Kappadokien dyker upp i historien på 1900-talet f.Kr. då assyrierna där hade en handelsbesittning och omkring 1600 f.Kr. tillhörde området hettiterna med huvudstaden Hattusa. Området hade ett strategiskt läge vid Sidenvägen. På 500-talet f. Kr. blev landet en persisk satrapi och den förste kände satrapen var Ariarathes I. Alexander den store erövrade Kappadokien 322 f. Kr. och efter hans död styrdes landet av seleukiderna. Omkring 260 f.Kr. blev området ett självständigt rike som regerades av Ariarathes I:s efterkommande.

Den romerske härföraren Markus Antonius erövrade området 36 f.Kr. Det gjordes till romersk provins under kejsar Tiberius och var en viktig del av Östromerska riket fram till slaget vid Manzikert 1071 då det erövrades av seldjukerna och tillhörde senare Osmanska riket.

De forntida invånarna kallades av den grekiske historikern Herodotos "vita syrier" (leukosyroi). Området var tidigt kristet. De Kappadokiska fäderna kallas kyrkofäderna och teologerna Basileios den store, Gregorios av Nazianzos och Gregorios av Nyssa som var verksamma i Kappadokien på 300-talet.