I Sydafrika har man gjort fynd av hominider som är mellan fyra och en miljoner år gamla,[1] bland annat Australopithecus africanus och Australopithecus robustus.[2] Av Homo sapiens finns det spår från för cirka 500 000 år sedan.[2]

Sydafrikas första invånare tillhörde khoisanfolken, de båda närbesläktade folkslagen san och khoikhoi.[2] Sanfolket, som tidigare kallades ”bushmän”, var ett jägarfolk som var utspritt över hela Sydafrika.[2] Khoikhoi, tidigare kallade ”hottentotter”, höll redan för omkring 2 000 år sedan får, senare även kor, och bodde framför allt i de västra och sydöstra kusttrakterna, mellan dagens Namibia och Östra Kapprovinsen.[2][3]

Under bantuexpansionen invandrade Xhosa och andra folkgrupper från Afrikas stora sjöar tillsammans med boskap. Invandringen tros ha startat för ungefär två tusen år sedan och pågått fram till 1400-talet.[4]

Under den europeiska kolonisationen var den dominerande etniska gruppen bantu-talande folk. De två största historiska grupperna var Xhosa- och Zulu-folken.

Redan på 400-500 e.Kr. levde bantu-talande bönder och herdar söder om Limpopo-floden (den norra gränsen mellan Botswana och Zimbabwe). Dessa människor trängde bort, erövrade och smälte samman med de ursprungliga khoisantalande Khoikhoi och Sanfolken. Bantufolken flyttade sakta söderut. Xhosa folket var de som bosatte sig längst söderut och folkets språk innehåller vissa språkliga drag från Khoisan-folkets språk. Xhosa nådde Great Fish River i dagens Östra Kapprovinsen. När de migrerade ersatte och smälte de större järnålderspopulationerna samman med de tidigare folken.

De tidigaste användarna av järn tros ha påträffats redan omkring 1050 i områden som idag är provinsen KwaZulu-Natal i Sydafrika[ifrågasatt uppgift].

År 1487 ledde den portugisiska upptäckaren Bartolomeu Dias en upptäcktsresa från Europa till södra Afrika.[5] Den 4 december klev han i land vid Walvis Bay (nuvarande Walvis Bay i Namibia). Detta var söder om den sydligaste punkten som nåtts 1485 av den portugisiske navigatören Diogo Cao (Cape Cross, norra viken). Dias fortsatte söderut längs den västra kusten i södra Afrika. Trots hinder av stormar och utan att sikta land fortsatte seglingen längs med kusten den 8 januari 1488. Dias passerade den sydligaste punkten av Afrika utan att se den. Maj 1488 nådde han vad han kallade Rio do Infante efter att ha seglat långt uppåt Afrikas östra kust (förmodligen dagens Groot River). På sin återresa såg han dock udden och döpte den till Cabo das Tormentas (Stormarnas udde). Den portugisiske kungen Johan II döpte om udden till Cabo da Boa Esperanca (Godahoppsudden) pga möjligheterna som upptäckten förde med sig i och med sjövägen till Indien och österut.[6] Dias navigeringsbedrifter kom senare att memoreras i Luis de Camoes episka portugisiska dikt, Os Lusiadas, 1572 (Lusiaderna).[7]

Det moderna Sydafrikas historia började år 1488 när den portugisiska sjöfararen Bartolomeu Dias rundade Afrikas sydspets och landsteg i Mossel Bay. Efter Dias kom andra portugisiska sjöfarare, bland dem Vasco da Gama, men det var på 1600-talet som den egentliga europeiska kolonisationen började. Trots att Portugal var först på plats av de europeiska länderna på denna del av den afrikanska kontinenten, visade de lite intresse för att bilda några bofasta kolonier[ifrågasatt uppgift].

Mellan åren 1621 och 1651 anlände nära 500 skepp från Nederländska Ostindiska Kompaniet till Table Bay vid Kaphalvön. Afrikas sydspets fungerade som en rastplats för skepp på väg mot Indien, Kina och Sydostasien.

 

Jan van Riebeeck.

Nederländska Ostindiska Kompaniet utrustade 1652 en expedition, ledd av Jan van Riebeeck, som upprättade en bas i området, vilken försåg kompaniets fartyg med kött, grönsaker och vatten. Några f.d. tjänstemän vid basen fick tillåtelse att slå sig ned som bönder inne i landet, vilket ledde till den första sammanstötningen mellan européer och den inhemska befolkningen i Sydafrika.

År 1657, fem år efter van Riebeecks landstigning, utbröt en dispyt mellan invandrarna och afrikanerna. Van Riebeeck skrev i sin dagbok att det vore bättre om varje grupp hade sina egna domäner, eftersom de inte förstod varandra tillräckligt bra. Efter denna konfrontation växte spänningen mellan de två olika folken. Holländarna ansåg sig numera äga jorden och år 1658 tillät Ostindiska kompaniet att slavar skulle fraktas till Kapkolonin. Dessa togs främst från Asien och dåvarande Ceylon och södra Indien, men också från Angola och Västafrika. Mot slutet av 1700-talet fanns 25 000 slavar i Kapkolonin.

Strider uppstod också mellan de europeiska bönderna och kompaniet, som inte ville förlora sitt handelsmonopol. Kompaniet började också driva storjordbruk i egen regi. De mest missnöjda bland de inhemska bönderna, khoi och det jagande och samlande sanfolket flyttade allt längre in i landet.

När Storbritannien besatte området 1806, flyttade många av de nederländska nybyggarna boerna norrut för att grunda en egen republik[ifrågasatt uppgift]. Upptäckten av diamanter 1867 och guld 1886 skapade välstånd och immigration och ökade underkuvandet av de ursprungliga invånarna. Boerna motstod britternas försök till utvidgning av sitt territorium, men besegrades i andra boerkriget 1899–1902. Det var i dessa boerkrig som världens största ungdomsrörelse scouterna bildades. Under det andra boerkriget inrättades världens första koncentrationsläger av britterna i syfte att internera främst boerkvinnor och -barn. Bortsett från ett kortare avbrott (1903–1906) styrde Storbritannien därefter kolonin till 1910. Medan britterna etablerade sig allt starkare i Kapområdet, utkämpades en maktkamp i landets inre, som var nästan helt okänt för européerna[ifrågasatt uppgift].

I de bördiga trakterna norr om Tugelafloden fanns en välorganiserad och aggressiv zulustat, först under ledning av Dengiswayo och senare av den beryktade Shaka. Den järnhårda disciplinen i Shakas armé gjorde denna till en fruktad motståndare, och hela stammar av infödda flydde när soldaterna ryckte fram[ifrågasatt uppgift].

 

Samtida teckning av Die Groot Trek av Charles Collier Michell.

Efter Napoleonkrigen behöll Storbritannien Kapområdet pga dess strategiska betydelse för sjöfarten till Indien. Omkring 5 000 brittiska kolonister sändes dit 1820. Boerna var missnöjda med den brittiska inblandningen. År 1837 bröt därför 4 000 boer upp från sina boplatser och drog sig norr om Orangefloden i det som kom att kallas ”den stora utvandringen” (Die Groot Trek). Detta var en mycket betydelsefull händelse i Sydafrikas historia genom att boerna nu blev spridda över stora delar av landets inre. De var orädda individualister som önskade leva sitt eget liv utan myndigheternas inblandning.

De flesta boer sökte sig till Natal, där en förtrupp dödades av zuluerna som fruktade denna vita invandring. Följande år tog boerna hämnd genom att med en styrka på 470 man besegra en zuluarmé på 12 000 man vid Blood River, då cirka 3 000 zuluer dödades. Boerna hade nu nästan full kontroll över Natal, men britterna som inte ville att en annan vit makt etablerade sig i kustområdet, annekterade Natal 1843. Storbritannien erkände dock boerrepublikerna Transvaals och Oranjefristatens självständighet 1852 respektive 1854.

År 1868 annekterade Storbritannien Basutoland (Lesotho), och på 1870- och 80-talen övertog Kapregeringen de flesta av de små självständiga rikena i Transkei belägna mellan Kapstaden och Natal. På 1870-talet gjorde Storbritannien ett försök att bilda ett förbund av alla dessa små enheter, men försöket hade ingen större framgång. Däremot inlemmades Transvaal 1877 mot boernas vilja och krig bröt ut 1879 med zuluerna, när britterna försökte försvaga deras makt. Britterna lyckades besegra zuluerna men först sedan den brittiska armén lidit ett svårt nederlag[ifrågasatt uppgift]. År 1881 besegrade Transvaals boer britterna vid Majuba och återvann därmed sin självständighet. Denna självständighet gick på nytt förlorad i andra boerkriget som inleddes med en brittisk invasion 1899, varpå britterna övertog makten i området.

 

Louis Botha.

Den 31 maj 1910 bildades den Sydafrikanska unionen som en självstyrande dominion under den brittiska kronan med Louis Botha som premiärminister. Landets svarta befolkning gavs emellertid föga politiskt inflytande och 1912 bildades African National Congress (ANC) av bland annat Pixley ka Isaka Seme. Två år senare bildade boergeneralen James Hertzog Nationalistpartiet som afrikaanernas särskilda kamporgan gentemot brittiskt inflytande och kunde bilda en majoritet tillsammans med Labourpartiet 1924. I andra världskriget deltog unionen på de allierades sida sedan den probrittiske Jan Smuts övertagit ledarskapet från den protyske Hertzog. Försämrad levnadsstandard och ökad inflyttning av svart arbetskraft till städerna gynnade Daniel Malans radikala nationalister[ifrågasatt uppgift], som efter 1948 års val kunde bilda regering, vilket inledde den så kallade apartheidtiden (apartheid, afrikaans för "åtskillnad"). Politisk representation för svarta avskaffades helt 1960,[källa behövs] och för färgade 1970.[källa behövs] Under följande år förvisades svarta sydafrikaner till reservat på landsbygden eller till kåkstäder i storstädernas utkanter. 1961, efter brittisk kritik mot raspolitiken utropade premiärminister Hendrik Verwoerd landet som en republik och det lämnade Samväldet med internationell isolering som följd. Sveriges statsminister Olof Palme var en av de första statsministrarna i världen att fördöma Sydafrikas apartheid.[8]

 

F.W. de Klerk och Nelson Mandela, 1992.

Svåra oroligheter, internationella bojkotter och en tidvis ansträngd ekonomi föranledde en reformprocess under 1980-talet, vilken eskalerade när nationalistregeringen började förlora stöd till förmån för liberala och radikalt konservativa partier. 1990 frigavs ANC-gestalten[ifrågasatt uppgift] Nelson Mandela genom statspresident F.W. de Klerks försorg och i de första allmänna valen 1994 vann African National Congress (ANC) under Mandelas ledning en jordskredsseger.

Under apartheidregimens kulmen under 1970-talet utvecklade Sydafrika ett fåtal primitiva kärnvapen[ifrågasatt uppgift] med israeliskt stöd, men förstörde dessa frivilligt under reformprocessen, något som inte blev offentliggjort förrän 1993. Landet är därmed det enda land i världen som utvecklat kärnvapen och sedan avsagt sig dem. [källa behövs]

År 1990 blev Namibia självständigt från Sydafrika. Efter en övergångsperiod med delat styre lämnades år 1994 den sydafrikanska exklaven Walvis Bay, en strategiskt viktig djuphavshamnstad, samt de obebodda Pingvinöarna tillbaka till Namibia.[9]

^ ”Sydafrika”. NE.se. Arkiverad från originalet den 14 juni 2013. https://web.archive.org/web/20130614223953/http://www.ne.se/sydafrika?i_whole_article=true. Läst 28 mars 2010.  ^ [a b c d e] Dag Leraand. ”Sør-Afrika – historie”. Store norske leksikon. Arkiverad från originalet den 2 januari 2011. https://web.archive.org/web/20110102055756/http://www.snl.no/S%C3%B8r-Afrika/historie. Läst 20 mars 2010.  ^ ”SA Yearbook 2008/9 – History” (  PDF). Arkiverad från originalet den 1 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120201213309/http://www.gcis.gov.za/resource_centre/sa_info/yearbook/2009/chapter2.pdf. Läst 28 mars 2010.  ^ www.sacultures.org.za(engelska) Läst 17 oktober 2009. Arkiverad 24 september 2021 hämtat från the Wayback Machine. ^ Domville-Fife, C.W. (1900). The encyclopedia of the British Empire the first encyclopedic record of the greatest empire in the history of the world ed.. London: Rankin. p. 25. ^ Mackenzie, W. Douglas; Stead, Alfred (1899). South Africa: Its History, Heroes, and Wars. Chicago: The Co-Operative Publishing Company. ^ "The Lusiads" 1800-1882. ^ ”Olof Palme i världen”. Olof Palme International Center. Arkiverad från originalet den 22 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121022090408/http://www.palmecenter.se/Om-oss/Om-Olof-Palme/Olof-Palme-i-varlden/. Läst 5 oktober 2010.  ^ ”Namibia's Walvis Bay Issue - Origin and Rise of a Colonial Dispute”. www.klausdierks.com. Arkiverad från originalet den 17 augusti 2022. https://web.archive.org/web/20220817172840/http://www.klausdierks.com/Walvis%20Bay/index.html. Läst 5 mars 2022.