Vans fästning (armeniska: Վանի Բերդ, även känd som Van Citadel; kurdiska: Kela Wanê; turkiska: Van Kalesi) är en massiv stenbefästning byggd av det antika kungariket Urartu under tiden 800- till 700-talen f.Kr., och är det största exemplet i sitt slag. Det har utsikt över ruinerna av Tushpa, den antika Urartians huvudstad under 900-talet, som var centrerad kring den branta bluffen där fästningen nu ligger. Ett antal liknande befästningar byggdes i hela Urartianska riket, vanligtvis utskurna i bergssluttningar och hällar på platser där dagens Armenien, Turkiet och Iran möts. På varandra följande grupper som mederna, akemeniderna, armenierna, parterna, romarna, sassanidernas perser, bysantinerna, araber, seljuker, safavider, afsharider, ottomaner och ryssar kontrollerade var och en vid ett eller annat tillfälle fästningen. Den antika fästningen ligger strax väster om Van och öster om Lake Van i Van-provinsen i Turkiet.

Silva Tipple New Lake ledde en amerikansk expedition till ruinerna 1938-40. De flesta av fynden och fältposterna från detta gick förlorade vid förlisningen av S.S. Athenia 1940.

De nedre delarna av väggarna i Van Citadel var konstruerade av omorterad basalt, medan resten byggdes av lertegel.

Sådana fästningar användes för regional kontroll, snarare än som ett försvar mot utländska arméer. Ruinerna av denna fästning ligger utanför den moderna staden Van, där de bär upp murar byggda under medeltiden.