Pedro de Valdivia.

Före spanjorernas ankomst var Chile bebott av olika nomadiska stamfolksgrupper. De äldsta arkeologiska lämningarna i landet har påträffats i Monte Verde, nära staden Puerto Montt och har daterats till 14 800 f.Kr. Andra fynd som har påträffats i grottan Fell, en arkeologisk plats i Eldslandet (Chiles sydligaste bebodda plats), tyder på att den mänskliga närvaron sträcker sig tillbaka till 7000 f.Kr.

Klimatförändringar som inträffade cirka 6000 f.Kr. förändrade människornas vanor drastiskt: Atacamaöknen formades och många arter försvann. Ursprungsbefolkningen fick anpassa sig till ett varmare klimat och många flyttade från norr till kust- och Centraldalen. I samband med detta grundades de största folkgrupperna: Atacameños och Aymaras i norr, Diaguitas i norte chico ("lilla norr"), Changos på den norra kusten, Mapuchefolk i centrala dalen, och Chon, Alacalufes samt Onas och Yaganes i Patagonien.

 

Karta över del av Chile från 1597 av Cornelius van Wytfliet (Kungliga biblioteket).

Under 1500-talet påverkades ursprungsbefolkningens kultur av Inkariket genom inkaledarnas Pachakutiqexpeditioner som slutfördes under ledning av Sapa Inca Huayna Cápac och Sapa Inca Tupac Yupanqui. Inkafolket bredde ut sig söderut över Aymaras, Atacameño och Diaguitas picunches områden och fick sin sydliga gräns vid norra delen av Maulefloden (efter slaget vid Maule mot Mapuchefolket).

Samtidigt som Inkafolket bredde ut sig utvecklades en avancerad kultur med polynesiska karaktär på Påskön (Rapa Nui). Rapa Nuis kultur utvecklade ett eget språk och skrivspråk (som gått förlorat) och stora skulpturer (moais) byggdes. Någon gång mellan 1600- och 1800-talen inträffade ett inbördeskrig som kom att utplåna de flesta spår av denna civilisation.

Av de cirka 17 ursprungliga befolkningsgrupperna som fanns i Chile har 11 försvunnit. De som har överlevt är Mapuche, Aymara, Quechua, Rapa Nui, Huilliche och Pehuenche.

1520 blev Ferdinand Magellan den förste europén som utforskade Chile; området Magellans sund uppkallades efter honom.

Spanjorerna anlände till Chile efter inkaimperiets fall 1535. Diego de Almagro var den förste som skickades för att utforska landet men enligt egen utsago utan att finna något av värde. Den 12 februari 1541 grundade Pedro de Valdivia Santiago de Nueva Extremadura, och samma år annekterade Valdivia landet åt Kastilien. Efter att ha korsat floden Bío-Bío mötte han oväntat motstånd från mapuchefolket, vilket ledde till Araucokriget.

Valdivia grundade flera städer och befästningar i södra Chile men stupade år 1553 efter slaget vid Tucapel när han stred mot mapuchefolkets ledare Lautaro. Mapuche-indianerna var den enda ursprungsbefolkningen i Amerika som inte blev besegrade av spanjorerna.

Vid sekelskiftet utbröt ett allmänt uppror bland ursprungsbefolkningen under vilket alla städer i Chile söder om Bío-Bíofloden ödelades. Endast staden Valdivia återuppbyggdes, denna gång med starka befästningar. Chile hade vid den tiden blivit besvärande för myndigheterna i Peru, som ansvarade för Chile inför kungen. Chile var länge en av de fattigaste kolonierna i Amerika.

 

Salpeterkriget utanför Iquique 21 maj 1879.

År 1810 påbörjades självständighetsprocessen i Chile efter att landet hade varit en spansk koloni. Efter slaget vid Chacabuco den 12 februari 1817 med Bernardo O'Higgins och José de San Martín blev Chile ett år senare officiellt självständigt. Bernardo O'Higgins blev Chiles förste politiske ledare (Director Supremo) och regerade mellan 1818 och 1822. Detta blev startpunkten på en stolt demokrati-tradition, som endast avbröts under anarkin på 1830- och 1930-talen.

Chile var också i krig mot Bolivia och Peru från 1879 till 1884, i det som kallades Stillahavskrigen (Guerra del Pacifico eller War of the Pacific). Chile vann kriget och kunde utöka sitt territorium med nästan en tredjedel. Bolivia blev utan kust och Peru förlorade tre provinser (en provins av dessa återgick till Peru på 1920-talet). Efter kriget tog konflikten Araucokriget (som pågått i 300 år) slut 1881.

Påskön hamnade under chilensk administration 1888.

1958 valdes den oberoende högerkandidaten Jorge Alessandri med 31,6 procent. Kort därefter ställdes denne inför det kaos som orsakats av jordbävningen 1960, den kraftigaste som noterats i historien, vilket dock inte hindrade förverkligandet av fotbolls-VM 1962. Högern fruktade en seger för presidentkandidaten Salvador Allendes Unidad Popular, varför man stödde kristdemokraten Eduardo Frei Montalva som valdes till president 1964; en valseger som stor del kunde tillskrivas ett omfattande stöd från USA.[1] Trots två reformförsök, frihetsrevolution genom jordreformer och förstatligande av kopparn i slutet av hans mandattid, uppstod politiska spänningar som ledde till en serie av sammandrabbningar. Den politiska oron fortsatte att stiga.

 

Salvador Allende.

1970 blev vänsterkandidaten Salvador Allende Chiles president med 36,6 procent av rösterna. Allende kandiderade för en koalition av vänsterpartier, Unidad Popular. Han presenterade ett demokratiskt socialistiskt program som bland annat syftade till att socialisera en del större industrier såsom koppargruvor samt satsningar på en offentlig sektor med sjukvård och utbildningsväsende. Att en vänsterkandidat blivit vald till president i Chile uppskattades inte av USA:s administration som hade politiska intressen i Latinamerika och stödde högern.[2] Dessutom ägdes en del av Chiles koppargruvor av amerikanska bolag.

Allende initierade omfattande reformer, med kraftig höjning av arbetarnas löner och förstatligande av delar av industrin, bankerna och koppargruvorna. Spontana jord- och fabriksockupationer skrämde många. 1972 försämrades ekonomin väsentligt, på grund av en långt driven fördelningspolitik, tillsammans med hamstring, sabotage och uteblivna investeringar, i förening med omfattande destabiliseringsaktioner från CIA[3] USA blockerade internationella krediter till Chile, hindrade import av viktiga reservdelar och stödde den extrema högern.[4][5] 1973 ökade Unidad Popular sitt väljarstöd och fick 43 procent av rösterna till parlamentet. Inflationen nådde 150 procent år 1973.[6]

Som en reaktion på propagandakampanjer från CIA stängde regeringen för en kort tid ett antal tidningar och tidskrifter.[2]

Regeringen lät militanta grupper som MIR ostraffat ockupera jordegendomar,[7] men Allende hade aldrig full kontroll över sina egna anhängare och medarbetare.[5] Stora problem uppstod i landet bland annat till följd av blockader och strejker. Parlamentet, där Nationella partiet (Partido Nacional) och Kristdemokraterna samarbetade och hade en majoritet av platserna, antog den 22 augusti med 81 röster mot 47 en resolution som förklarade Allenderegimen olaglig.

Resolutionen uppmanade ministrar, militärer och poliser att ta sitt ansvar och återställa ordningen och rätten. Detta i sig var en uppmaning till statskupp. Allende svarade med att jämföra parlamentet med en cirkus, men noterade också att resolutionen innebar en uppmaning till militärkupp.

Den 11 september 1973 genomfördes en militärkupp ledd av generalen Augusto Pinochet, som var ideologiskt åt höger, med CIA:s stöd.[8] Allende, som befann sig i det stormade presidentpalatset, dog samma dag. Han befann sig inne i presidentpalatset då fientliga trupper var på väg att inta huvudstaden. Chiles rättsmedicinska verk bekräftade Allendes självmord efter en obduktion.[9][10][11] Många av de verksamma inom vänstern avrättades, bland annat hela ledningen för kommunistpartiet.[12]

En militärdiktatur med Pinochet som ledare inrättades och alla organisationer som inte kunde kontrolleras av juntan, med undantag av kyrkan, förbjöds.[5] Att Pinochet inledningsvis stöddes av stora delar av medelklassen och många kristdemokrater kan förklaras med att de trodde att diktaturen var en övergående period som var nödvändig för att återställa status quo som rådde före 1970. Men de upptäckte snart att militären hade egna politiska mål och att ingen opposition tilläts.[13]

 

Augusto Pinochet.

Omedelbart efter kuppen startades en häxjakt på oppositionella med omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Enligt Rettingrapporten och Valechkommissionen dödades under de följande åren minst 2 115 personer och minst 27 265 torterades, därav 88 barn.[14][15] Uppgifter publicerade 2009 anger att under åren 1973–1990 blev omkring 3200 personer mördade och minst 50 000 utsatta för tortyr på grund av sina politiska åsikter.[12] Mellan 150 000 och 200 000 personer passerade någon gång juntans häkten.[8] Oppositionen tvingades att gå under jorden eller att gå i exil. Fast till exempel den samtida Videlaregimen i Argentina var flera gånger mer blodbesudlad och dessutom mer kortlivad, så kom Chile och Pinochets namn att bli sinnesbilden för en hänsynslös och korrumperad militärdiktator, en bild som bekräftades efter hans avgång, då stora tillgångar i banker i Hongkong uppdagades.

Ett exempel på kuppmännens brutalitet är behandlingen av sångaren Victor Jara. Dagen efter kuppen blev Jara tillsammans med tusentals andra förd som fånge till fotbollsarenan Estadio Chile (idag Estadio Victor Jara). Under de dagar som följde blev Jara upprepande gånger slagen och torterad; benen i hans händer blev sönderslagna såväl som hans revben. Tidigt på morgonen den 16 september avrättades han med 41 kulspruteskott och dumpades på en väg i utkanten av Santiago. Vicepresident Carlos Prats och utrikesminister Orlando Letelier mördades i exil i Paraguay och USA, troligen av agenter från DINA, den militära säkerhetstjänsten.

Under 1980-talet lindrades situationen, samtidigt som ledande oppositionella fortsatte att utsättas för attentat. Eduardo Frei Montalva, som genom sin misstroendeförklaring i senaten mot Allende utlöst händelserna 1973, avled 1982, troligen förgiftad med senapsgas.

Efter att militären tog över regeringsmakten 1973 sjösattes en rad dramatiska ekonomiska reformer, men den chilenska ekonomin var fortsatt instabil månader efter kuppen. Militärjuntan saknade kompetensen att sköta ekonomin och tillsatte därför en grupp ekonomer som utbildats i USA vid University of Chicago, även kallade Chicago Boys. Med finansiellt och ideologiskt stöd av USA, Pinochet och internationella finansinstitutioner förordade Chicago Boys en ekonomisk politik baserad på laissez-faire och nyliberala marknadsprinciper samt en i övrigt konservativ finanspolitik. Politiken stod i stark kontrast till Allendes ekonomiska program. Chiles ekonomi förändrades drastiskt, från att ha varit en isolerad ekonomi med stor statlig inblandning, till en avreglerad, öppen ekonomi, där marknadskrafterna hade stor frihet att styra de flesta ekonomiska besluten. Trots en utpräglad vänsterprofil fortsatte de ekonomiska reformerna under de efterföljande demokratiska regeringarna, och 2019 är Chile en av världens mest avreglerade ekonomier på plats nitton i The Economists rankning.[16][17] Inledningsvis ledde det till en ekonomisk depression med arbetslöshet på 20 procent och halverade reallöner. Chiles ekonomi genomgick både perioder av hög tillväxt (1977–1981 och 1984–1990) och av akut depression (1982–1983). Under 1980-talet förbättrades ekonomin och Chile var en av de mest framgångsrika länderna i Sydamerika när Pinochet efterträddes av Patricio Aylwin, den första demokratiskt valde presidenten efter diktaturåren.[5]

Den ekonomiska politiken som företräddes av Chicago Boys och som implementerades av militärjuntan innebar att flera ekonomiska indikatorer för Chiles arbetarklass försämrades.[18] Mellan 1970 och 1989 genomfördes flera stora nedskärningar i den offentliga välfärden och sänkningar av löner. Lönerna sjönk med åtta procent.[19][20] Stöd till familjer i form av barnbidrag var 1989 endast 28 procent av vad de varit 1970, och budgetanslagen till utbildning, hälsovård och bostäder hade minskat i snitt med över 20 procent.[19] Den massiva ökningen av militära utgifter (+120 procent) och nedskärningarna i de offentliga välfärdstjänsterna sammanföll med lönesänkningar och en stadigt ökande arbetslöshet, som låg på i genomsnitt 26 procent under den världsomspännande ekonomiska nedgången 1982–1985,[19] och nådde så småningom 30 procent.

Från 1960-talet har Chile förvandlats från ett medelinkomstland med en moderat utvecklingsnivå till att närma sig de mest utvecklade länderna. Under diktaturåren förbättrades flera sociala indikatorer. Spädbarnsdödligheten före fem års ålder minskade från 66 till 26 barn 1975–1988 och den förväntade medellivslängden ökade från 65 till 72 år under perioden 1975–1987 samtidigt som den sociala sektorns andel av de offentliga utgifterna ökade.[21] Andra indikatorer som förbättrades under perioden var tillgången till rent vatten där Chile hörde till de länderna som gjorde snabbaste framstegen 1975–1988 liksom läskunnighet.[22]

Militärjuntan förlitade sig på stödet från medelklassen, oligarkin, stora utländska företag och utländska lån för att hålla sig kvar vid makten.[23]

Den 7 mars 1990 presenterades en utbildningspolitisk reform, Ley Organica Constitucional de Educacion (Författningslagen för utbildning) (LOCE), som verkställdes 10 mars samma år, den sista dagen för Augusto Pinochets sexton år långa diktatur. Reformen föreskrev en avveckling av den offentliga skolan i Chile. Ekonomen Manuel Riesco har framfört att den nyliberala politiken sammantaget inneburit att andelen elever och studenter, i både offentliga och privata institutioner, i relation till hela befolkningen minskat från 30 procent 1974 till 25 procent 1990. Enligt Riesco har Chile halkat efter Argentina och Uruguay som båda har en dubbelt så hög elevtäckning (64 procent), och skillnaden blir större mot ännu högre utvecklade länder som Sydkorea som har en elevtäckning på 98 procent.[24]

Chile hade länge haft ett spänt förhållande till Argentina och under Falklandskriget 1982 gav man ett passivt stöd till Storbritannien.

En domare i Chile beordrade i september 2009 att omkring 120 före detta militärer som misstänks för politiska mord under Augusto Pinochets militärdiktatur ska gripas. Vittnesmål från en före detta anställd inom säkerhetstjänsten har varit avgörande när undersökningsdomaren Victor Montiglio rekonstruerat vad som hände i de hemliga förhörscentraler som sattes upp efter militärkuppen 1973. Rättsprocessen är den mest omfattande sedan Chiles återgång till demokrati. De flesta av de aktuella brotten begicks i samband med tre militära operationer. Den mest kända är Operation Condor där Chile samarbetade med säkerhetstjänsterna i Argentina, Bolivia och Brasilien. De andra operationerna gick under kodnamnen "Colombo" och "Conferencia".[12]

Chiles konstitution antogs i en folkomröstning 11 september 1980 med 67 procent av rösterna. Processen har beskrivits som mycket ovanlig och odemokratisk.[25] Den nya grundlagen trädde i kraft 11 mars 1981.

Den nya grundlagen stadgade att övergång till demokrati skulle ske genom en ny folkomröstning som skulle hållas inom åtta år, då juntans man skulle kandidera mot oppositionen i fria val. I denna omröstning, som hölls 5 oktober 1988 misslyckades Pinochet med att bli omvald för en andra ämbetsperiod på åtta år, med siffrorna 44 procent mot 56 procent. Chilenarna valde en ny president och majoriteten av en tvåkammarkongress 14 december 1989. Kristdemokraten Patricio Aylwin, kandidat för en koalition av 17 partier kallad Concertación, fick en absolut majoritet av rösterna, 55 procent. President Aylwin tjänstgjorde mellan 1990 och 1994, som betraktas som en övergångsperiod.

1994 valdes Eduardo Frei Ruiz-Tagle till landets president. Hans regering kännetecknas av en ekonomisk framgång tack vare öppnandet av den chilenska marknaden för omvärlden, men i slutet av hans regering blir landet plågat av en ny kris. Samtidigt sker gripandet av Pinochet i London och det gör att de politiska skillnaderna mellan hans anhängare och motståndare återuppstår. Pinochet återvänder efter två års internering i den brittiska huvudstaden.

År 2000 valdes Ricardo Lagos, den tredje presidenten efter att demokratin återinförts. Anklagelser om korruption förvärrar situationen i början av hans mandat, men sedan blir han väldigt populär, på grund av landets ekonomiska återhämtning. Detta trots de omfattande klagomålen över arbetslöshet, brottslighet, hälsa och utbildning. Lagos uppnår nivåer av godkännande som uppnår 75 procent av befolkningen i samband med internationellt deltagande i säkerhetsrådet i FN och dess förkastande av invasionen av Irak och undertecknandet av frihandelsavtal med EU, USA och Sydkorea, bland annat.

I presidentvalet i Chile 2005-2006 segrade Michelle Bachelet med 53,5 procent av rösterna i andra valomgången. Hon blev därmed den första kvinnliga presidenten i landets historia. Nästa presidentval gick av stapeln i december 2009–januari 2010. Valet vanns av Sebastián Piñera med 51,6 procent över Eduardo Freis 48,4 procent i andra omgången. Piñera var president från år 2010 till 2014. Bachelet och Piñera har turats om som presidenter sedan Bachelet tog över första gången som president år 2006. Hon efterträddes av Piñera som alltså i sin tur lämnade över presidentposten till Bachelet år 2014. I presidenvalet i Chile 2017 segrade ex-presidenten och miljardären Sebastián Piñera med klar marginal och han gjorde comeback som president i Chile i 2018.[26]

 

Torres del Paine.