Förhistoriska fynd av stor betydelse har gjorts i Tchad. Ett omkring 7 miljoner år gammalt fossil upptäcktes 2001 i Sahel. Enligt upptäckarna tillhör fossilet den äldsta kända medlemmen (arten) i det mänskliga släktträdet. Forskarna kallade den nya arten för Sahelanthropus tchadensis.[1] Under sjunde årtusendet f.Kr. var de ekologiska förhållandena i den norra hälften av nuvarande Tchad gynnsamma för mänsklig bosättning, och regionen upplevde en kraftig folkökning. Några av de viktigaste arkeologiska fyndorterna i Afrika finns i Tchad, främst i Borkou-Ennedi-Tibesti-regionen. Vissa fyndorter är från före 2000 f.Kr.[2][3] I över 2000 år har Tchadsänkan varit bebodd av jordbrukande och bofasta folk. Området blev en mötesplats för civilisationer. Den tidigaste av dessa var den legendariska Sao, känd från föremål och muntliga historier. Sao besegrades av Kanemriket,[4][5] det första och mest långvariga av de riken som utvecklades i Tchads Sahelbälte vid slutet av första årtusendet e.Kr. Kanems och dess efterföljares makt grundades på kontroll över transsaharahandelsvägarna som passerade genom området.[3] Dessa stater, som åtminstone outtalat var muslimska, utökade aldrig sin kontroll till de södra gräsländerna förutom för att göra räder för att ta slavar.[6] Under medeltiden blev Tchad en mötesplats för muslimska handelsmän och många subsahariska stammar.

Frankrike gick in i Tchad 1891 och den franska koloniala expansionen ledde till att Territoire Militaire des Pays et Protectorats du Tchad bildades år 1900. Vid år 1920 hade Frankrike säkerställt fullständig kontroll över kolonin.[7] Det franska styret i Tchad kännetecknades av brist på politiska initiativ för att ena territoriet och av långsam modernisering. Fransmännen såg kolonin i första hand som en oviktig källa till outbildad arbetskraft och obearbetad bomull. Frankrike införde storskalig bomullsproduktion år 1929. Den koloniala administrationen i Tchad var allvarligt underbemannad och tvungen att använda sig av den franska förvaltningens sämsta förmågor. Endast den södra delen styrdes effektivt och i norr och öster fanns fransmännen endast till namnet. Främst utbildningsväsendet led skada av denna försummelse.[3][8] Efter andra världskriget gav Frankrike Tchad ställning som territoire d'outre-mer och dess invånare fick rätt att välja representanter till Frankrikes nationalförsamling och Tchads nationalförsamling. Det största politiska partiet var Parti Progressiste Tchadien (PPT), baserat i den södra halvan av kolonin. Den 11 augusti 1960 gavs Tchad självständighet med PPT:s ledare, François Tombalbaye, som förste president.[3][9][10]

Två år senare förbjöd Tombalbaye oppositionspartierna och upprättade ett enpartisystem. Tombalbayes autokratiska styre och okänsliga vanskötsel förstärkte spänningarna mellan olika etniska grupper. År 1965 inledde muslimer ett inbördeskrig. Tombalbaye störtades och dödades 1975,[12] men upproret fortsatte. År 1979 erövrade rebellgrupperna huvudstaden och all central makt i landet bröt samman. Väpnade grupper, många från upproret i norr, stred om makten.[13][14] Sönderfallet i Tchad ledde till att Frankrikes ställning i landet kollapsade. Libyen gick in för att fylla maktvakuumet och blev inblandat i inbördeskriget.[15] Libyens äventyr fick ett katastrofalt slut 1987. Den franskstödde presidenten Hissène Habré väckte ett enat gensvar av aldrig tidigare sett slag från tchadierna[16] och tvingade bort den libyska armén från Tchad.[17]

Habré konsoliderade sin diktatur genom ett maktsystem som vilade på korruption och våld. Det uppskattas att 40 000 människor dödades under hans styre.[18][19] Presidenten gynnade sin egen etniska grupp daza och diskriminerade sina tidigare allierade, zaghawa. Hans general, Idriss Déby störtade honom 1990.[20] Déby försökte försona rebellgrupperna och återinförde flerpartisystemet. I en folkomröstning 1996 godkände tchadierna en ny konstitution och Déby vann samma år med lätthet presidentvalet som hade flera kandidater.[21]

Déby omvaldes för en andra presidentperiod på fem år 2001. Oljeutvinning i Tchad påbörjades 2003 och medförde förhoppningar om att Tchad äntligen skulle få möjligheter till fred och välstånd. Istället förvärrades de inre motsättningarna och ett nytt inbördeskrig bröt ut. Déby modifierade ensidigt konstitutionen för att avskaffa begränsningen med maximalt två presidentperioder. Detta för att han skulle kunna omväljas för den tredje presidentperiod på fem år. Därigenom orsakade han ett ramaskri i det civila samhället och hos oppositionspartierna.[22] År 2006 omvaldes så Déby för en tredje presidentperiod i ett val som oppositionen bojkottade. Det etniskt motiverade våldet i östra Tchad har ökat. UNHCR har varnat för att ett folkmord, liknande det som skett i Darfurkonflikten, kan inträffa i Tchad.[23]

Säkerhetsläget i Tchad är svårbedömt. Det finns en antydan till stabilitet, fred och till viss del demokrati och utveckling men det är en stabilitet som till stor del är beroende av den sköra maktbalansen mellan olika etniska och religiösa grupper. Trots detta och trots mängder av flyktingar från grannländer anses Tchad vara ett av regionens mer stabila länder. Landet är dock ett av de fattigaste i världen. Bristande tillgång på mat och vatten är de största problemen, liksom låg utbildningsnivå och bristfällig sjukvård. Sedan 2015 har Tchad aktivt engagerat sig i kampen mot Boko Haram tillsammans med berörda grannländer. Undantagstillstånd råder i Lac-regionen vid Tchadsjön, efter ett antal dåd begångna av Boko Haram under 2015 nära huvudstaden. Boko Haram utkämpar också strider i regionen mot Tchadsjön[24].

I april 2021 dog president Idriss Déby. Han hade styrt landet med järnhand de senaste tre årtiondena sedan december 1990. Han var en av Afrikas längst styrande ledare. Débys 37-årige son Mahamat Idriss Deby Itno, en fyrstjärnig general, ersatte den bortgångna presidenten.[25] [26]