Ungerns krona. Karta över södra Ungern, Bosnien och Kroatien, från 1664. Karta över Ungern, från 1679. Kungariket Ungern i Europa. Budapest (1875).

Stora delar av Ungern hörde under antiken till den romerska provinsen Pannonien. Senare invandrade germanska stammar, och på 400-talet var landet först centrum i hunnerriket och därefter i avarernas rike, som erövrades av Karl den store 796.[1]

I slutet av 800-talet vandrade magyariska stammar under Árpád västerut från nuvarande Ryssland. Några av dessa stammar bosatte sig på slätten mellan Donau och Tisza. År 1000/1001 skapades en kristen statsbildning av Stefan I, som omfattade nästan hela det område som kallas Donaubäckenet eller Karpaterbäckenet. Rikets storhetstid inföll på 1300- och 1400-talen. Det framträngande Osmanska riket besegrade ungrarna i slaget vid Mohács 1526 och under 1500- och 1600-talen delades Ungern i tre delar: Kungliga Ungern med kung från österrikiska Habsburg-ätten, furstendömet Transsylvanien och en del som ingick i Osmanska riket[2]. Osmanerna besegrades 1697 men försök att bilda ett helt självständigt Ungern slogs ner och hela landet fick en Habsburg-kung. En ungersk riksdag verkade under lång tid i ständig konflikt med hovet i Wien[3].

Den 15 mars 1848 bröt en revolution ut mot Habsburgarna och under 1 1/2 år var Ungern självständigt. Därefter återtog Habsburgarna makten med hjälp också av ryska styrkor. De tvingades dock så småningom till stora eftergifter och i och med 1867 års Ausgleich ("utjämning") bildades dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Ungern fick stor inre självständighet men makten över utrikes-, försvars- och delar av finanspolitiken låg kvar i Wien.[4]

I första världskriget deltog Österrike-Ungern och Tyskland gemensamt på den förlorande sidan. I Trianonfördraget (1920) avtvingades Ungern cirka två tredjedelar (71,5 procent) av det historiska Ungern till Rumänien, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Österrike. Efter första världskriget utbröt en kommunistisk revolution under ledning av Béla Kun som ledde till upprättandet av den Ungerska sovjetrepubliken 1919. Sovjetrepubliken krossades dock efter ett halvår när rumänska styrkor intog Budapest i augusti.

Ungern återinförde 1920 monarkin som statsskick men tronen förblev vakant trots att Karl IV ("Karl I" enligt österrikisk räkning) försökte återta tronen i Ungern. Statschef var istället riksföreståndaren Miklós Horthy. Under mellankrigstiden rådde ett flerpartisystem där emellertid socialistiska och kommunistiska partier var förbjudna. Under denna tid rådde en stark revanschistisk anda gällande de förlorade områdena. Förtroendet för västmakterna var lågt och Ungern drogs allt närmare in i samarbete med Tyskland och Italien. Horthy hyste dock ingen sympati för de fascistiska eller nazistiska ideologierna. Han var snarare politiskt starkt konservativ och byggde sin politik på de traditionella maktgrupperna som adeln och kyrkan. I fyra etapper 1938-1941 återfick Ungern stora delar av de förlorade territorierna.

Under andra världskriget deltog Ungern på axelmakternas sida men till Adolf Hitlers förtret vägrade Horthy att deportera de ungerska judarna till Tyskland. Detta och det faktum att Horthy i hemlighet förhandlade med västmakterna fick Hitler att tappa tålamodet och Ungern ockuperades på våren 1944 av tyska trupper. En stor del av de ungerska judarna deporterades därefter och bara en mindre del överlevde. Adolf Eichmann styrde operationerna. Horthy inskred sommaren 1944 för att skydda judarna i Budapest men blev så småningom bortförd i fångenskap till Tyskland (Operation Panzerfaust) där han senare befriades av amerikanska trupper. Hitler tillsatte i stället en marionettregering bestående av medlemmar i det ungerska nazistpartiet Pilkorsarna under ledning av Ferenc Szálasi. Det var under denna tid som Raoul Wallenberg var verksam i Budapest för att skydda och rädda judar.

Efter andra världskriget återgick Ungern till Trianon-fördragets gränser. Den tyska ockupationen ersattes av en sovjetisk.[5] En provisorisk regering tillkom med Zoltán Tildy som premiärminister 1945–1946. Sovjetunionen tog under slutet av kriget 600 000 ungrare som krigsfångar, vilka bortfördes som tvångsarbetare. Av dem återkom 200 000 aldrig till Ungern.[6] Zoltán Tildy hade varit stark motståndare till att Ungern dragits med i andra världskriget, och blev nu vald till Ungerns president 1946 med sitt självständighetsparti som fick 57 procent av de avgivna rösterna. De tilläts dock inte bilda egen majoritetsregering, utan i stället bildades en koalition där även kommunister fanns representerade. Det Ungerska arbetarpartiet (Magyar Dolgozók Pártja) av sovjetisk modell tog snart över makten och med hjälp av justitiemord förbjöds alla andra partier[7]. Mellan 1946 och 1948 genomdrevs en omfattande sovjetisering av landet genom hot och terror och Folkrepubliken Ungern utropades 1949.[6]

 Esterháza.

Ungernrevolten bröt ut 1956, men slogs brutalt ner av sovjetiska trupper efter att bland annat premiärministern Imre Nagy verkade för att dra ur Ungern från Warszawapakten och göra landet alliansfritt. Även om Ungernrevolten inte infriade de förväntningar som fanns i stort, ledde det till att Ungern redan under tidigt 1960-tal i jämförelse med övriga länder i den sovjetiska intressesfären kunde avvika från den sovjetiska linjen och i stället bli en mer självständig stat med så småningom betydande ekonomiska reformer och personliga friheter. János Kádár var den ledande politikern. Ungern var en socialistisk enpartistat fram till 1989 då kommunistpartiet avvecklades.

Den ungerska regeringen beslutade 1989 att montera ner järnridån vilket påbörjades i augusti 1989. Denna händelse medverkade senare till att de sovjetstödda regimerna inom östblocket också föll. Den 23 oktober 1989, på minnesdagen av 1956 års revolt, utropades Ungern till republik. Året därpå (1990) hölls det första fria valet i Ungern.

Ungern blev 1999 medlem i Nato och 2004 i Europeiska unionen (EU).[8] Högerpartiet Fidesz har styrt Ungern sedan 2010. Premiärminister Viktor Orbáns regering har genomfört den mest radikala samhällsförändringen i Europa sedan kommunistregimernas fall 1989. Regeringen kritiseras av omvärlden, inhemsk opposition och aktivister för att inskränka demokratiska rättigheter och utöva politisk styrning över statliga institutioner, utbildning och rättsväsende.[9]