Context of Kanarieöarna

Kanarieöarna (spanska: Islas Canarias, av latinets Insulae canariae, "Hundöarna", efter det latinska ordet Canis vilket betyder hund) är en spansk ögrupp och autonom region, belägen i Atlanten, utanför Afrikas västra kust. Öarna är belägna cirka 1 500 km från Madrid och deras avstånd till Afrika är mellan 95 och 450 kilometer. Kanarieöarna räknas geografiskt till Afrika, men politiskt till Europa.

Ögruppen består av sju större öar: Teneriffa, Fuerteventura, Gran Canaria, Lanzarote, La Palma, La Gomera, El Hierro men även sex mindre obebodda öar.

Befolkningen är huvudsakligen koncentrerad till de två huvudstadsöarna: cirka 43 % på ön Teneriffa och 40 % på ön Gran Canaria. Huvudstaden delas mellan städerna Las Palmas de Gran Canaria och Santa Cruz de Tenerife.

More about Kanarieöarna

Basic information
  • Internet domain .ic
Population, Area & Driving side
  • Population 2172944
  • Område 7447
Historik
  • Redan före början av vår tideräkning fanns en inhemsk befolkning på vissa öar. De härstammar från Nordafrika och det är oklart när de bosatte sig där, men sannolikt för mellan två- och tretusen år sedan.

    Kanarieöarna har varit kända av européer sedan antiken och troligtvis upptäcktes öarna av Hanno Sjöfararen från Karthago då han omkring 510 f.Kr. gjorde en upptäcktsresa längs den Afrikanska västkusten. De kan emellertid ha varit kända redan av fenicierna som sökte efter det eftertraktade röda färgämnet i lav, eftersom Kanarieöarna ibland kallas Purpuröarna eller sammankopplas med Hesperiderna. Historiska öar i den västra Atlanten sammankopplas ofta med Kanarieöarna och med Sankt Brandanus legendariska resor.

    Från 1290-talet och framåt besökte flera sjöfarare från Mallorca, Portugal och Genua öarna. Lancelotto Malocello bosatte sig på Lanzarote 1312. Mallorkinerna drev en missionsstation på ön mellan 1350 och 1400 tillsammans med en biskop. År 1344 lät påven kröna Luis de la Gerda, en ättling av Alfons X av Kastilien, till konung över öriket, men denne tog det aldrig i besittning. Det gjorde inte heller Robert de Bracamonte, som fick öarna som gåva av Henrik III av Kastilien och därefter överlät riket åt Juan de Béthencourt.

    På 1400-talet och långt senare ansågs västligaste delen av El Hierro vara världens ände.[källa behövs] Denna punkt blev också på 1600-talet av Richelieu utsedd till referenspunkt för noll-meridianen på kartor, senare ersatt av Greenwich-meridianen. På kartor anges referenspunkten med det franska namnet på ön, Ferro.

    Urinvånarna

    Vid tiden då öarna upptäcktes av européerna beboddes de av urinvånare med namn efter öarna de bodde på. Guancher på Teneriffa (Chenerfe) är mest kända. Dessutom bodde bimbacher på El Hierro (Esero el. Fero), gomerer på La Gomera (Gumera), auaritar på La Palma (Benahoare), majos på Lanzarote och Fuerteventura (erövrarna gav majos namnet majoreros). Ingen känner namnen på urinvånarna på Gran Canaria. På tre av öarna, La Gomera, Teneriffa och La Palma levde två mycket olika folkgrupper. Gran Canaria hade invånare med ursprung från minst tre olika kulturer. En av teorierna gör gällande att de kom dit med hjälp av fenicierna eller romarna men det troliga är att de hamnade där då de emigrerade från det nordafrikanska fastlandet. På alla öar befann sig invånarna på stenåldersstadiet, vilket ger intryck av en isolerad tillvaro tills européerna kom.

    ...Läs mer

    Redan före början av vår tideräkning fanns en inhemsk befolkning på vissa öar. De härstammar från Nordafrika och det är oklart när de bosatte sig där, men sannolikt för mellan två- och tretusen år sedan.

    Kanarieöarna har varit kända av européer sedan antiken och troligtvis upptäcktes öarna av Hanno Sjöfararen från Karthago då han omkring 510 f.Kr. gjorde en upptäcktsresa längs den Afrikanska västkusten. De kan emellertid ha varit kända redan av fenicierna som sökte efter det eftertraktade röda färgämnet i lav, eftersom Kanarieöarna ibland kallas Purpuröarna eller sammankopplas med Hesperiderna. Historiska öar i den västra Atlanten sammankopplas ofta med Kanarieöarna och med Sankt Brandanus legendariska resor.

    Från 1290-talet och framåt besökte flera sjöfarare från Mallorca, Portugal och Genua öarna. Lancelotto Malocello bosatte sig på Lanzarote 1312. Mallorkinerna drev en missionsstation på ön mellan 1350 och 1400 tillsammans med en biskop. År 1344 lät påven kröna Luis de la Gerda, en ättling av Alfons X av Kastilien, till konung över öriket, men denne tog det aldrig i besittning. Det gjorde inte heller Robert de Bracamonte, som fick öarna som gåva av Henrik III av Kastilien och därefter överlät riket åt Juan de Béthencourt.

    På 1400-talet och långt senare ansågs västligaste delen av El Hierro vara världens ände.[källa behövs] Denna punkt blev också på 1600-talet av Richelieu utsedd till referenspunkt för noll-meridianen på kartor, senare ersatt av Greenwich-meridianen. På kartor anges referenspunkten med det franska namnet på ön, Ferro.

    Urinvånarna

    Vid tiden då öarna upptäcktes av européerna beboddes de av urinvånare med namn efter öarna de bodde på. Guancher på Teneriffa (Chenerfe) är mest kända. Dessutom bodde bimbacher på El Hierro (Esero el. Fero), gomerer på La Gomera (Gumera), auaritar på La Palma (Benahoare), majos på Lanzarote och Fuerteventura (erövrarna gav majos namnet majoreros). Ingen känner namnen på urinvånarna på Gran Canaria. På tre av öarna, La Gomera, Teneriffa och La Palma levde två mycket olika folkgrupper. Gran Canaria hade invånare med ursprung från minst tre olika kulturer. En av teorierna gör gällande att de kom dit med hjälp av fenicierna eller romarna men det troliga är att de hamnade där då de emigrerade från det nordafrikanska fastlandet. På alla öar befann sig invånarna på stenåldersstadiet, vilket ger intryck av en isolerad tillvaro tills européerna kom.

    Den huvudsakliga ekonomiska sysselsättningen bland urinvånarna var fåravel, jordbruk, fiske och att plocka vilda frukter. Jordbruk dominerade på Gran Canaria. Från 1500-talet gifte många spanjorer och spanjorskor sig med urinvånare [källa behövs] och drag från urinvånarna går idag att se hos vissa av de kanariska invånarna.

    Kanarieöarna erövras

    År 1402 påbörjades erövringen av Kanarieöarna i och med en expedition till Lanzarote som genomfördes av Juan de Béthencourt och Gadifer de la Salle, två höga normander som var Henrik III av Kastiliens vasaller. Därifrån fortsatte de mot Fuerteventura och El Hierro. Béthencourt fick titeln Kanarieöarnas kung men såg ändå Henrik III som sin överordnade. Béthencourt byggde även upp en bas på La Gomera men det var långt innan den ön erövrades. Människorna på La Gomera, Gran Canaria, Teneriffa och La Palma stod emot den spanska invasionen i nästan 100 år.

    Erövringen av Kanarieöarna som tog nästan hundra år föregick erövringen av den nya världen med ett totalt tillintetgörande av den inneboende kulturen och en snabb övergång till kristendomen. På grund av topografin och motståndet från de infödda guancharna slutfördes inte erövringen av den sista ön, Teneriffa, förrän 1496 då Kanarieöarna införlivades med det kastilianska kungadömet. Mellan 1448 och 1459 pågick en kris mellan Kastilien och Portugal om vem som skulle ha kontrollen över öarna då Maciot de Bethencourt sålde sin makt över Lanzarote till prins Henrik Sjöfararen. Denna åtgärd accepterades inte av de infödda eller av de kastilianska inneboende på ön som påbörjade en revolt och fördrev portugiserna från ön.

    Read less

Where can you sleep near Kanarieöarna ?

Booking.com
487.354 visits in total, 9.187 Points of interest, 404 Mål, 39 visits today.