Tidiga civilisationer och islamisering  Det nybabyloniska riket under Nabonidus (r. 626–539 f.Kr.)

Det bördiga landet mellan floderna Eufrat och Tigris har sedan lång tid tillbaka varit bosatta av människor. Arkeologer har funnit lämningar av bosättningar upp till 120 000 år gamla.[1] Området var födelseplatsen för den mesopotamiska kulturen, formad av folk som sumererna, babylonierna, assyrierna och kaldéerna. Det var i slutet av den så kallade Uruk-perioden - omkring 3000 f.Kr. - som Mesopotamien, genom utvecklandet av kilskrift, trädde in i den historiska tidseran. Det är från och med denna tid som utvecklingen kan följas genom skriftliga källor. Från ca 3 200 f.Kr. växer det sumeriska riket fram[1] och sumererna kom att dominera utvecklingen i Mesopotamien fram till år 2004 f.Kr. när babylonierna tar kontrollen över regionen.[2] År 539 f.Kr. blev Mesopotamien en provins till Persien under akemeniderna, och efter 330 f.Kr. en del av det kortvariga Alexandrinska väldet.[1] År 312 f.Kr. kom området att hamna under det seleukidiska imperiet. Partien tog kontroll över Mesopotamien 63 f.Kr. och grundade Ktesifon, vilken blev huvudstad i det partiska riket. Efter ungefär 300 år erövrade sassaniderna området vi idag känner som Irak. De byggde upp resterna av Ktesifon - som hade förstörts av romarriket - och återupprättade stadens status som huvudstad.[3][4]

Efter slaget vid Jalawla år 637 tog araberna det sassanidiska riket i besittning. Irak islamiserades fort och år 750 - under Abbasidkalifatet - flyttades huvudstaden till Bagdad. Bagdad växte och blev en maktfaktor i hela den arabiska världen under lång tid, åtminstone fram till den mongoliska invasionen. Under 1200-talets mitt invaderade mongolerna Bagdad ledda av Hülegü. Staden förstördes 1258 och området förföll i strider mellan turkar, perser och mongoler fram till 1500-talet. År 1535 införlivades Irak i det Osmanska riket. Fram till 1800-talet hade lokala klanledare relativt stor autonomi, men i mitten av 1800-talet genomfördes bl.a. jordreformer som innebar att de lokala ledarna reducerades till feodala jordägare.[1]

1900-talet Första världskriget och Irak under brittisk överhöghet

Under slutet av 1800-talet började Storbritannien intressera sig för Irak som en station på vägen mot Indien. Det nuvarande Irak var fram till 1918 formellt en del av Osmanska riket och bestod av de tre osmanska vilâyeten (provinserna) Bagdad, Basra och Mosul. Under första världskriget utspelade sig strider i Irak från 1914. Storbritannien erövrade 1914 den södra provinsen Basra. Osmanerna tvingade 1916 med stöd av tyska trupper general Charles Vere Ferrers Townshend att kapitulera vid al-Kut, men efter det erövrades Irak helt av britterna i och med deras erövring av Kirkuk 1918.[5] Storbritannien gavs Irak som mandat enligt artikel 22 i Nationernas förbunds stadgar, först 1919 av Nationernas förbund - och sedan 1920 i freden i Sèvres.[6]

Namnet Irak kom från Irak Arabi eller Irak el-Arabi ("arabiska Irak"), vilket var namnet på det osmanska landskap som omfattade vilajetet Basra och södra delen av vilajetet Bagdad.

Kungariket Irak bildades 1921, och emir Faisal valdes 23 augusti 1921 till kung. Författningen av 10 juli 1924 stadgade att Irak skulle vara en inskränkt monarki, ärftlig på svärdssidan inom Faisals familj. Gränserna mot Turkiet reglerades 1925 genom ett fördrag i Nationernas förbund efter den så kallade Bryssellinjen, varvid större delen av vilajetet Mosul tillföll Irak. Gränsen mot Nadjd bestämdes genom en överenskommelse mellan Storbritannien och Ibn Saud, och 1931 fastställdes slutligen Iraks gränser mot Syrien.[6]

Självständighet, militärkupper och inbördeskrig

Irak försökte länge vinna full självständighet från Storbritannien, och genom fördrag 1922, 1927, och 1930 lyckades man vinna allt större frihet, och efter att ha slutit ett nära alliansavtal med Storbritannien erhöll man 1932 självständighet.[6]

1941, under andra världskriget inledde Rashid Alis ett uppror mot den sittande regeringen, detta ledde till det anglo-irakiska kriget där britterna besegrade upprorsmakarna.

1958 störtades kungamakten i Irak och kung Faisal II mördades. Irak blev till en självständig republik, Irakiska Republiken. Landets nya president, den vänsterinriktade generalen Abd al-Karim Qasim etablerade vänskapliga förbindelser med Sovjetunionen och det irakiska kommunistpartiet och bröt med Bagdadpakten (METO) som var en försvarsallians mellan några länder i Mellanöstern, Storbritannien och USA. Qasim framhöll att Irak var en stat för både araber och kurder, något som också framgick av landets nya konstitution. Han frigav kurdiska fångar, legaliserade det kurdiska partiet KDP och välkomnade det kurdiska partiet KDP:s ledare Mustafa Barzani tillbaka efter tolv års exil.[7] Han förberedde och delvis genomförde omfördelning av jorden och sociala reformer.[8]

Redan från början fanns politiska splittringar inom den grupp militärer som genom förde kuppen 1958. En viktig fråga var förhållandet till Förenade Arabrepubliken och den panarabism som formulerades av Gamal Abdul Nasser. Qasim stödde kommunistpartiets linje och tog avstånd från panarabismen medan hans närmaste medarbetare i kuppen, överste Abdul Salam Arif, stödde det irakiska Baathpartiets linje för ett närmande till Nasser och Egypten.[8]

Efter några år ändrades Qasims politik till arabisk nationalism. Kurdiska organisationer, inklusive KDP, förbjöds och aktivister fängslades.[9][10] Detta var inledningen till det irakisk-kurdiska kriget som med vissa uppehåll varade 1961-1970. 1963 störtades och avrättades Qasim i en kupp med direkt eller indirekt stöd från USA och därefter styrdes Irak av instabila regeringar med koppling till det panarabiska Baathpartet.[10] Regeringssidan fick stöd av USA som bidrog med med stridsvagnar, helikoptrar och lastbilar, och dessutom napalm för bombning av kurdiska byar.[10] I Syrien hade det syriska Baathpartiet tagit makten i mars 1963 och skickade flygplan och 6000 soldater för att bekämpa de irakiska kurderna.[11]

Det uppskattas att 60 000 människor, varav 5 000 regeringssoldater, dödades under kriget, och att 300 000 tvingades fly från sina hem.[12] Kriget slutade med vad som framstod som en seger för den kurdiska sidan.Den 11 mars 1970 undertecknades ett fredsavtal, som dock inte genomfördes i praktiken. I avtalet erkändes kurdiska som officiellt språk och de provinser som hade kurdisk majoritet tillerkändes självstyre inom Irak. Status för den oljerika provinsen Kirkuk förblev oklar i avvaktan på en folkräkning som skulle fastställa majoritetsförhållandena. Folkräkningen genomfördes aldrig, och regeringen ändrade provinsgränserna för att säkerställa att Kirkuk inte skulle ha kurdisk majoritet och därmed inte omfattas av avtalet.[13]

Baathpartiet fick 1968 kontroll över landet och inledde en Sovjetvänlig politik som var fientlig mot Israel och Västmakterna. Saddam Husseins maktövertagande 1979 stöddes av USA och efter detta utvecklades en diktatur präglad av övergrepp gentemot all opposition, inte minst de irakiska kurderna.

Förgiftningskatastrof 1970-1971

Efter två år av torka och tomma spannmålslager var de irakiska myndigheterna till slut tvungna att importera säd från utlandet för att förhindra en hungerkatastrof. Man bestämde sig för att köpa in 73 000 ton Mexipak, en högproduktiv vetesort från Mexiko, och 22 000 ton korn från USA. För att motverka växtsjukdomar var säden behandlad med metylkvicksilver, och därmed dödligt giftig för människor och djur att svälja. Avsikten var att distribuera ut säden till jordbrukarna så de kunde så den, men trots dödskallar och varningstexter (på spanska) valde många att baka bröd av den istället. Inom några veckor visade sig följderna. Människor kräktes och kollapsade. Vid årsskiftet 71-72 var sjukhusen överfulla med förgiftade patienter.

Efter att det några veckor senare uppdagats att bönder hade utfodrat sina djur med det förgiftade kornet valde regeringen att stänga landets alla slakthus. Enligt officiella siffror i Irak dog 459 personer i massförgiftningen medan utomstående experter uppskattade antalet döda till 6000 - 10 000 och kanske 100 000 skadade.[14][15]

Iran-Irakkriget

År 1980 gick Irak till attack på grannlandet Iran vilket ledde till det blodiga Iran–Irak-kriget fram till 1988, där Irak även använde stridsgaser mot iranska soldater och civila.

Kuwaitkriget

Efter kriget hade Irak förlorat många människor (mellan 250 000 och 500 000 irakier dog) och dragit på sig stora skulder, samtidigt som oljepriserna föll. Mot bakgrund av detta beordrade Saddam Hussein ockupation av grannlandet Kuwait 1990, vilket utlöste Kuwaitkriget. Motiven till kriget var dels att Kuwait anklagades för att pressa oljepriserna (i en påstådd konspiration med Förenade Arabemiraten), dels att Irak anklagade Kuwait för att ta olja från irakiska oljefält.[16] USA övergav efter detta sitt stöd åt Irak, och samlade en koalition av länder som gick till motanfall från Saudiarabien och befriade Kuwait. Irak utsattes för omfattande flygbombningar som förstörde landets infrastruktur. Koalitionen gick inte vidare in i Irak efter att den besuttit Kuwait, så Saddam Hussein satt kvar vid makten trots förlusten i Kuwaitkriget. Därefter var Irak isolerat och utsatt för hårda internationella sanktioner.

USA-ledd invasion (2003 – 2011)

20 mars 2003 invaderade en USA-ledd multinationell styrka Irak i strid mot FN-beslut. Stridsfrågan var Iraks massförstörelsevapen; Irak hävdade att de hade förstört sina massförstörelsevapen, medan USA och Storbritannien menade att de hade bevis för att Irak i hemlighet hade kvar dem. Irakutredningen som lades fram i juli 2016 visade att underrättelser om massförstörelsevapen lades fram med för hög bestämdhet.

Den 13 december 2003 greps Saddam Hussein. Efter att ha haft regeringsmakten i landet från den 21 april 2003 (med Iraks styrande råd som rådgivande från den 13 juli) överlämnade den av USA ledda alliansen den formella makten till en irakisk interimsregering (tillsatt av den amerikanska civiladministrationen) den 28 juni 2004. Den senare kunde dock inte fatta långsiktiga beslut, eftersom den bara skulle sitta kvar fram till valet, som var planerat att hållas den 2 januari 2005 men istället hölls den 30 januari 2005. Interimsregeringen hade inte heller befälet över de 160 000 utländska soldater som var kvar i enlighet med en FN-resolution. Valet - som skedde under ockupation - har kritiserats för att inte följa internationella normer.[17]

Efter parlamentsvalet den 30 januari 2005 tillträdde en irakisk övergångsregering den 3 maj 2005. Den första permanenta regeringen tillträdde den 20 maj 2006.

 Länderna som deltog i invasionen av Irak.

Olika FN-organ kommer med regelbunden rapportering om den humanitära situationen i Irak. I februari 2008 uppgav FN att fyra miljoner människor i Irak led brist på mat. 40 procent av Iraks 27 miljoner invånare saknade tillgång till rent vatten. I december 2007 rapporterade United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs att ett av fyra irakiska barn under fem år var kroniskt undernärt.[18] En undersökning av kvinnors situation i Irak gjordes 2008 av brittiska organisationen Oxfam tillsammans med den irakiska kvinnoorganisationen al-Amal. I denna studie konstaterades att en fjärdedel av de intervjuade kvinnorna saknade daglig tillgång till rent vatten. Vidare uppgav 40 % att deras barn inte gick i skolan.[19]

I mitten av 2004 var alla Iraks 240 sjukhus öppna (sjukvårdsbudgeten under Saddams tid var 16 miljoner dollar, nu är den 1000 miljoner dollar[20]). Enligt uppskattningar från FN har fler än 400 specialistläkare flytt från Irak sedan kriget började 2003 och hundratals läkare har dödats. Många sjukhus i Irak är underbemannade och saknar nödvändig utrustning. Dessutom är säkerheten på sjukhusen ofta låg [21].

I spåren av kaoset efter Saddam-regimens fall har trafficking och speciellt handel med små barn ökat kraftigt i Irak. Myndighetskällor samt hjälporganisationer rapporterar om att kriminella gäng inriktade på människohandel utnyttjar den rådande situationen med svaga och ofta korrupta myndigheter samt dåligt bevakade gränser.[22]

Nästan alla skolor och universitet har öppnats. Iraks medier slutade att censureras. Iraks BNP växte med 53 % det första året efter kriget, vilket dock skedde efter en kraftig nedgång 2002 och 2003.[23]

Kritiker till kriget har samtidigt hävdat att den tidigare ekonomiska situationen i Irak främst orsakats av FN:s handelsblockad mot landet, se Olja mot mat-programmet. Iraks ekonomi var från tidigare ansträngd genom kriget mot Iran, som började 1980. Mellan 1980 och 2003 minskade Iraks BNP per capita med 75 %.[24] Blockaden skall också, enligt Världshälsoorganisationen, ha lett till ungefär 1,8 miljoner irakiers död varav 800 000 barns död. Den tidigare dåliga strömförsörjningen i landet kan också förklaras med att kraftstationerna bombats av USA. Majoriteten av dessa har nu återuppbyggts.[25]

I en opinionsundersökning i Irak från mars 2008 svarade 29 % av de tillfrågade att invasionen varit i Iraks bästa intresse. 48 procent tyckte inte det.

2005 ansåg 57 procent av de tillfrågade i en opinionsundersökning att attacker mot koalitionsstyrkorna är berättigade.[26] Denna andel har dock minskat i senare undersökningar.[27]

Irakutredningen som lades fram i juli 2016 sade att underrättelser om massförstörelsevapen lades fram med för hög bestämdhet, att fredliga alternativ till krig inte hade uttömts, att Storbritannien och USA underminerade FN:s säkerhetsråd, att processen för att identifiera krigets legalitet var långt ifrån tillfredsställande och att Irakkriget i mars 2003 var onödigt.

Inbördeskriget (från 2011)

Den väpnade konflikten fortsatte efter de utländska truppernas tillbakadragande, med USA som sista land att dra tillbaka sin trupper den 18 december 2011.

Det irakiska inbördeskriget är (i likhet med motsvarigheten i grannlandet Syrien en summa av flera olika konflikter mellan ett antal olika parter. Där ingår Iraks shiadominerade regering, sunnitiska upprorsgrupper (främst Islamiska staten) och landets kurder. Inbördeskriget har internationella kopplingar, genom att Iran stödjer shiiterna i Irak, Turkiet ger stöd åt irakiska kurder (som en del i försöken att neutralisera maktambitioner hos turkiska och syriska kurder) och landets regering får stöd av en internationell koalition ledd av USA. Genom Islamiska statens expansion har inbördeskrigen i Irak och Syrien vävts samman, med ett allas krig mot IS, parallellt med ett antal andra konflikter mellan olika parter.