Hatshepsuts bårhustemplet (egyptiska: Ḏsr-ḏsrw som betyder "heliga av de heliga") är ett bårhustempel byggt under farao Hatshepsuts regeringstid från den artonde dynastin av Egypten. Beläget mittemot staden Luxor, anses det vara ett mästerverk av antik arkitektur. Dess tre massiva terrasser reser sig över ökengolvet och in i klipporna i Deir el-Bahari. Hennes grav, KV20, ligger inuti samma massiv som täcks av El Qurn, en pyramid för hennes bårhuskomplex. Vid kanten av öknen, 1 km (0,62 mi) österut, ansluten till komplexet via en gångväg ligger det medföljande daltemplet. Tvärs över floden Nilen pekar hela strukturen mot den monumentala åttonde pylonen, Hatshepsuts mest kända tillägg till Karnaktemplet och platsen från vilken processionen av den vackra festivalen i dalen avgick. Templets tvillingfunktioner identifieras av dess axlar: dess huvudsakliga öst-västliga axel tjänade till att ta emot Amun-Res bark vid festivalens höjdpunkt, medan dess nord-sydliga axel representerade faraos livscykel från kröning till återfödelse.

Byggandet av det terrasserade templet ägde rum mellan Hatshepsuts sjunde och tjugonde regeringsår, under vilket byggnadsplanerna ändrades upprepade gånger. I sin design var det starkt påverkat av Temple of Mentuhotep II från den elfte dynastin byggt sex århundraden tidigare. I arrangemanget av sina kammare och helgedomar är templet dock helt unikt. Huvudaxeln, normalt reserverad för bårhuskomplexet, upptas istället av helgedomen för barken Amun-Re, där bårhuskulten förskjuts söderut för att bilda hjälpaxeln med solkultkomplexet i norr. Separerade från den huvudsakliga helgedomen är helgedomar till Hathor och Anubis som ligger på den mellersta terrassen. Portikerna som frontar terrassen här är värd för de mest anmärkningsvärda relieferna av templet. De från expeditionen till landet Punt och Hatshepsuts gudomliga födelse, ryggraden i hennes fall att med rätta ockupera tronen som medlem av kungafamiljen och som gudfruktig avkomma. Nedanför leder den lägsta terrassen till gångvägen och ut till daltemplet.

Templets tillstånd har lidit med tiden. Två decennier efter Hatshepsuts död, under ledning av Thutmose III, raderades, tillranades eller utplånades hänvisningar till hennes styre. Kampanjen var intensiv men kort, avbröts efter två år när Amenhotep II tronade. Skälen bakom proskriptionen är fortfarande ett mysterium. Ett personligt agg verkar osannolikt eftersom Thutmose III hade väntat i tjugo år på att agera. Kanske var konceptet med en kvinnlig kung ett anathema för det gamla egyptiska samhället eller en dynastisk tvist mellan Ahmosid- och Thutmosid-linjerna som behövde lösas. Under Amarnaperioden ådrog sig templet igen när Akhenaton beordrade att bilderna av egyptiska gudar, särskilt de av Amun, skulle raderas. Dessa skador reparerades senare under Tutankhamon, Horemheb och Ramses II. En jordbävning under den tredje mellanperioden orsakade ytterligare skada. Under den ptolemaiska perioden omstrukturerades Amuns helgedom och en ny portik byggdes vid dess ingång. Ett koptiskt kloster Saint Phoibammon byggdes mellan 600- och 800-talen e.Kr. och bilder av Kristus målades över originalreliefer. Den senaste kvarvarande graffitot är daterad till ca. 1223.

Templet återuppstår i den moderna erans uppteckningar 1737 med Richard Pococke, en brittisk resenär, som besökte platsen. Flera besök följde, även om allvarlig utgrävning inte genomfördes förrän på 1850- och 60-talen under Auguste Mariette. Templet grävdes helt ut mellan 1893 och 1906 under en expedition av Egypt Exploration Fund (EEF) under ledning av Édouard Naville. Ytterligare ansträngningar utfördes av Herbert E. Winlock och Metropolitan Museum of Art (MMA) från 1911 till 1936, och av Émile Baraize och Egyptian Antiquities Service (numera Supreme Council of Antiquities (SCA)) från 1925 till 1952. Sedan 1961 har det polska centret för medelhavsarkeologi (PCMA) utfört omfattande konsoliderings- och restaureringsarbeten i hela templet.