Strathpeffer örnsten (Clach an Tiompain, Strathpeffer Eagle Stone), Highland, piktisk huggen sten, 600-talet-700-talet.

Kungariket Skottland enades politiskt på 800-talet och hade, till skillnad från den södra delen av Storbritannien (dagens England och Wales) inte lytt under Romerska riket. Romarna kallade landet Kaledonien, och folket utgjordes av pikter och britoner, två keltiska folk. Traditionellt brukar det skotiska riket Dalriada (skotsk gaeliska: Dail Riata) anses vara Skottlands föregångare, och Skottlands kungar legitimerade sin ställning genom härstamning från Fergus Mòr, Dalriadas halvmytiske grundare. Dalriadas folk var skoter. Skottland och skottarna är enligt de legender som finns nedtecknade i till exempel Lebor Gabála Érenn uppkallad efter Scota, en mytisk dotter till en farao som senare har föreslagits vara Neferhotep I. Enligt myten bildades Skottland ur Alba, ett kungarike som uppstod genom att Dalriadas kung Kenneth I av Skottland (Kenneth Mac Alpin) besegrade och dödade pikternas ledare 843 och länderna slogs samman.

Skottland förblev ett självständigt kungarike fram till 1700-talet, med sin egen regentlängd.

Medeltiden

De första århundradena efter kungadömets bildande expanderade det på ett förhållandevis litet område från Moray ut mot det som sedan blev dagens Skottland. Längst i norr och på de yttre öarna behöll nordiska bosättare kontrollen, medan de skotska kungarna stadigt utvidgade territorierna söderut i norra England. Under medeltiden kallades det även Albania,[1]

Perioden karaktäriserades likväl av ett relativt gott förhållande till Wessex-härskare i England, samtidigt som det pågick intensiv dynastisk oenighet inom landet. En gång, efter en invasion av kungadömet i Strathclyde med kung Edmund I av England år 945, övertogs provinsen av kung Malcolm I av Skottland. Under kung Indulf av Skottlands regeringstid, 954-962, erövrade skottarna den fästning som senare fick namnet Edinburgh. Det blev deras första fäste i Lothian och kung Malcolm II av Skottlands regim markerade ett tätare inlemmande av dessa områden med Skottland. Men det kritiska året var kanske 1018, då Malkolm II besegrade northumbrerna i slaget vid Carham.

Normandernas tid

Den normandiska erövringen av England 1066 medförde en kedja av händelser som drev det skotska kungadömet bort från sina gaeliska rötter. Malcolm III av Skottland gifte sig med prinsessan Margareta, syster till Edgar Ætheling, den avsatte anglosaxiske tronpretendenten i England, som fick stöd från Skottland. Margareta spelade huvudrollen i reduceringen av inflytandet från den keltiska kristendomen och när hennes yngsta son blev kung, som David I av Skottland inbjöd han normandiska adelsmän till landet. Dessa bidrog till en normandisk feodalisering av Skottland. David grundlade ett antal stadskärnor för att utveckla handeln med kontinenten och Skandinavien. Han gifte sig med en normandiska och vid slutet av 1200-talet var ett antal av adelsfamiljerna i Skottland normandiska. De första sammankomsterna i Skottlands parlament inföll också under denna tid.

Det skotska självständighetskriget  Robert Bruce, Skottlands befriare

Skottlands kris startade med att den mycket unga Margareta av Skottland, den norska jungfrun, dog under överfarten från Norge till Skottland. Hon var den sista direkta arvtagaren till kung Alexander III av Skottland. Den skotska adeln inbjöd då den engelske kungen att avgöra mellan rivaliserande krav på att ärva den skotska tronen. Kung Edvard I av England insatte istället John Balliol som lydkung och utövade direkt kontroll över Skottland. Men skottarna motsatte sig att bli satta under engelskt styre. Motståndet leddes först av William Wallace och Andrew Moray, som stödde John Balliol när denne satt i engelsk fångenskap. Mot all odds slog dessa två härförare engelsmännen i slaget vid Stirling Bridge 1297. Den legendariske Robert Bruce, som blev krönt som Robert I den 25 mars 1306, vann en avgörande seger över engelsmännen i slaget vid Bannockburn 23 och 24 juni 1314. Men kriget blossade upp igen i det andra frihetskriget från 1332 till 1357, då Edward Balliol trots aktivt stöd från England misslyckades med att vinna tillbaka tronen från Bruce-familjens arvingar. Med uppkomsten av Stewart-dynastin på 1370-talet började situationen i Skottland åter att stabiliseras.

Under slutet av högmedeltiden började Skottland delas upp i två kulturella områden, det huvudsakligen skotsk-talande låglandet och det huvudsakligen gäeliska-talande höglandet tillsammans med det sydliga Galloway. Historiskt sett har låglandet från Edinburgh och söderut varit närmare den europeiska kulturen, till skillnad från klan-systemet i de nordliga regionerna, som där blev dominerande fram till personalunionen mellan Skottland och England som uppkom 1707.

Union med England

Den skotske kungen Jakob VI av huset Stuart blev 1603 även kung av England (och Wales och Irland) efter att ha ärvt den engelska tronen när Elisabet I av England avled, det uppstod därmed en personalunion mellan Skottland och England. Kung Jakob flyttade då till England och blev Jakob I av England.

Under huset Stuart genomgick Konungariket Skottland och Konungariket England (med Wales och Irland) under 1600-talet en lång och invecklad maktkonflikt under vilken monarken avsattes, och staterna styrdes som republik under flera år. Konflikten slutade dock med att huset Stuart återinsattes, men monarken förlorade sin makt till de tre parlamenten (Skottlands, Englands och Irlands - Wales saknade eget parlament). År 1707 beslutade skotska parlamentet och engelska parlamentet att ingå en politisk union (Treaty of Union 1707) och länderna slogs samman till den ny stat Konungariket Storbritannien (engelska: Kingdom of Great Britain).

I och med detta upphörde de skotska och engelska parlamenten och ersattes av det brittiska parlamentet i London, England. Jakob VI och hans efterföljare var även kungar av Irland, men 1801 ingicks ett nytt unionsfördrag som skapade det Förenade konungariket Storbritannien och Irland. Efter att Irland 1922 blev en autonom dominion inom Brittiska imperiet antog den brittiske monarken istället titeln som kung över det Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.

Den moderna perioden  Skotskt landskap; Loch Etive från Sron nam Feannag.

I kölvattnet av den skotska upplysningstiden och den industriella revolutionen blev Skottland ett kommersiellt, intellektuellt och industriellt maktcentrum i Europa. Paradoxalt med tanke på den nationella och kulturella blomstringen rådde samtidigt en djup fattigdom som kulminerade med de brutala tvångsförflyttningarna av skotska högländare på 1800-talet, då småfolkets bostäder blev nedbrända, svält och nöd bredde ut sig och en stor andel av Skottlands befolkning tvingades att utvandra för att ge plats åt betesmark för de rikas boskap.

I perioden närmast efter andra världskriget resulterade den industriella nedgången i nöd och arbetslöshet. Men de senaste decennierna har Skottland sett en kulturell och ekonomisk renässans som stärkts av förbättrad ekonomi, framväxandet av elektronikindustrier och utvinning av råolja och naturgas i Nordsjön. År 1945 fick det Skotska nationalistpartiets första medlem i parlamentet visst stöd för idén om skotsk självständighet. Denna tanke fick sedan allt starkare stöd. Men 1979 röstade en majoritet av skottarna nej till en egen folkvald församling med säte i Edinburgh. Den konservativa statsministern Margaret Thatcher hade däremot svårt att samarbeta med skottarna. Den konservativa regeringens skattepolitik mötte hårt motstånd från skottarna. Detta ledde åter igen till krav på skotskt självstyre.

Regeringsmakten över Skottland blev delegerad från det Brittiska parlamentet till Skottlands parlament genom Skottlandslagen från 1998. Det skotska parlamentet, som etablerades 1999, har den lagstiftande och verkställande makten. Den verkställande makten utövas av en exekutivkommitté (Scottish Executive) som leds av en premiärminister.

I folkomröstningen om skotsk självständighet 2014, framdriven av Skotska nationalistpartiet, avslogs förslaget om skotsk självständighet, med 55,3 procent nejröster. Större delen av Skottlands valdistrikt röstade för att stanna i Storbritannien, med undantag för Glasgows storstadsområde och Dundee där en svag ja-majoritet uppnåddes.[2]