Målningar i Ajantagrottorna i Aurangabad, Maharashtra, 500-talet.

Indiens historia är inte historien om ett land utan om en subkontinent som aldrig helt varit en sammanhållen politisk enhet.

Utvecklingen på subkontinenten har i hög grad präglats av invasioner och folkvandringar från nordväst. Det gäller förmodligen redan de folk som skapade den högstående Induskuturen från år 2500 f.Kr. Efter dem kom människor som talade indoariska språk och lade grunden för det system av religion och samhällsregler som senare kom att benämnas hinduism. På 500-talet f.Kr. kom erövrare från det persiska riket, på 300-talet f.Kr. gick Alexander den store så långt som till Indus och under de följande århundradena kom flera invasioner från hellenistiska riken med centrum i Afghanistan. En ny stor invasionsvåg med början på 700-talet e.Kr. skapade med tiden stora muslimska riken i Indien. Den senaste erövringen, Storbritanniens kolonisering av Indien, kom dock till största delen sjövägen.

Oavsett invasioner och maktförhållanden har det stora indiska området alltid präglats av en stor mångfald vad gäller språk, religioner och andra kulturyttringar, och även under de stora härskardynastiernas tid har det funnits ett antal större eller mindre områden som varit självständiga riken eller legat utanför de stora maktbasernas räckvidd. Texten nedan gör inte anspråk på att nämna dem alla.

Subkontinentens historia från stenålder till 1947

De tidigaste kända spåren av mänskligt liv i Indien är klipporna med målningar från stenåldern i Bhimbetka i Madhya Pradesh. De äldsta målningarna där antas vara upp till 10 000 år gamla.[1] I vad som idag är Pakistan och västra Indien fanns under bronsåldern (c.a 2 500–1 700 f Kr.) den högstående Induskulturen, även kallad Harappakulturen efter en av dess tidigast utgrävda städer.[2] Från cirka 2 000 f.Kr.invandrade människor som talade indoariska språk, de så kallade arierna, till indiska halvön från nordväst.[3] På detta följde den vediska perioden, som lade grunden till hinduismen och andra kulturella aspekter av det tidiga indiska samhället, och avslutades under 500-talet f.Kr. Från omkring 550 f.Kr. bildades många oberoende kungariken och republiker över hela landet.[4] Det mest betydande av dessa var Magadhariket (cirka 550–324 f.Kr.)[5] 327/326 f.Kr. befann sig Alexander den store vid Indiens gräns.

Under 200-talet f.Kr. förenades större delen av Sydasien till Mauryariket av Chandragupta Maurya och blomstrade under Ashoka.[6] Guptarikets tid (c:a 275–550 e.Kr) i halvöns norra halva har ibland kallats "Indiens guldålder."[7][8] Bland imperierna i södra Indien fanns Chalukyadynastin (500–1100-talen e.Kr), Choladynastin (900–1200-talen e.Kr) och Vijayanagarariket (1000–1600-tale e.Kr).

Efter invasioner från Centralasien från 900-talet till 1100-talet föll stora delar av norra Indien under Delhisultanatets (1290–1413) och senare (1526–1707) Mogulrikets styre. Under Akbar den store upplevde Indien mycket kulturell och ekonomisk framgång samt religiös harmoni.[9][10] Mogulkejsarna utvidgade gradvis sina riken så att de täckte stora delar av subkontinenten. I nordöstra Indien var dock den dominerande makten riket Assam, bland de få riken som stod emot mogulernas överhöghet.

Från 1500-talet upprättade europeiska länder som Portugal, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien handelsstationer och drog senare fördel av interna konflikter för att bilda kolonier i landet. Vid år 1856 var större delen av Indien under Brittiska ostindiska kompaniets kontroll.[11] Ett år senare skedde ett landsomfattande uppror av militära enheter och kungariken, det så kallade sepoyupproret, som allvarligt utmanade Ostindiska kompaniets kontroll men så småningom misslyckades. Som en följd av instabiliteten lades Indien under den brittiska kronans direkta styre, som en del av det så kallade British Raj, eller Brittiska Indien.

 Mahatma Gandhi (höger) med Jawaharlal Nehru, 1937. Nehru blev senare Indiens förste premiärminister 1947.

På 1900-talet inledde Kongresspartiet (Indian National Congress) och andra politiska organisationer en landsomfattande kamp för självständighet. Den indiska ledaren Mahatma Gandhi ledde miljontals människor i nationella kampanjer av icke-våldsamt motstånd.[12]

15 augusti 1947 blev Indien en dominion i Brittiska samväldet under ledarskap av premiärminister Jawaharlal Nehru. Samtidigt delades landet i det uttryckligen sekulära men huvudsakligen hinduiska Indien och det uttryckligen muslimska Pakistan, delat i Väst- och Östpakistan.[13] I samband med delningen skedde våldsamheter mellan hinduer och muslimer.[14]

Republiken Indiens historia

Se även Indiens historia: Samhället efter 1947

Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras.
Motivering: Större delen av avsnittet bygger på en och samma källa, "Två miljoner år; berättelsen om människan.". Avsnittet behöver också gås igenom, redigeras om och uppdateras. (2023-08)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

En konstituerande församling antog Indiens nya grundlag 26 november 1949.[15] Indien blev officiellt en sekulär republik i Samväldet efter att grundlagen trätt i kraft 26 januari 1950.[16]

Efter självständigheten har Indien mött utmaningar från religiöst våld, kastbaserat våld, naxaliter, terrorism och regionala separatistiska uppror, särskilt i Kashmir och nordöstra Indien. Sedan 1990-talet har många indiska städer drabbats av terroristattacker. Indien har olösta territoriella tvister med Kina, som 1962 eskalerade till sino-indiska kriget, och med Pakistan, som ledde till krig 1947, 1965, 1971 och 1999. Indien är ett av grundarländerna i FN (som Brittiska Indien) och De alliansfria staternas organisation. År 1974 utförde Indien ett underjordiskt kärnvapenprov[17] och ytterligare fem prov 1998, vilket gör Indien till en kärnvapenmakt.[17] Med början 1991 har betydande ekonomiska reformer[18] omdanat Indien till en av de snabbast växande ekonomierna i världen, och ökat dess globala inflytande.[19]

De första åren efter självständigheten[20]

Landets delning medförde ett oerhört blodbad. Enbart i Punjab dödades mer än 600 000 människor. I det islamska Pakistan bodde miljoner hinduer, och miljoner muslimer fanns i det övervägande hinduiska Indien. Man beräknade att cirka 14 miljoner människor flyttade från det ena landet till det andra. Inom kort råkade de båda nybildade staterna i konflikt om Kashmir, som i likhet med övriga furstestater hade fått frihet att välja vilket land det ville tillhöra. Kashmirs maharadja – en hindu – regerade över en islamsk majoritet, och efter ett islamskt uppror beslöt maharadjan att hans land skulle tillhöra Indien. Men Pakistan hävdade att Kashmir rätteligen tillhörde detta land, och krig utbröt mellan Indien och Pakistan. Efter en förnyad konflikt i Kashmirfrågan enades båda sidor 1966 vid en konferens i den sovjetiska staden Tasjkent om att dra tillbaka sina trupper. Pakistan fick kontrollen nordväst om stilleståndslinjen, men Indien vidhöll sina anspråk på hela området.

Indien under Nehru 1947–64[20]

Indiens förste premiärminister efter 1947 blev Nehru, som Gandhi hade utsett till sin efterträdare. Nehru förklarade att han ville modernisera Indien och framför allt reformera kastväsendet. Den tunga industrin, som ofta var statsägd, utbyggdes på jordbrukets bekostnad, vilket medförde att Indien blev beroende av att importera livsmedel. När Indien 1950 blev republik, insisterade Nehru på att landet skulle kvarstå som medlem av Brittiska samväldet. Han kunde obehindrat föra en neutral politik mellan väst och öst, så länge det var till gagn för Indien, men på hösten 1962 ledde hans hårdnackade vägran att förhandla med Kina om nordöstgränsen till krig mellan de båda länderna, och Indiens förödmjukade nederlag ledde till att hela neutralitetspolitiken ställdes under debatt. Trots väsentliga sociala förbättringar i landet rådde besvikelse över att kongresspartiet inte hade förmått genomföra några verkligt genomgripande sociala och ekonomiska reformer.

Splittring inom kongresspartiet[20]

Nehru efterträddes av Lal Bahadur Shastri, vars ämbetsperiod blev kort; den dominerades av ett kortvarigt krig med Pakistan 1965 och slutade med hans död i januari 1966. Sovjetunionens medling i kriget med Pakistan ökade det ryska inflytandet i Indien, och 1971 slöts ett försvarsavtal mellan de båda länderna. Shastri efterträddes av Indira Gandhi, Nehrus dotter. Hennes avsikt var att återge kongresspartiet dess tidigare inflytande. I valet 1967 förlorade dock partiet många röster i delstaterna, även om det lyckades behålla majoriteten i förbundsparlamentet. Den ständiga slitningen mellan Indira Gandhi och partiets övriga ledande medlemmar ledde 1969 till en splittring. Eftersom hon inte hade ett brett parlamentariskt stöd bakom sig utlyste Indira Gandhi nyval 1971. Hon vann en övertygande seger som gav henne absolut majoritet i parlamentet och dessutom i många delstater. Hennes seger kan ses som en väljarnas protest mot den politiska anarki, som hade varit rådande i landet sedan splittringen 1969.

Krig med Pakistan[20]

Det framgångsrika kriget mot Pakistan stärkte för en tid Indira Gandhis regering också inrikespolitiskt. Men den stora prestige som hennes regering fått genom kriget minskade så småningom under trycket av stora ekonomiska svårigheter och livsmedelsproblem. Indien hade i början av 70-talet stolt kunnat proklamerat att man uppnått självförsörjning med livsmedel. Men försämrade skördar 1973 och 1974 skapade på nytt hungerproblem i några av Indiens fattigare provinser. Samtidigt drabbades landet av ökad inflation, som främst hängde samman med oljekrisen och de kraftigt stigande priserna på olja.

Flera indiska delstater hemsöktes under 1974 av politiska oroligheter och hungerkravaller. 1975 blev det lilla kungadömet Sikkim i Himalaya Indiens 22:a delstat. Samma år försvagades Indira Gandhis politiska ställning, då en lokal domstol fällde henne för valfusk i 1971 års parlamentsval. Domslutet drev henne till en politisk kupp, som satte stora delar av demokratin ur spel, medan många oppositionsmän fängslades. Efter två års regerande med hjälp av undantagslagar genomförde Gandhi parlamentsval i mars 1977, som blev en kraftig nederlag för hennes kongressparti. Bland orsakerna har bland annat pekats på det utbredda missnöjet med hennes steriliseringsprogram för kontroll av befolkningstillväxten, som delvis tagit alltför hänsynslösa former. En annan bidragande orsak var hennes brutala slumsanering.

Indira Gandhi efterträddes av Morarji Desai, ledare för högerfronten Janata Party. Regeringskoalitionen visade sig dock vara bräcklig, och Janata splittrades snart i rivaliserande fraktioner. I juli 1979 avgick Desai och efterträddes av Charan Singh, ledare för en grupp som brutit sig in från högerfronten. Också Singhs regering skadades av inre ledarstrider. Parlamentet upplöstes och val ägde rum i januari 1980, där Indira Gandhi återtog makten i spetsen för ett rekonstruerat kongressparti. Vad gäller utrikespolitiken har den nya regeringen uppehållit goda förbindelser med Sovjetunionen på grundval av det vänskaps- och biståndsavtal som slöts 1971. Gandhiregeringen har varit måttfull i sin kritik mot Moskva för ockupationen av Afghanistan. Inrikespolitiskt har Indien gått in i 1980-talet med växande politisk och social oro. Blodiga oroligheter riktade mot invandrare har förekommit i delstaten Assam i nordöst, bönder har demonstrerat för bättre villkor i flera delstater, studentoroligheter har skakat bland annat Gujarat. Många demonstranter har dödats i sammandrabbningar med polis.