Voulismenisjön (grekiska: Λίμνη Βουλισμένη, Límni Voulisméni) är en liten, tidigare sötvattensjö, senare ansluten till havet, belägen i centrum av staden Agios Nikolaos på den grekiska ön Kreta. Den har en cirkulär form med en diameter på 137m och ett djup på 48,8m. Lokalbefolkningen hänvisar till det som helt enkelt "The Lake". Sjön är ansluten till hamnen i staden genom en kanal som grävdes av soldater från den franska armén 1907. En panoramautsikt över sjön kan ses från en liten park som ligger ovanför den.

Enligt legenden badade gudinnan Athena i den. Varje år vid midnatt för att övergå till ortodox kristen påskdag, samlas majoriteten av stadens befolkning runt sjön för att fira med fyrverkerier och smällare som kastas av folket som deltar i evenemanget.

Stenarna vid sjön är kalkstensbreccia, resultatet av undervattensskred som kommer ner från bergen nordväst om staden.

Ett normalt förkastning som skär rakt igenom staden i ungefär NNE till SSW riktning passerar direkt genom sjöns nordvästra sida, klippan vid sjön är branten för detta förkastning. På andra ställen i staden begravdes förkastningen senare av efterföljande undervattensskred. En underjordisk bäck som skars av denna förkastning skapade ett sjunkhål och en liten grotta efter försvinnandet av det överliggande havet under den Messiniska salthaltskrisen. Efter bara några hundra tusen år kollapsade den lilla grottan, upplöst ur den instabila och strukturellt svaga breccia, och skapade ett djupt hål. Den destabiliserade breccian i toppen av detta hål sjönk ner i hålet och skapade ett djupt trattformat sjunkhål som sedan fylldes med sötvatten av den fortfarande rinnande källan. Skapandet av Medelhavet under Zanclean-floden lämnade en djup, vårmatad sötvattensjö som svämmade över via en liten bäck ut i det närliggande havet.

1852 undersökte kapten Thomas Spratt östra Kreta på uppdrag av Royal Navy och registrerade sjön som '...en liten cirkulär pool av bräckt vatten' och '....har en liten bäck som mynnar ut i havet', tydliga bevis på att källan fortfarande rann på den tiden. Han mätte också sjöns djup till 210 fot (64m) och det är denna siffra som används i nästan alla publikationer och skrifter om sjön idag. I september 2000 genomförde geologiavdelningen vid Atens universitet en detaljerad undervattensundersökning av sjön, och fann att dess maximala djup var endast 48,8 m

Den 12 oktober 1856 inträffade en massiv jordbävning i havet utanför Kreta med ett epicentrum bara 40 km från sjön. Även om dess magnitud inte registrerades, var den listad som grad XI på den modifierade Mercalli Intensity Scale, en grad ned från det maximala möjliga. Denna jordbävning var med största sannolikhet ansvarig för blockeringen eller avledning av sötvattenkällan som ledde till senare stagnation av sjön och kollapsen av sjöns västra hörn, vilket minskade sjödjupet från de 64 m uppmätt av Thomas Spratt till 48,8 m idag. .

När våren väl hade slutat flöda, blev sjön snart stillastående. Det blev lokalt känt som Vromolimni; "den stinkande sjön". Den självklara lösningen var att gräva en kanal till det närliggande havet för att det tätare havsvattnet skulle kunna spola bort det stillastående sötvattnet och ta bort luktkällan.

Den första kanalen som förbinder sjön med havet grävdes av Kostas Adosides Pasha, den dåvarande ottomanska guvernören i Lasithi, mellan 1867 och 1871. Denna kanal muddrades och breddades flera gånger mellan 1883 och 1890, och en enkel gångbro i trä byggdes. Den bredare kanalen vi ser idag byggdes av den franska armén mellan 1905 och 1907. En lyftande gångbro tillät båtar att passera och lastas och lossas i sjöns relativa säkerhet. Den moderna vägbron i betong invigdes 1954.