Reykjavík på 1860-talet.

Reykjavik är Islands äldsta bygd, dit Ingolf Arnarson kom sjövägen runt år 874 och blev Islands förste nybyggare. Detta beskrivs i Landnamsboken, eller bosättarboken. Stadens namn ska ha inspirerats av ångan från de heta källorna, då Reykjavík är isländska för Rökviken.

Reykjavík nämns inte i några medeltida källor förutom som vanlig jordbruksmark, men under 1700-talet började staden byggas. De danska ledarna på Island stod bakom idén om en lokal industri på Island som skulle stimulera öns utveckling. 1752 donerade den danska kungen Reykjavik till Skúli Magnússon, och på 1750-talet byggdes flera hus för att hysa ylleindustrin som under de närmaste årtiondena kom att bli Islands viktigaste arbetsgivare. Kompaniet som leddes av Skúli Magnússon fokuserade även på fiske, svavelbrytning, jordbruk och skeppsbygge.

Den danska kronan avskaffade handelsmonopolet 1786 och gav sex bosättningar på ön exklusiva handelsrättigheter. Reykjavík var en av dessa och var den enda som kom att behålla sina rättigheter permanent. 1786 anses vara året då staden grundades, och ett 200-årsjubileum firades år 1986. Handelsrättigheterna var dock fortfarande begränsade till den danska kronan, och danska handlare fortsatte att dominera handeln på ön. Deras handelsinflytande ökade under de närmsta årtiondena, men 1880 infördes frihandel för samtliga nationaliteter och de isländska handlarnas inflytande började öka.

Nationalistiska åsiktsströmningar började bli inflytelserika under 1800-talet och tanken på ett självständigt Island började spridas. Reykjavik, som enda stad, blev en smältdegel för dessa åsikter. Självständighetskämpar insåg att det var viktigt att staden var stark för att nå sitt mål. Därmed är de flesta viktiga åren i Islands självständighetskamp viktiga även för Reykjavik. År 1845 återupprättades i Reykjavík Alltinget, som varit öns generalförsamling och grundats år 930. Ett par årtionden tidigare hade det avskaffats (som domstol) och hade då varit lokaliserat till Þingvellir. På den tiden fungerade det bara som en rådgivande församling, som hade till uppgift att ge råd till den danske kungen om isländska angelägenheter. Att placera Alltinget i Reykjavík gjorde i praktiken att staden blev Islands huvudstad. 1874 gavs landet en konstitution, och med den fick Alltinget en begränsad form av lagstiftande makt och blev i grund och botten vad det är idag. Nästa steg var att flytta den verkställande makten till Island, vilket genomfördes 1904 då landet fick sin första premiärminister. Det största steget mot självständighet togs den 1 december 1918 när Island blev en självständig stat under den danska kronan (personalunion), Kungariket Island.

 Austurstraeti i Reykjavík.

Under 1920- och 1930-talen var majoriteten av Islands fisketrålarflotta baserad i Reykjavík och torskfiske var huvudindustrin. Den stora depressionen drabbade dock staden hårt med arbetslöshet och ibland våldsamma fackförbundsstrider som resultat.

På morgonen den tionde maj 1940, efter att Danmark ockuperats av Nazityskland den 9 april samma år, angjorde fyra brittiska krigsfartyg Reykjaviks hamn. Inom ett par timmar var de allierades ockupation av Reykjavík färdigställd. Inget väpnat motstånd gjordes, utan taxi- och lastbilsförare hjälpte till och med invasionsstyrkan, som inte hade några motorfordon med sig. Den isländska regeringen hade ett flertal gånger blivit tillfrågad av den brittiska regeringen om man var beredd på att tillåta en ockupation av ön, men den besvarade det hela med att det skulle gå i strid med den neutralitetsprincip som den danska regeringen hade haft före tyskarnas ockupation. Danmark och Island hade då ännu formellt gemensam utrikespolitik, som det enda gemensamma förutom kungen. Under resten av krigsåren byggde brittiska och även amerikanska soldater upp baser i Reykjavik. Antalet utländska soldater i staden blev till slut ungefär av detsamma som stadens lokala befolkning.

Reykjaviks befolkningsutveckling År Kommunen Tätorten Diagram 1801 600 - Diagrammet är tillfälligt inaktiverat. Grafer inaktiverades den 18 april 2023 på grund av programvaruproblem. 1860 1 450 - 1901 6 321 8 221 1910 11 449 14 534 1920 17 450 21 347 1930 28 052 33 867 1940 38 308 43 483 1950 55 980 64 813 1960 72 407 88 315 1970 81 693 106 152 1980 83 766 121 698 1985 89 868 -- 1990 97 569 145 980 1995 104 258 -- 2000 110 852 175 000 2005 114 800 187 105 2006 115 420 191 612 2007 117 721 196 161 2008 119 900 201 000 2020 131 136 233 034

Ockupationen gav positiva ekonomiska effekter för staden. Arbetslösheten från depressionsåren försvann och byggnadsindustrin fick ett uppsving. Britterna byggde Reykjaviks flygplats, som fortfarande idag är i bruk för inrikesflyg, och amerikanerna byggde Keflavíks internationella flygplats som är Islands huvudsakliga internationella flygplats. 1944 grundades republiken Island och en folkvald president ersatte kungen och riksföreståndaren, som verkat under krigsåren istället för den danska regeringen, eftersom ön hade varit avsnörd från Danmark. Presidentens kontor placerades i Reykjavik.

Under efterkrigstiden accelererade stadens tillväxt. Staden upplevde en massinflyttning från landsbygden, främst på grund av förbättrad jordbruksteknologi som minskade behovet av arbetskraft, och även på grund av befolkningsökningen som berodde på ökad levnadsstandard. Majoriteten av de som flyttade var unga människor och staden blev demografiskt sett en ung stad. Utvecklingen till en modern stad gick fort. Privatbilar blev vanliga och moderna lägenhetskomplex började byggas i de växande förorterna. Reykjavik förlorade till största delen sin bykänsla.

Reykjavik har under de senaste två årtiondena kommit att bli en viktig deltagare i den globala debatten. 1986 års toppmöte mellan Ronald Reagan och Michail Gorbatjov befäste stadens nyfunna internationella status. Avreglering inom den finansiella sektorn och IT-vågen under 1990-talet har återigen förändrat Reykjavik. Den finansiella sektorn och informationsteknologin är numera betydande arbetsgivare i staden.

Staden har under senare år fostrat flera världskändisar, såsom musiker som Björk och Oddur Sigurjónsson och band som Múm och Sigur Rós.