Uppståndelsekyrkan, Sankt Petersburg. Nevskij prospekt. Centrala staden. Karta över befästningsverk i Sankt Petersburg, 1722

Sankt Petersburg grundades av den ryske tsaren Peter den store år 1703, i närheten av den plats där den ryske hjälten Alexander Nevskij år 1240 enligt ryska krönikor hade besegrat en mäktig svensk här, och där den svenska staden och fästningen Nyen, som Peter intagit den 1 maj 1703, då låg. Staden fick namnet Sankt Petersburg som syftade på aposteln Petrus men kan även anses vara uppkallad efter grundaren tsar Peter. Invånarna använder gärna kortformen Piter och gjorde ofta så även under sovjettiden då staden hette Leningrad.

Staden var det enade Rysslands första verkliga östersjöhamn, och det strategiska läget gynnade stadens utveckling. Sankt Petersburg var avsett att bli – och blev snart – Rysslands "fönster åt väst", ett ryskt centrum för moderna västerländska idéer. Under hela tsartiden förblev den en markant mer europeisk stad än någon annan i den ryska delen av imperiet, i både arkitektur, kulturell atmosfär och livsstil.

Klyftan mellan huvudstaden och resten av landet är ett omtyckt tema i den klassiska ryska litteraturen (som till stor del skrevs i S:t Petersburg).

Joseph Brodsky har påpekat att den ryska 1800-talslitteraturen även under sovjettiden kom att fullfölja det civiliserande uppdrag gentemot folket som Peter den store hade drömt om – i opposition mot de styrande och deras idéer: "There is another St. Petersburg which exists in the pages of Russian novels and poetry, and which (...) transforms Soviet schoolchildren into the Russian people".[1]

År 1712 övertog Sankt Petersburg huvudstadsfunktionen från Moskva, och staden förblev säte för den ryska makten fram till 1918 (utom 1728–1732), då Moskva i skuggan av den ryska revolutionen och första världskriget åter utsågs till huvudstad.

Staden hette Petrograd mellan 31 augusti 1914 och 24 januari 1924; staden bytte namn när första världskriget hade brutit ut, eftersom man inte ville att huvudstaden skulle ha ett tyskklingande namn när man stred mot tyskarna. Tre dagar efter Lenins död 21 januari 1924 ändrades stadens namn till Leningrad.

Belägringen av Leningrad

Under andra världskriget belägrades Leningrad från och med september 1941 till och med januari 1944, och över en miljon människor, de flesta civila, dog. Merparten avled inte av de tyska granaterna och bombplanens räder, utan av svält och kyla, främst under den kalla vintern 1941–1942, då det dog upp till 4 000 människor per dag i staden. Landområdena omkring Leningrad var avskurna av tyskar och finländare, och den enda flyktvägen gick över Ladogasjön.

Hitler bad Mannerheim flera gånger att anfalla Leningrad, men finländarna vägrade att lämna de gamla på nytt erövrade områdena och den gamla gränsen som de från början hade haft som mål. Det var en stor prestigeförlust för Hitler. I början av 1943 bröts blockaden och belägringen till stor del, även om det tyska artilleriet fortsatte att bombardera staden med granater ett år till. Händelsen är känd som de niohundra dagarna.

I juli 1991 återinfördes stadens gamla tyska namn Sankt Petersburg efter en folkomröstning. Det officiella namnet på området kring Sankt Petersburg är dock fortfarande Leningradskaja oblast ("Leningrads län").

Namnhistoria 1617–1702 Nyen   Svenskt namn på Sankt Petersburgs föregångare 1702–1703 Slotburg   Omdöpt efter rysk erövring 1703–1914 Sankt Petersburg   Officiellt ryskt namn efter freden i Nystad 1721 1914–1924 Petrograd   Namngavs i början av första världskriget 1914 1924–1991 Leningrad   Namngavs efter Sovjets ledare Vladimir Lenins död 1924 från 1991 Sankt Petersburg   Namngavs efter folkomröstningen i staden 1991, kort före Sovjetunionens upplösning

I Sverige användes på 1800-talet även namnet Petersburg utan epitetet Sankt.[2][3] Ett annat namn, som använts både i Sverige[4] och i Finland (bland annat av fältmarskalk, senare marskalk av Finland Gustaf Mannerheim), är Nevastaden.