Baalbek-stenarna är sex massiva romerska bearbetade stenblock i Baalbek (gamla Heliopolis), Libanon, kännetecknade av en megalitisk gigantism utan motstycke under antiken.

De tre minsta är en del av en podiumvägg i det romerska komplexet av Jupiter Baal-templet (Heliopolitan Zeus) på Tel Baalbek och är kända som "Trilithon". Var och en av dessa uppskattas till cirka 750–800 ton (830–880 korta ton).

De återstående tre är romerska monoliter, inte en del av en större struktur, konventionellt känd som "den gravida kvinnans sten" (uppskattad till 1 000 t), "Södrans sten" (uppskattningsvis 1 242 t), och den "glömda stenen" (uppskattningsvis 1 650 t). Dessa är, i omvänd ordning, de första, tredje och bundna femte största kända stenarna som någonsin brutits i mänsklighetens historia. De tros ha varit avsedda för det närliggande Jupiter Baal-komplexet, möjligen som ett tillägg till Trilithon; men, kanske på grund av sin storlek, togs de aldrig bort från sitt stenbrott. De har inte använts sedan de togs ut i antiken.

Många arkeologiska expeditioner har gått till platsen med början på 1800-talet, främst tyska och franska grupper, och forskningen har fortsatt in på 2000-talet.