Ett nav mellan imperier

Uzbekistans historia är en del av Centralasiens historia, och området har först i sen tid utgjort en separat enhet. Under antiken och medeltiden användes namnet Transoxanien (av latinets Transoxania, "landet bortom Oxus", persiska Fararud فرارود) för området mellan floderna Oxus (Amu-Darja) och Jaxartes (Syr-Darja). Området motsvarar ungefär dagens Uzbekistan samt delar av Turkmenistan, Tadzjikistan och Kazakstan.[1]

Området har styrts av olika välden och präglats av kulturella influenser från många olika håll. Fån 500 f.Kr. var det en del av det persiska riket (akemeniderna) och efter Alexander den stores erövring år 329 f.Kr skapades hellenistiska riken där grekiskt och persiskt sammansmälte. Kring 100 f.Kr.var kontrollen över området var instabil under åtskilliga århundraden, med strider mellan olika centralasiatiska nomadfolk, det iranska sasanidimperiet och kushanriket i söder.[2]

Kring år 500 e.Kr. invaderades området från öster av turkiska nomader, och i början av 700-talet av araber från väster. Islam blev den dominerande religionen. Från 875 styrdes Transoxanien av den persiska ätten samaniderna. Deras huvudstad Bukhara blev ett centrum för persisk-islamisk kultur. Den ekonomiska grunden var kontrollen över Sidenvägen, handelsleden mellan Europa och Kina.[3]

År 1219 invaderades Transoxanien av mongolhövdingen Djingis Khan och året därpå plundrades och brändes Buchara och Samarkand. 1313 erövrades området av turkledaren Özbek som betraktas som stamfader till Uzbekerna. Timur Lenk, född i östra Uzbekistan ville återupprätta Mongolväldet och påbörjade ett fälttåg 1363. 1369 härskade han över större delen av Centralasien och han tog Samarkand till huvudstad. Hantverkare från olika delar av riket byggde Samarkand till en av världens praktfullaste städer. Efter Timur Lenks död 1405 styrdes Transoxanien av Timuriderna till 1506.

 Bolo Haouz-moskén i Bukhara

Uzbeken Muhammad Shaybani erövrade Bukhara 1506 och upprättade khanatet Bukhara som omfattade Transoxanien och västra delen av Kina. Bukhara blev återigen ett kulturellt centrum i Centralasien. 1740 erövrades området av den persiske härskaren Nadir Shah och 1785 blev Bukharariket blev ett emirat .[3]

Rysk erövring och sovjetrepublik

Området erövrades av Ryssland i slutet av 1800-talet. Försök av inhemska ledare att grunda en demokratisk republik efter Ryska revolutionen 1917 misslyckades och området införlivades snart i Sovjetunionen. En turkestansk sovjetrepublik som inkluderade Uzbekistan bildades 1918. År 1924 omorganiserades gränserna i Sovjetunionen, och uzbekerna fick en egen sovjetrepublik.

Republiken Uzbekistan  Uzbekistanskt frimärke från 1992.

Den 31 augusti 1991 förklarade Islam Karimov (1938–2016), som var ledare för högsta sovjet i Uzbekiska SSR, landet självständigt och den 8 december 1991 erkändes självständighetsförklaringen. Karimov vann valet som hölls den 29 december 1991 med 86 %. Valet ansågs vara orättvist på grund av statlig propaganda och felaktig rösträkning. Efter valet tvingades flera oppositionella ledare i exil.

Karimov motverkade alla former av opposition, men genomförde samtidigt vissa liberaliseringar av landets ekonomi. Han fick efter talibanernas fall i Afghanistan bukt med de islamistiska rebeller som tidigare i viss mån hotat den egna regimen. Bombattentat utfördes 28 mars till 1 april 2004 i Tasjkent och Buchara, men det är oklart vilka som låg bakom dåden.

Hårdnande regimmotstånd

Under våren 2005 eskalerade motståndet mot den sittande regimen, som utöver en utbredd korruption anses ha gjort sig skyldig till grova brott mot de mänskliga rättigheterna, bland annat mord på den oppositionelle journalisten Mufazar Avazov 2002, enligt uppgifter kokad till döds av säkerhetspolisen eller andra regimvänliga element. Karimov hävdar konsekvent att motståndet mot hans regering utgörs av islamistiska fundamentalister med målet att göra landet till en islamistisk stat. Natten till den 13 maj utbröt demonstrationer i staden Andizjan i östra Uzbekistan mot Karimovs regim.[4] Upproret blev snart våldsamt, regeringsbyggnader intogs och ett fängelse stormades, varpå fångarna frisläpptes. Protesterna slogs ned med våld med hundratals eller tusentals dödsoffer som följd.[5] Protesterna spred sig i den östra delen av landet, bland annat till staden Kara Su vid gränsen mot Kirgizistan, där flyktingar försökte ta sig över gränsfloden till grannlandet.[6]

2007 omvaldes Karimov, den enda ledare som den självständiga tidigare Sovjetrepubliken haft, som president för ytterligare en åttaårsperiod, officiellt med 90,77 % av rösterna.

Efter Karimov sedan 2016

Karimov dog 2 september 2016 och presidentval hölls den 4 december. President Karimov ledde landet med järnhand i 27 år.[7] I december 2016 vann Shavkat Mirziyoyev presidentvalet. Mirziyoyev var premiärminister sedan 2003 fram till Karimovs död i september 2016.[8]

Uzbekistan styrs av en auktoritär regim bestående av president Shavkat Mirziyoyev och hans maktapparat inom Liberaldemokratiska partiet. När Mirziyoyev 2016 efterträdde den näst intill enväldige Islam Karimov väcktes förhoppningar om ett politiskt töväder. Men även om flera reformer genomförts är mycket sig likt sedan Karimovs tid vid makten.[9]