Landet Tibet formades under 600-talet och enades för första gången under kung Songtsän Gampo. Songtsän Gampo gifte sig med två prinsessor, Bhrikuti Devi från Nepal och Wen Cheng från Kina. De båda prinsessorna var båda buddhister och förde läran med sig till Tibet.

Tibet har alltid haft komplicerade relationer till omkringliggande länder. Många krig har utkämpats med de olika folken i Kina, Mongoliet, Manchuriet och Turkestan. De många krigen har avlösts av en stor mängd vänskapliga förbindelser och fredsfördrag. Dels efter mongolernas invasion 1240 och under 1500-talet då Djingis Khans ättling, Altan Khan grundade Dalai lama-traditionen. Under Mingdynastin utövade Kina ingen överhöghet över Tibet och landet var i praktiken självständigt.[1]

Tibet under Qing-väldet

Från år 1720 blev Tibet beroende av Qing-dynastin och lydde administrativt under vicekungen i Sichuan. Qing-myndigheten representerades av tre kejserliga, för tre år utsedda fullmäktiga ståthållare (amban) som ledde de utländska och militära ärendena, men ledningen av civila och religiösa frågor överläts åt den tibetanska regeringen.[2]

Under Qing-dynastin var Tibet länge stängt för utlänningar, som regelmässigt utvisades ur landet. Bland de som lyckades ta sig in i landet var den katolske missionären Évariste Régis Huc som vistades där 1846 tillsammans med en missionärskollega.

1903–1904 invaderades Tibet av en brittisk expedition ledd av Francis Younghusband med 3000 soldater och 7000 bärare, sherpas som nådde Lhasa efter hårda strider. Från brittisk sida hävdades det att ett av motiven bakom expeditionen var att förekomma Ryssland som påstods vilja annektera Tibet. När expeditionen nådde Lhasa hade den trettonde Dalai lama redan flytt till Mongoliet. Den brittiska expeditionen tvingades till återtåg i september 1904 inför den annalkande vintern. Qing-hovet i Peking vägrade emellertid att acceptera ett för britterna mycket förmånligt avtal, det skulle ge britterna rätt till kontroll över telekommunikationer och mineralrättigheter osv, som britterna med vapenhot tvingat fram i Lhasa.[3]

Under det tidiga 1900-talet fanns det utländska rådgivare i Tibet utsedda av den brittiska regeringen som såg till att Tibet gynnande brittiska intressen. Under vissa perioder innan 1913 kan man enligt vissa källor betrakta Tibet som ett brittiskt protektorat. Efter en kortvarig brittisk militär expedition i Tibet ingicks dock avtal mellan Qing, Storbritannien och Ryssland om att Tibet tillhörde Kina.

I ett avtal mellan Kina och Storbritannien 1906 lovade Storbritannien att inte annektera tibetanskt territorium eller blanda sig i administrationen av Tibet. Därmed erkände Storbritannien också att det avtal som undertecknade i Lhasa 1904 inte gällde.[4] Följande år erkände Storbritannien Kinas överhöghet (ordagrant suzerain rights) i Tibet i ett avtal med Ryssland.[5]

När Sven Hedin år 1909 kom tillbaka från sin treåriga expedition i Tibet beskrev han situationen som att "För närvarande befinner sig Tibet i den kinesiska regeringens krampaktiga händer."... "Dalai Lama befinner sig likaledes i händerna på regeringen i Peking"... "Kinas regering fruktar mongolerna och hakar sig fast vid Dala i Lama".."För närvarande råder lugn i Tibet. Ingen som helst jäsning är märkbar"[6]

Xinhairevolutionen 1911–12 tvingade änkekejsarinnan Longyu att avstå från regeringsmakten i sin minderårige sons namn, den 8-årige kejsaren Puyi, och Republiken Kina bildades. Den nya regeringen under Yuan Shikai hävdade att Republiken Kina övertagit den avsatte kejsarens och hans regerings överhöghet i Tibet, men på grund av Kinas inre splittring kunde inte Peking utöva någon politisk makt i Tibet och landet blev i praktiken självständigt 1913.[7]

 
Anspråk på Tibet:             Det historiska Tibet som krävs av tibetanska
exilgrupper Tibetanska områden definierade av
Folkrepubliken Kina Autonoma regionen Tibet (kontrollerat av
Folkrepubliken Kina). Krävt av Indien som del av Aksai Chin. Krävt av Folkrepubliken Kina som del av den
autonoma regionen Tibet. Andra områden som tillhör den historiska
tibetanska kultursfären. Det självständiga Tibet 1913–1951

Tibets status under perioden 1912–1951 har varit mycket omstridd. 1913–1914 slöts ett avtal mellan Republiken Kina, Tibet och Storbritannien i den indiska staden Simla som aldrig ratificerades av Kina. Ett ömsesidigt erkännande mellan Mongoliet, som gjort sig självständigt, och Tibet undertecknades i ett avtal år 1913.

Från slutet av 1800-talet fram till 1935 ledde den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin flera årslånga expeditioner i Tibet. Det resulterade bland annat i kartor över stora delar av Tibet, böcker och ett stort antal volymer med vetenskaplig dokumentation. Enligt Nordisk Familjebok, Uggleupplagan tryckt 1919 var Tibet indelat i två administrativa områden som officiellt lydde under den kinesiska beskickningen. Enligt samma källa var dock det engelska inflytandet minst lika stort som det kinesiska efter Englands militära expedition till Lhasa 1904. Svensk Uppslagsbok, tryckt 1936, nämner att England och Ryssland i ett fördrag av 1907 erkände Kinas överhöghet över Tibet. Enligt Svensk Uppslagsbok skulle kineserna emellertid aldrig haft någon större makt i Tibet eftersom landet var svåråtkomligt och av ringa värde ur materiell synpunkt, att kineserna inte vinnlagt sig om att bemästra Tibet och att inre oroligheter i Kina fram till 1934 gjort att "man icke haft tid över för T." [8]

1939 utgav den svenske professorn och sinologen Bernhard Karlgren en bok om konflikterna i Kina under 1900-talet där Tibet på en karta betecknas som en del av Kina; en av flera provinser inom Kinas gränser.[9]

I en rapport publicerad år 1960 av Internationella Juristkommissionen var slutsatsen däremot att Tibet 1913–1950 hade en allmänt accepterad status som en stat enligt internationell rätt.[10][11] Det inflytande som Kina hade haft i Tibet betraktade kommissionen närmast som rent symboliskt. Kinesiska regeringar har däremot, under hela 1900-talet, hävdat att Tibet sedan många hundra år är en del av Kina.

1940 tillsattes den fjortonde "reinkarnationen" av Dalai lama, då han endast var fyra år gammal. Andra världskriget och inbördeskrig i Kina bidrog till att Tibet var mycket isolerat under 1930- och 1940-talet. Västerlänningar var under lång tid förbjudna att besöka dåvarande huvudstaden Lhasa.

I juni 1950 svarade den engelska regeringen i Underhuset på en fråga om vilken form av erkännande som man ger Tibet. Svaret var att Hans Majestäts regering "alltid varit beredd att erkänna Kinas överhöghet över Tibet, men bara på det villkoret att Tibet betraktas som autonomt".[12]

Kinas ockupation

1951 anlände en liten styrka från Folkets befrielsearmé. Tibet kunde endast bjuda mycket litet militärt motstånd och landet fick inget stöd i FN. Maktövertagandets första år förflöt ganska väl och Dalai lama upprätthöll goda förbindelser med Kinas centralregering och Mao Zedong. Men 1955–1959 försämrades relationerna avsevärt. I mars 1959 spreds ett rykte i Lhasa om att kineserna tänkte mörda Dalai lama. En del invånare försökte skydda Dalai lama genom att under flera dagar ockupera Norbulingka, Dalai lamas sommarpalats, som då låg strax utanför Lhasas centrum. De vilda protesterna utanför Norbulinka ledde till att samarbetet mellan Dalai lama och Kinas centralregering rasade helt. Dalai lama flydde från Lhasa till fots natten den 10 mars 1959. Han tog sin tillflykt till Indien och grundade i Dharamsala en exilregering och ett exilsamhälle. Kinas regering gjorde nu ett fullständigt maktövertagande. Enligt den kinesiska regeringen låg missnöje bland de före detta stora jordägarna i Tibet som förlorat jord och makt bakom försöket till uppror 1959.