet, och en del av det nät av handelsvägar som med ett gemensamt namn kallades Sidenvägen gick genom det som nu är Afghanistan. Wakhankorridoren mellan Pamir och Hindukush var en viktig passage[1] och Balkh, Bamiyan, Herat, Badakhshan och Kabul låg utefter handelsvägarna. Detta gjorde att varor och idéer från både öst och väst nådde området.[2]

Från 100 f.Kr. invaderades den norra och östra delen av området av centralasiatiska nomadfolk. De etablerade det buddhistiska Kushanriket som hade sin höjdpunkt på 200-talet e.Kr. Därefter följde några århundraden av nya angrepp från norr och skiftande maktförhållanden.

Arabiska och mongoliska invasioner  Kublai Khan var mongolväldets härskare 1260–1294. Samtida porträtt i kinesisk stil.

År 663 intogs Kabul av arabiska erövrare som tvingade staden att lämna buddhismen och övergå till islam och att betala årliga skatter, men inget av detta blev bestående. Först 871, efter en ny arabisk ockupation, konverterade stadens invånare slutgiltigt till islam, och nästa år besegrade araberna det lilla kungadömet Bamiyan. Därmed blev området en del av den islamiska världen. Med den nya religionen följde ny byggnadskonst och diktkonst.

I början av 1220-talet invaderades området av de mongoliska stammar som enats av Djingis khan. Hans krigföring var mycket hård och skonade varken människor eller byggnader. Efter Djingis Khans död delades riket upp i flera khanat, som först hölls samman under en stor-khan men efter Kublai Khans död 1294 blev självständiga riken. De khaner som härskade över nuvarande Afghanistan övergav så småningom mycket av den mongoliska kulturen till förmån för islam.

På 1380-talet kom en ny mongolisk erövring ledd av den turk-mongoliske härskaren Timur Lenk. Med utgångspunkt från sin huvudstad Samarkand skapade han ett sammanhängande rike från Indus till Svarta havet. Efter hans död 1405 splittrades hans välde genom strider mellan hans ättlingar, timuriderna. Den västra delen hade under 1400-talet sin huvudstad i Herat, som blev ett centrum för persisk litteratur och konst.

Mellan Mogulriket och Persien

Östra delen av nuvarande Afghanistan erövrades år 1504 av mogulfursten Babur, som härstammade från både Djingis Khan och Timur Lenk. När han 1526 erövrade Delhi och etablerade Mogulriket blev området kring Kabul en del av detta rike. Perserna behärskade västra delen kring Herat medan kontrollen över Kandahar växlade mellan de båda imperierna. Området norr om Hindukush behärskades av de uzbekiska khanaten i Chiva och Buchara.

1709 ledde den pashtunske stamhövdingen Mirwais Khan Hotak i Kandahar ett framgångsrikt uppror mot Persien. Han utropade provinsen Kandahar till ett självständigt kungadöme. Hans son Mahmud Hotaki fortsatte bekämpa perserna och utropade sig till 1722 till shah över Persien, men hans efterträdare förlorade 1738 både Persien och Kandahar till Persiens nye härskare Nadir Shah. Nadir Shah fortsatte sitt fälttåg och erövrade 1738–1739 Ghazni, Kabul och Lahore från Mogulriket. De inbördes fientliga pashtunska stammarna i nuvarande Afghanistan enades för att bekämpa honom, men upproret slogs ned och Nadir Shah tvångsförflyttade en del av de upproriska stammarna till områden som än i dag bebos av deras ättlingar. 1747 dödades Nahir Shah av sina egna officerare. Därefter bröt den pashtunske stamledaren Ahmed Durrani loss Afghanistan som ett självständigt rike.

Afghanistan grundas  Ahmad Shah Durrani bildade det afghanska riket 1747. Samtida porträttminiatyr i mogulstil.

Ursprunget till dagens afghanska stat var det rike som bildades 1747 under Ahmed Shah Durrani, med Kandahar som huvudstad.[3] Det regerades sedan av hans ättlingar inom Durranidynastin, som 1776 flyttade huvudstaden till Kabul. Kring 1800 började riket falla samman, och utan stark överhet förvandlades stam- och klanhövdingar till självsvåldiga krigsherrar. Det enade riket återupprättades i början av 1820-talet av den pashtunske stamhövdingen Dost Mohammed.[4]

Mellan Storbritannien och Ryssland  Afghanistan som buffertzon i det storpolitiska spelet. Karikatyr som föreställer Shir Ali Khan med «vännerna» Ryssland och Storbritannien (1878). Amanullah Khan, Afghanistans kung 1919–1929.

Att den svaga afghanska staten alls kunde bestå under 1800-talet var en effekt av stormaktsrivaliteten mellan Storbritannien och Ryssland, där Afghanistan kom att fungera som buffert. Konflikten mellan de båda stormakterna har av bland andra Rudyard Kipling kallats det stora spelet.[5] Eftersom det aldrig helt har erövrats av någon utomstående makt har Afghanistan blivit kallat "oövervinnbart"[6][7] och "imperiernas kyrkogård".

Första anglo-afghanska kriget 1839–1842 ledde till att britterna accepterade emiren Dost Mohammed, men sedan gradvis tog över delar av landet som därmed förlorade sin kust. Efter andra anglo-afghanska kriget 1878–1880 blev Afghanistan i praktiken ett brittiskt protektorat utan rätt till egen utrikespolitik. 1880–1901 styrdes landet av emiren Abdur Rahman som strävade efter att modernisera landet och skapa en stark centralmakt. Han slog ned 40 uppror och har kommit att kallas "järnemiren" på grund av sin hänsynslöshet.

Stormakterna bestämde hur Afghanistans gränser skulle dras utan att den svaga afghanska regeringen hade något att säga till om. Gränsen till brittiska Indien, Durandlinjen, drogs 1893 men har inte erkänts av den afghanska regeringen, något som har lett till ansträngda förbindelser med Pakistan sedan detta land blev självständigt 1947.

Tredje anglo-afghanska kriget 1919 ledde till att Afghanistan blev självständigt från Storbritannien.

Självständigt kungadöme

1919–1929 styrdes landet av Amanullah Khan, som genomförde en rad reformer för att modernisera landet och som öppet samregerade med sin europeiskt utbildade drottning Soraya Tarzi. Han tvingades abdikera efter ett uppror. Senare samma år togs makten av hans farbror Mohammed Nadir, som mördades 1933 och efterträddes av sin 19-årige son Mohammed Zahir.

Fram till 1953 styrdes landet i praktiken av kungens farbröder och 1953–1962 var hans kusin prins Mohammed Daoud Khan premiärminister. Hela Mohammed Zahirs regeringstid präglades av en långsam reformtakt, som undvek att provocera konservativa grupper. Från 1948 fanns en återkommande konflikt kring gränslinjen mot Pakistan, och Afghanistan knöts allt närmare Sovjetunionen när Pakistan stängde gränsen för viktiga varor.

Under 1950- och 1960-talen var Afghanistan ett av världens mest biståndsberoende länder, räknat per invånare. Mellan 1950 och 1970 kom 50 procent av biståndet från Sovjetunionen och 30 procent från USA.[8] Stora infrastruktursatsningar, med vägar och flygplatser, gjordes med lån från framför allt Sovjetunionen och USA.

 Salangtunneln i Hindukush, byggd med sovjetiska medel i mitten av 1960-talet.

Konflikten med Pakistan och de avbräck den betydde för handeln gjorde att premiärministern prins Daoud tvingades avgå år 1963.[8][9] Året därpå ratificerades en ny författning skriven av afghaner utbildade utomlands på uppdrag av kungen. Den nya författningen fastslog ett mer parlamentariskt statsskick med en form av konstitutionell monarki, dock med fortsatt kungligt inflytande i politiken.[10]

1971 drabbades landet av svår torka, som varade i två år och dödade tusentals människor. Staten reagerade för sent och myndigheterna agerade inkompetent, vilket ledde till stort missnöje. 1973 avsattes kung Zahir genom en kupp medan han var i Europa för en operation.[8]

Statskupper och sovjetisk ockupation

Vid den oblodiga militärkuppen år 1973 tog den tidigare premiärministern prins Mohammed Daoud Khan makten och utropade Afghanistan till republik och sig själv till president.[8]

Mohammed Daoud strävade efter att minska Sovjetunionens inflytande och knöt närmare kontakter med Indien, Iran, USA och Saudiarabien. En ny konstitution 1977 gjorde landet till en enpartistat, och Daoud genomförde utrensningar av kommunister från statsapparaten och militären. Sovjetunionen fortsatte dock att stå för en stor del av det bistånd som Afghanistan var helt beroende av.

1978 tog det afghanska kommunistpartiet makten genom en militärkupp (Saur-revolutionen) och Daoud och hela hans familj mördades.[11]

Efter det kommunistiska maktövertagandet förbjöds alla andra politiska partier än det kommunistiska PDPA. Regimen utmanades av den USA- och Pakistanstödda mujaheddingerillan. Genom Central Intelligence Agency (Operation Cyclone) utbildades och beväpnades minst 80 000 mujaheddinsoldater i USA-finansierade träningsläger i Pakistan, och deras ledare fick utbildning av CIA i Virginia i USA.[12][13] Många tusen av av dessa var frivilliga från andra länder.[14]

Samtidigt bekämpade olika fraktioner av PDPA varandra. Partiets förste president Nur Muhammad Taraki mördades hösten 1979 och efterträddes av Hafizullah Amin. När regeringen närmade sig kollaps invaderades Afghanistan, i december 1979, av sovjetiska trupper. Amin dödades och ersattes av Babrak Karmal. År 1986 ersattes han som president av Mohammad Najibullah.

Sovjetunionens invasion 1979 var början på det Afghansk-sovjetiska kriget som pågick fram till 1989. Sovjetiska trupper och den afghanska regeringsarmén bekämpades av en rad olika motståndsgrupper - mujaheddin - som var inbördes oeniga men förenades i strävan att driva ut inkräktarna. Kriget ödelade stora delar av landet, ledde till halverad produktion i det jordbruk som utgjorde landets basnäring och underminerade mycket av samhällets struktur och traditioner. Antalet afghanska dödsoffer i kriget är oklart - olika källor anger mellan 562 000 och två miljoner människor. Ungefär sex miljoner flydde till grannländerna Iran och Pakistan.[15][16]

Uppskattningsvis 15 000 sovjetiska soldater miste livet i kriget. Dessa förluster i kombination med Sovjetunionens förestående sammanbrott och omfattande internationella påtryckningar ledde till att de sovjetiska stridskrafterna drog sig tillbaka 1989.[11]

 Vänskapsbron över Amu-Darja mellan Uzbekistan och Afghanistan byggdes 1982 för transport av sovjetiska trupper till Afghanistan.Inbördeskrig och talibanstyre

När de sovjetiska trupperna dragit sig tillbaka fortsatte kriget mellan motståndsrörelsen och Najibullahs regering, som fortfarande fick ekonomiskt stöd från Sovjetunionen. Stora delar av den kvarvarande statsapparaten föll sönder samtidigt som motståndsgrupperna inte förmådde ena sig kring en ny nationell ledning. Efter medlingsförsök från FN intog mujaheddin Kabul den 27 april 1992. Enligt den framförhandlade överenskommelsen skulle Najibullah lämna Afghanistan och en ny regering tillträda, men motståndsledarna kunde inte komma överens, Najibullah tog sin tillflykt till ett FN-kontor i Kabul och landet stod utan fungerande regering.

Trots det långvariga kriget var Kabul i allt väsentligt intakt när sovjettrupperna lämnade staden. Efter Najibullahs fall började de tidigare nödtorftigt allierade motståndsgrupperna bekämpa varandra genom våldsamma strider inne i staden och även beskjutning utifrån. Under 1992 och 1993 bekämpade de olika grupperna varandra med skiftande allianser som så småningom utmynnade i en sunnimuslimsk allians mot det shiamuslimska och hazariska Hezb-e Wahdat. Den hazariska civilbefolkningen blev måltavla för brutala krigshandlingar och övergrepp.1993 tillsattes formellt en regering med tadzjiken Burhanuddin Rabbani som president och pashtunen Gulbuddin Hekmatyar som premiärminister, men de var fortsatt mycket fientliga mot varandra och inbördeskriget fortsatte.

De forna motståndsledarna agerade allt mer som självständiga krigsherrar som med våld tvingade till sig makt och förtryckte civilbefolkningen. Den islamistiska talibanrörelsen, med ursprung i koranskolor och USA-finansierade träningsläger i gränslandet mot Pakistan, började 1994 agera mot krigsherrarnas övergrepp och växte mycket snabbt till en stark militär kraft som 1996 intog Kabul. Som mest kontrollerade talibanerna 90 procent av landets yta. Ett område i nordöst kontrollerades av Norra alliansen, under ledning av Rabbani som av omvärlden fortfarande sågs som Afghanistans legitime president. Talibanerna införde islamistiska sharialagar och ändrade landets namn till Islamiska emiratet Afghanistan. Talibanledaren Mohammed Omar fick titeln amir al-muminin (de troendes härförare). Landet blev en fristad för Usama bin Ladins rörelse al-Qaida. I mars 2001 lät regimen skjuta sönder två 1 500 år gamla Buddhastatyer. Omvärlden rasade mot förstörelsen av dessa världsarvsförklarade kulturminnen.

Perioden från 2001  Amerikanska och brittiska soldater i Helmand, 2007. Hamid Karzai svärs in som president 7 december 2004. Afghanistans flagga från 2004 (Islamiska republiken Afghanistan). Amerikanska soldater i Afghanistan 2013.

11 september-attackerna 2001 föranledde USA att kräva Usama bin Ladin utlämnad men talibanregimen vägrade göra detta. Afghanistan angreps 7 oktober 2001 av USA och Storbritannien, i det som kallades Operation Enduring Freedom. Amerikanska flygplan genomförde kraftiga bombangrepp som underlättade för Norra alliansen att närma sig Kabul norrifrån. USA satte också in drygt 1000 marksoldater. I december 2001 hade invasionsstyrkorna tagit kontroll över Kabul och större delen av landet, men talibansoldater flydde upp i bergen och fortsatte att göra motstånd. Vid årsskiftet enades afghanska ledare, talibanmotståndare, vid en konferens i Bonn om att bilda en interimsregering under Hamid Karzai. Han vann sedan presidentvalen 2004 och 2009, det senare med lågt valdeltagande och hårda beskyllningar om valfusk.

I slutet av 2001 tog FN:s säkerhetsråd initiativ till den fredsbevarande styrkan International Security Assistance Force (ISAF). Styrkans mandat var att bistå president Karzais regering att upprätthålla lag och ordning samt att återuppbygga landets infrastruktur. Efter invasionen 2001 fortsatte USA att ha ett stort antal soldater i Afghanistan och att lägga ned mycket stora summor pengar på kriget.

En internationell givarkonferens arrangerades i London den 1 februari 2006 där Afghanistan fick löfte om 10 miljarder amerikanska dollar. 2014 hölls ett nytt presidentval. Efter en utdragen process med ömsesidiga beskyllningar om valfusk fastställdes ett valresultat genom förhandlingar i oktober 2014. Resultatet blev att de två huvudkandidaterna till presidentposten delade upp makten mellan varandra. Ashraf Ghani utsågs till president och Abdullah Abdullah blev regeringschef. Resultatet blev en regering där de båda ledarna delade på departementen och där samarbetet och koordineringen fungerade dåligt.

Regeringen har ända sedan USA-invasionen 2001 varit beroende av NATO-styrkor för att behålla makten.

År 2008 kontrollerade talibanerna 10 procent av landet. År 2019 uppskattade Svenska Afghanistankommittén att talibanerna fanns i nästan hela landet och att regeringen och talibanerna vardera kontrollerade 20–30 procent av landet medan övriga områden var föremål för konstanta aktiv dispyter. Även IS och andra upprorsgrupper agerar i Afghanistan. Sommaren 2019 förhandlade USA med talibanerna om ett tillbakadragande av amerikanska trupper, och i början av 2020 fattades en överenskommelse om förhandlingar som skulle inbegripa den afghanska regeringen.

 Ashraf Ghani (till vänster) och Abdullah Abdullah 2014.

I september 2019 hölls presidentval, efter att ha skjutits upp flera gånger. Endast 1,8 av 9,6 miljoner registrerade väljare deltag i valet. Först i februari 2020 presenterades ett definitivt resultat som innebar att Ashraf Ghani vunnit med lite över 50 procent av rösterna. Den viktigaste motkandidaten Abdullah underkände resultatet med hänvisning till valfusk och i mars utropade sig både Ghani och Abdullah till president. Efter hot från USA om indraget bistånd kom man överens om en maktdelning som innebar att Ghani förblev president, Abdullah fick kontrollen över halva regeringen inklusive ansvaret för fredsprocessen och krigsherren och den tidigare vicepresidenten Dostum blev överbefälhavare (marshal) och fick en post i regeringen.[17]

Totalt har mer än 775 000 amerikanska soldater tjänstgjort i Afghanistan under perioden 2001-2019, många av dem i flera omgångar. USA:s försvarsdepartement anger att 2 300 amerikanska soldater har dödats och 20 000 sårats i strid. Minst 100 000 civila har dödats eller skadats i kriget under perioden 2009–2019.

Talibanerna tar över från våren 2021

Från hösten 2018 fördes fredssamtal mellan USA och talibanerna, som inte accepterade att Afghanistans regering deltog i samtalen. Det resulterade bland annat i att 5000 fängslade talibaner släpptes fria. Uppgörelsen skulle följas av samtal mellan talibanerna, regeringen och andra afghanska grupperingar, men några reella överläggningar har inte kommit igång. USA:s nyvalde president Joe Biden bekräftade i början av 2021 sin företrädare Donald Trumps beslut att dra tillbaka de amerikanska trupperna senast 11 september samma år, och huvuddelen av trupperna lämnade landet redan innan 1 maj.[18]

I maj började talibanerna intensifiera sin krigföring och i början av augusti erövrade de på mycket kort tid samtliga viktiga städer förutom Kabul. Flera av städerna, exempelvis Mazar-e-Sharif och Jalalabad, överlämnades till talibanerna av de lokala makthavarna utan strid.[19] Söndagen 15 den augusti så började talibanerna att gå in i Kabul.[20] President Ashraf Ghani som lämnade landet accepterade ett fredligt maktövertagande för att skydda civilbefolkningen, vilket talibanernas företrädare också accepterade.[21] Vice presidenten Amrullah Saleh flydde tillsammans med försvarsministern till Panjshirdalen (Provinsen Panjshir) , som då fortfarande kontrollerades av regeringsstyrkor, och utropade sig den 17 augusti 2021 till ny president efter Ghani. Samtidigt kritiserade han Ghani för att fly landet[22]. Efter några veckor flydde han själv sedan till Tadjikistan för att där bedriva regeringen i exil[23][24].

Den 18 augusti dödades minst tre människor som deltog i en demonstration mot talibanerna i staden Jalalabad när talibankrigare slog ned och besköt demonstranterna.[25][26] Den 19 augusti rapporterades flera personer ha dödats i staden Asadabad, när talibaner besköt människor som firade Afghanistans nationaldag och viftade med den afghanska flaggan i svart, rött och grönt. Om offren skjutits ihjäl eller trampats till döds i paniken som bröt ut är oklart.[27] Den 26 augusti 2021 dödades över 100 människor i samband med två explosioner i Kabul, en vid Kabuls internationella flygplats och en vid ett hotell nära flygplatsen. 13 amerikanska soldater bekräftades vara bland de döda, samt minst 90 afghaner. En gren av IS, ISIS-K, också kallad IS Khorasan, har tagit på sig bombdådet, som ses som en terrorattack och självmordsattentat.[28][29]

Emiratet återutropas 2021  Talibanernas flagga

Sommaren 2021 intog talibanerna i snabb takt alla större städer i Afghanistan. Den 15 augusti intogs huvudstaden Kabul och talibanerna utropade på nytt det Islamiska emiratet Afghanistan. I början av september 2021 presenterades den nya regeringen, som presenterades som tillfällig. Tillförordnad premiärminister blev mulla Mohammad Hassan Akhund, en av talibanrörelsens grundare. Sirajuddin Haqqani, ledare för det terrorstämplade Haqqaninätverket blev inrikesminister. Till biträdande ledare utsågs mulla Abdul Ghani Baradar, som lett talibanernas politiska kansli i Qatar under de fredssamtal med bland andra USA som hållits där under åren innan maktövertagandet. Mulla Yaqoob, son till talibangrundaren mulla Omar, utsågs till tillfällig försvarsminister.[30] Utanför regeringen men med förmodat stor makt finns talibanernas högste ledare Haibatullah Akhundzada.[31] Den nya regimen är (mars 2022) inte erkänd av FN.[32][33]

Under talibanregimens första år vid makten har landets hazariska minoritet utsatts för en rad dödliga attacker, både från talibanerna och från ISIS-KP, "Islamiska statens" afghanska gren. Även andra etniska och religiösa minoriteter lever under hot, liksom kvinnor, journalister och människorättsförsvarare. I augusti 2022 bedömer det amerikanska museet till minne av förintelsen att Afghanistan är nummer fyra av de länder i världen som löper störst risk för massmord och grymheter mot civila.[34][35]

I november 2022 deklarerade talibanernas ledare Haibatullah Akhundzada att islamisk sharia-lag ska tillämpas fullt ut, vilket innefattar offentliga avrättningar genom stening, prygelstraff och avhuggna lemmar. De brott som kan straffas på dessa sätt innefattar bland annat äktenskapsbrott, stöld, avfall från islam och uppror.[36]

Efter sitt maktövertagande genomförde talibanerna gradvis restriktioner i kvinnors rätt att förvärvsarbeta och flickors rätt till utbildning. I december 2022 stängdes universiteten för kvinnliga studenter, med omedelbar verkan.[37][38]